Nyårskaramell med Tomas Ravelli

I ett sådant här inlägg ska man väl egentligen göra någon typ av återblick på året och köra ett klipp med suvärenen Usain Bolt. Men jag går emot strömmen för jag såg Bruce Springsteen på TV igår. Springsteen med sitt suveräna band The E Street Band har gjort låten "Jungleland".

I krönikan för Fotbolls-VM 1994 har någon skärpt person förstått att ta med Clarence Clemons' saxofonsolo ur låten Jungleland. Ett saxofonsolo som enligt Clarence betydde mycket för honom eftersom han var i en jobbig period då. Det är då man drar paralleller till Tomas Ravelli eftersom så många hade tvivlat på honom. Som Albert Svanberg säger i krönikan: "Plötsligt kunde allt vara glömt utom det här."

Jag kommer ihåg denna match väl. Jag satt uppe tillsammans med min pappa hemma i radhuset i Vasa. Tillskillnad från hockeyn har jag alltid kunnat hålla på Sverige i fotboll. Den varma och härliga sommaren 1994 gjorde sitt också.

Rumänen Belodedici stegar fram mot straffpunkten. Ravelli går åt rätt håll och räddar. Det är episkt på något sätt. Plötsligt var Ravelli kung och när Clemons' solo går igång kan man knappt hålla gråten tillbaka.



Vem har sagt att sport och musik inte hör ihop?

Finlands OS-trupp i ishockey uttagen

Så var det då dags för mitt Finland att ta ut sin OS-trupp till OS i Vancouver. Jalonens nominerade trupp hittar du här.

Jag saknar några namn såsom formstarke Jussi Jokinen, Ossi Väänänen och Sean Bergenheim. Den största skrällen var nog Janne Niskala och jag tror många höjer ögonbrynen till den uttagningen. Men det är ju inte en lekman som jag som tar ut truppen, utan den personen är Jukka Jalonen och som förhoppningsvis ska ta Finland till framgångar. Men i OS blir det nog svårt. De stora favoriterna är Kanada och Ryssland. Finland ses nog inte som den största utmanaren till dessa två.

Teemu Selänne och Saku Koivu är två "gubbar" i den finländska truppen. I övrigt har vi kunnat se andra gubbar såsom Serjei Fedorov, Jaromir Jagr, Nicklas Lidström m.fl. blir uttagna till sina respektive länders OS-lag. Naturligtvis är det kul att se att dessa fortfarande håller måttet. Dessa spelare var stora stjärnor när jag började följa med hockey i tonåren. Särskilt Lidström håller hög klass ännu idag. Men man kan också se det som ett svaghetstecken när dessa spelare blir uttagna. Kanada hade i mitt tycke ett alltför åldersdiget lag för 4 år sedan i Turin. Då stod t.ex. Sidney Crosby och knackade på dörren men togs bara ut som reserv. I år är det den nya generationens kanadensare som ska ta laget till framgång.

Kenny Jönsson ratades till OS i Nagano

När Bengt-Åke Gustafsson tog ut truppen till OS i Vancouver i Söndags, så saknade journalisterna och det svenska folket en spelare i truppen, nämligen Mikael Samuelsson numera hemmahörande i Vancouver Canucks. Alla var förvånade när Bengan istället presenterade Fredrik Modin.

Detta fick mig att dra till minnes att Kent Forsberg ratade Kenny Jönsson till OS i Nagano 1998. Så här i efterhand kan det te sig märkligt att man överhuvudtaget har tackat nej till Kennys tjänster till en storturnering. Kenny som blev vald till OS bästa back senast det begav sig, men som numera har slutat. Forsberg valde istället för Kenny San José-backen Marcus Ragnarsson med motiveringen om jag inte missminner mig: "Jag vill ha någon som kan rensa puckarna framför mål." Då var nog onekligen Ragnarsson ett bättre alternativ.

När jag kikar på backbesättningen som Sverige hade den gången så var konkurrensen ganska hård och jag förstår att det blev jämt om dom sista platserna. Jag kan inte direkt se att Kenny borde ha fått en plats istället för någon annan. Det ska dock sägas att säsongen 97-98 så gjorde Kenny sin poängmässigt bästa säsong i NHL när han svarade för 40 poäng i Islanders-tröjan. Man kan också notera att Kennys bror Jörgen faktiskt var med och då var en av tre elitseriespelare som tog plats i OS-laget. De andra två var Tommy Söderström och Patric Kjellberg.

Sedan ska vi komma ihåg att tre kronor blev tvugna att skicka hem Ulf Samuelsson när det uppdagades att han inte var svensk medborgare längre. Så nog kunde väl Kenny Jönsson ha fått vara med istället....

De bästa förutsättningarna

Söndagens stopptid handlade om att hitta de bästa förutsättningarna för att sätta rekord. Jens Lind gillar att göra tvära hopp mellan olika sporter och göra paraleller mellan dem.

I detta avsnitt som ni hittar här, så har Lind grävt fram bilder från Donald Campbells hastighetsrekordförsök på Lake Eyre(stenhård gammal sjöbotten) med sin Bluebird-bil, samtidigt som han hoppar fram till ett reportage om skridsko på Medeo-banan på hög höjd i Kazakstan. På Medeo-banan var förusättningarna för skridskoåkarna utmärkta och här sattes flertalet världsrekord.

Donald Campbell fick sitt hastighetsrekord till slut, med 648 km/h som han satte 1964. Samma år satte han även hastighetsrekord på vatten. I jakten på att återta sina rekord förolyckades han dock 1967 under ett rekordförsök. Det dramatiska ögonblicket kan du se här:



För att bara kort återknyta till Medeo-banan i Kazakstan, så har ju människan hittat ytterligare bättre förutsättningar för skridsko i dagens inomhusarenor.

Mannen som hoppade efter Beamon

Jag började läsa lite mer om Bob Beamons jättehopp i Mexico City 1968. Det visade sig att svensken Lars-Olof Höök hade den otacksamma uppgiften att hoppa efter Beamon!

Snacka om avdelning "huvudsaken är att man gör sitt bästa".

Skämt och sido. Lars-Olof Höök som tävlade för SoIK Hellas hade ett personbästa på 7,90 som även var svenskt rekord i 10 år från 68 till 78. I Mexico City hade han ambitionen att komma bland dom 10 bästa och tvärtemot vad jag kunde tro, så såg han världens chans att komma över 8 meter efter att ha sett hur långt Beamon kunde hoppa på samma bana. Han såg sig inte som en slagen man. Men Höök hoppade bara 7,65 och slutade på en blygsam 14:e plats.

Till Aftonbladet den 29:e Juli 2008 sade han angående att vara den som fick hoppa efter Beamon: - "Det är bara kul, jag blir i alla fall ihågkommen."

Vattenpolo i OS i Melbourne 1956

Jag fick en flashback tidigare idag från en historielektion under gymnasietiden i Vasa. Historia var förövrigt mitt favoritämne. Hursomhelst så hade vi en lärarkandidat som höll i undervisningen den gången och vi höll på att prata om Ungernrevolten.

Mitt intresse för idrottshistoria var redan stort på den tiden och jag sträckte upp handen och berättade om vattenpolomatchen i OS i Melbourne 1956 mellan Sovjet och Ungern. En match som blev en sällsynt blodig och våldsam tillställning. Varför det blev så kan ju naturligtvis tillskrivas den spänning som fanns mellan Ungern och Sovjet just då. Ungern vann förövrigt matchen med 4-0.

Lärarkandidaten var naturligtvis något förvånad över mitt inlägg, men jag tror att han uppskattade det. Vi kom även in på andra sporter där liknande situtioner hade uppstått och vi pratade om ishockeymatcher mellan Tjeckoslovakien och Sovjet.

Gissa vilka lag som möttes i vattenpolofinalen när Australien återigen stod värd för sommar-OS år 2000? Jo, det var Ungern och Ryssland som möttes i finalen i Sydney-OS. Återigen avgick Ungern med seger.

Jens Lind!

Helt underbara är Jens Linds återblickar i programmet Stopptid som sänds varje Söndag efter Sportspegeln.

Dessa kommer jag att nämna ofta i bloggen.

Jag länkar till ett Stopptid som sändes för inte alltför länge sedan. Klippet handlar om hockeymålvakterna förr, såsom Leif "Honken" Holmqvist och "Wille" Löfqvist.

Njut!

Citius, Altius, Fortius

Dessa tre ord är de Olympiska spelens motto och de betyder "snabbare, högre, starkare".

Jag tycker dessa tre ord passar bra som tema i mitt premiärinlägg. Man tänker på alla drivna idrottare som alltid har strävat till att bli bättre. Man tänker också på rekord som har förbättrats inom olika områden. Idrottare som har strävat till att vara snabbast, hoppa högst eller lyfta mest i världen.

Här är ett av de mäktigaste rekorden genom idrottshistorien:



Detta är alltså Bob Beamons världsrekord i OS i Mexico City 1968. Han hoppar 8,90. Ingen kunde nog riktigt tro att det var sant. Detta var ett oerhört mäktigt rekord som varade ända fram tills 1991 när Mike Powell kunde slå det.

Vid ett tillfälle fick alltså Beamon allt att stämma. Han hade 2m/sek i medvind och den tunna luften på hög höjd gjorde sitt. Faktum är att man redan på denna tid hade optisk utrustning för att mäta längden på hoppen. Men detta hopp var för långt, så man var tvugna att ta fram måttbandet.

Detta var alltså mitt första inlägg i bloggen. Hoppas ni finner bloggen läsbar. Väl mötta ska ni vara här i fortsättningen!