Den bästa tennisspelaren någonsin

Inatt tog han sin 16:e Grand Slam-titel när han vann finalen i Australian Open över Andy Murray med 6-3, 6-4, 7-6. Jag pratar naturligtvis om suveränen Roger Federer som i stort sätt alla rankar som den bästa tennisspelaren någonsin.

Pete Sampras, Björn Borg, Roy Emerson och Jimmy Connors i alla ära. Men Federer är störst. Hans facit är 16 vinster 6 förluster i Grand Slam-finaler. 6 av sina 16 titlar har han tagit i Wimbledon. Han är också den spelare som har varit rankad nr.1 flest veckor i följd.

Jag kommer ihåg hur han dök upp som en lovande tennisspelare i slutet på 90-talet. Då med svensken Peter Lundgren som tränare. Han har fått vara relativt skadefri och har sedan första Grand Slam-vinsten i Wimbledon 2003 alltid hållit en hög och jämn nivå. Federer spelar med enhandsfattat både på forehanden och på backhanden.

Folk kan tycka att det är tråkigt att Federer har varit så dominant. Jag kan hålla med om det. Men jag tycker ändå att spelare som t.ex. Djokovic, Murray och Davydenko har närmat sig honom de senaste åren. Men naturligtvis har de inte hans jämnhet.

Sen har vi ju naturligtvis den stora rivalen Rafael Nadal. Hade det inte varit för gruskungen Nadals skadeproblem det senaste året så tror jag inte att Federer hade varit uppe i 16 Grand Slam-titlar just nu. En frisk Nadal i Franska Öppna är nästan omöjlig att slå. Federer försökte flera gånger, men lyckades först vinna i Paris förra året när han vann över Nadals baneman Söderling i finalen. 2008 lyckades däremot Nadal sno åt sig en titel i Wimbledon som räknas till Federers domäner.

Vore det inte för Nadals skadeproblem 2009 så är jag inte helt säker på om Federer någonsin hade lyckats ta en seger i Franska Öppna. Så dominant har Nadal varit där. För tennisens skull får vi hoppas på att Nadal kan komma tillbaka i gammal god form.

En något överviktig Mats Magnusson och surfing

Är det inte snöstorm den ena dagen så är det extrem kyla den andra. Vi hade en mild början på vintern, men det har förbytts till en rejäl vinter med tillhörande ingredienser.

Blogginlägg om vinter-OS får vänta. Jag drömmer mig bort till sommaren och gröna planer. Veckans skratt har definitivt den gamle målspottaren Mats Magnusson givit mig. I välgörenhetsmatchen mellan Zidane & Friends och Benfica All Stars gjorde Magnusson ett sällsynt inhopp i sin gamla klubb Benficas färger. Säsongen 89/90 vann Magnusson skytteligan i Portugal när han gjorde 33 mål på 31 matcher. Han var väldigt nära att vinna guldskon det året. Helsingborgaren Magnusson har en bit kvar till den formen.

Kika på det här!



Han har alltså en bit kvar till matchform. Han spelade dock bara 4 minuter.

Efter att ha lyssnat på Laika & The Cosmonauts när de spelar temat ur surffilmen "The endless summer" bestämde jag mig att surfing var en sport och att den platsade i denna blogg. Jag har dock aldrig testat surfa och jag tror inte den är någon bra idé att jag prövar heller. Som jag säger när någon frågar varför jag, trots att jag bor i norrland, inte åker snowboard. Endast en av medlemmarna i Beach Boys surfade!

I filmen "Endless summer" från 1966 söker grabbarna efter den bästa vågen.



Sport och musik brukar inte alltid gå hand i hand. Men när det kommer till surfing får vi nog kapitulera. Där är musiken och själva utövandet en enhet. Åtminstone på filmduken.

Tänkte bara få in lite vintersport i detta inlägg också. Mats Magnusson är nämligen en stor Rögle-supporter.

Dieter Hegen

Vi närmar oss med stormsteg OS i Vancouver. Detta betyder att jag känner mig tvungen att alltmera skriva OS-relaterade inlägg. Detta betyder också att jag plötsligt som finländare känner att jag har vissa svårigheter att skriva om svenska OS-framgångar genom tiderna. Detta trots att jag i vanliga fall inte har några problem att skriva om svenska idrottsprofiler. Men nu är det väl någonting som håller på att hända. Jag vill inte kasta in alltför många inlägg om finländska profiler heller. Min läsarkrets är trots allt till största delen från Sverige och så ska väl också förbli.

Så nu när jag brottas med dessa tankar väljer jag att slänga in ett neutralt inlägg om Dieter Hegen. Denna tyska ishockeygigant som vi tyvärr inte fick se i NHL, trots att han var draftad av Montreal Canadiens. Han blev istället trogen den Tyska ligan karriären igenom. Han var också det tyska landslagets klart lysande stjärna och spelade hela 5 OS, varav det sista 1998. Om det var någon tysk spelare som kunde skrälla mot de större nationerna så var det alltid anfallspelaren Hegen. Varför han aldrig testade på någon annan liga än den tyska vet jag inte. Han bör ha fått en hel del anbud i alla fall.

De senaste åren har han figurerat som tränare i den tyska ligan. I vår kommer han att bli invald i internationella ishockeyförbundets Hall of Fame. Förövrigt har endast 3 ishockeyspelare förutom Hegen deltagit i 5 olympiska spel. Dessa är tysken Udo Kiessling, norrmannen Petter Thoresen och Finlands Raimo Helminen. Helminen har faktiskt deltagit i hela 6 OS-turneringar. Så fick jag pusha för en finländare till slut i alla fall!

Världens snabbaste man

Jag hade en helt annan känsla inför herrarnas 100m på VM/OS när jag var liten. Oftast satt man lite smånervös en augustikväll hemma framför TV:n. Det var ovissheten om vem som skulle bli världens snabbaste man.

Nuförtiden har jag inte alls samma kittlande känsla inför ett 100-meterslopp. Visst, det är magiskt att se Usain Bolt göra omänskliga tider. Vi kommer att titta tillbaka på Bolts resultat senare och kanske kåra honom som den största idrottsmannen någonsin. Men rent allmänt är jag förmodligen mer luttrad idag som vuxen. Luttrad efter alla dopningshistorier de senaste 15 åren. Självklart fanns det dopning förr också. Dopningsklimatet idag kontra det man hade då tänker jag inte gå in på nu. Vi har också helt andra möjligheter att upptäcka dopning idag.

Men när jag som 10-åring satt och tittade på 100-metersfinalen i Stuttgart 1993 hade jag inte kunskap om dopning i särskilt hög utsträckning. Om jag är godtrogen idag så var jag naturligtvis mer godtrogen som barn. Inte trodde jag att någon var dopad i Stuttgart 1993. Det fanns inga dylika tankar som kunde förta min spänning inför det loppet.

Stuttgarts 100-metersfinal är nog min favorit bland alla 100-metersfinaler genom åren. På startlinjen stod favoriterna Linford Christie och Andre Cason. Dessa två hade imponerat mest i semifinalerna. Carl Lewis var med också. Han som inte fick vara med i denna gren året innan i Barcelona-OS efter att blivit utslagen i USA's hårda uttagningar. Kanske hoppades jag mest på Lewis. Han var nog min stora favorit vid det tillfället. Men någonstans förstod jag nog att han inte skulle ha med segern att göra. Den jag inte hoppades skulle vinna var förmodligen Linford Christie. Av någon anledning gillade jag inte honom.

Enligt traditionen gick startkommandona på landets egna språk.

Auf die Plätze! Fertig!

Sedan gick startskottet.



Den olympiske mästaren och britten Christie vann! Vilken tid sedan. Han sprang på 9,87 bara en hundradel från Lewis världesrekord! Hade han tagit det rekordet. Ja, då hade jag nog varit ganska knäckt den kvällen. Amerikanen Andre Cason tog i varje fall silver på tiden 9,92. Dennis Mitchell också han från USA sprang till sig en bronsmedalj. Sedan var placeringarna följande: 4:a Carl Lewis(USA), 5:a Bruny Surin(CAN), 6:a Frankie Fredericks(NAM), 7:a Daniel Effiong(NGR) och 8:a Raymond Stewart(JAM).

Två år senare i Göteborg tyckte jag inte alls att 100-metersfinalen va lika intressant och spännande. Det fanns inte lika många intressanta löpare och det hade inte hunnit bli mörkt ute(!?). Det måste ju vara känsla....

Hannu Aravirtas revansch?

Äntligen! Ja, det utbrister jag över att få se Hannu Aravirta som tränare i ett elitserielag. Som jag tidigare har skrivit i bloggen har ju Miloslav Horava legat löst på posten som Modo-tränare. Jag trodde personligen att han skulle få sparken/avgå efter förlusten mot Färjestad förra veckan. Men det kom nu istället, trots att man vann senaste matchen mot Luleå. Tomas Steen kommer att fortsätta som assisterande tränare.

Jag vet inte riktigt hur man ska se på det. Det låter inte som att Horava har fått sparken. För om man ska tro de officiella uttalandena från Modos sida verkar det som att Horava dels inte orkade mer samt att man från klubbledningens sida gärna såg en förändring i båset. Hursomhelst kan vi nog konstatera att det var en skilsmässa i samförstånd.

Lite förvånande kan tänkas att Modo väljer att ge en finländare förtroendet igen. Harri Rindell som fick sparken efter förra säsongen har faktiskt jobbat tillsammans med Hannu Aravirta. Aravirta känner vi igen som mångårig tränare i det finländska landslaget. Först som assisterande till guldmakaren Curre Lindström och senare som huvudtränare i flera år.

Jag har alltid varit förvånad över att vi inte har sett "Ara" som tränare i Sverige tidigare. Han pratar bra svenska och han har en ledarstil som är ganska lik den svenska. Däremot har Aravirta inte varit särskilt het som tränare de senaste åren. Under säsongen fick han sparken från Jokerit och han fick även sparken från HIFK Helsingfors för ett par år sedan. Den gången lyckades HIFK bra i grundsäsongen men efter att man höll på att åka ut ur slutspelet fick Aravirta sparken. Nej, hans goda rykte kvarstår nog från tiden som landslagstränare där han som förbundskapten bidrog till att Finland höll sig kvar i den absoluta världstoppen. Han var även nära att ge Finland ytterligare VM-guld, men det slutade med tre VM-silver. Han tränade även det finländska juniorlandslaget åren 2004-06 och tog då två juniorVM-brons med laget.

Som klubbtänare just nu är Aravirta inte särskilt het och med ett rykte påväg nedåt. Men hans facit som landslagstränare är bra. Frågan är om Modo har någon chans på slutspel mera. Hursomhelst vill nog Modo se positiva resultat så här i sluet på säsongen för att kunna bygga vidare på något till nästa säsong. Aravirta är alltså mannen som ska bidra till detta. Det här kanske kan bli hans revansch. Om han misslyckas. Ja, då är han nog inte en man för de stora klubbarna mera.

När Boden var nära elitserien

Bodens BK i elitserien. Hur sjukt låter inte det egentligen? Men nära var det, säsongerna 94/95 och 95/96. Klubben som gick i konkurs 2005 hade dessa år ett riktigt bra lag på allsvensk nivå.

Upplösningen av kvalserien 1994 var högdramatisk. I centrum stod en speedkula från Härnösand, vid namn Ulf Sandström. I sista omgången möttes nämligen AIK och Sandströms Boden i Globen. AIK var tvugna att vinna med tre mål för att komma tillbaka till elitserien, annars skulle Boden ta den platsen.

AIK har kommandot i matchen och leder med 3-0 när det återstår mindre än två minuter av matchen. Då får Boden en straff. Nu börjar det hagla in saker på isen. Matchen får avbrytas för att isen ska spolas om. Först efter 10 minuter blir det dags för Sandström att lägga sin straff. Man kan anta att detta inte var den optimala förberedelsen för denna uppgift.

Den gamla räven Rolf Ridderwall stod i AIK-målet. I Bodens bås verkade förövrigt Niklas Wikegård som tränare.

Sandström åker till slut fram och tar straffen - och missar! Ridderwall läser straffen.

Här är ett klipp om händelsen:



Ulf Sandström har ständigt blivit ihågkommen för denna straffmiss. Vilket är synd för en sådan fin hockeykarriär. Andra klubbar han representerade var bla. Modo, Luleå, Kalpa och Tappara. Han tackade även nej till NHL-spel med Chicago. 1988 tog han OS-brons med Tre Kronor i Calgary och han gjorde 3 mål i den turneringen.

Björn Borg vs. Vitas Gerulaitis

Den anses vara en av de mest underhållande tennismatcherna någonsin. Detta var i herrarnas Wimbledon-semifinal 1977 och på vardera sida om nätet stod "ismannen" Björn Borg från Södertälje och amerikanen Vitas Gerulaitis, med litauiskt påbrå. Detta begav sig innan de långa servkanonernas(med licens att utnyttja andraserven) tid. Här var det träracketar med liten slagyta som gällde.

Matchen slutade till sist med vinst för Borg med setsiffrorna 6-4, 3-6, 6-3, 3-6, 8-6. Det var en match där ingen gav upp. Men till slut måste man ju ha en vinnare och när det kom till jämna matcher på gräset i Wimbledon, så stod oftast Borg som segrare till slut. Borg vann också finalen mot Jimmy Connors.

Borg och Gerulaitis var goda vänner privat. De tränade också ofta tillsammans. Borg kräver väl ingen större presentation. Men outsidern Gerulaitis största singeltitel kom faktiskt samma år i Australien Open. Lägg därtill i karriären två finalplatser i Franska Öppna respektive US-Open och en Davis Cup-seger. Totalt vann han 25 singeltitlar och hans bästa ranking blev 3:a i världen som han uppnådde 1978. Han avslutade sin aktiva tenniskarriär 1986.

Gerulaitis var även känd för sitt hårda liv utanför tennisplanen. Han gillade glamour och festande. Han använde även droger. Han gick tragiskt nog bort den 17:e September 1994 i en ålder av 40. Det har angivits att han sov över hos en vän i New York, när ett fel i luftkonditioneringen gjorde att kolmonoxid kom in där han låg och sov. Han ska således ha avlidit av kolmonoxidförgiftning.

Här kommer en av alla lysande bollar från den klassiska matchen i Wimbledon 1977:



Matchen finns faktiskt även att köpas på DVD.

Aj Aj Aj Teemu och klockan klämtar för Horava

Teemu Selännes OS-medverkan är i fara sedan han fick en fraktur i käken efter att ha träffats av en puck när hans Anaheim mötte Boston. Han har även tidigare under denna säsong varit skadedrabbad och har fått stå över 17 matcher.

Det är självklart att Teemu inte är den spelare som han en gång har varit eftersom han nu har uppnått en hög ålder. Men Selänne är min favorit. Han har på ett sagolikt sätt alltid ställt upp för landslaget och han har som oftast levererat! Teemu anno 2010 skulle även kunna tillföra mycket för ett finländskt landslag. Det återstår nu att se om han kan spela OS. Hoppas hoppas!

Miloslav Horavas MoDo tappar alltmer mark i jakten på en slutspelsplats. Horavas vara eller icke vara i klubben har diskuterats länge och han har själv berättat om hur han skulle ha förståelse för om Ö-viksklubben skulle ge honom foten.

Efter en klar förlust ikväll borta mot Färjestad så tror jag inte han får vara kvar. Alternativt att han avgår självmant. I ett sista försök att nå slutspelet krävs förmodligen en ny röst i MoDos omklädningsrum.

Hade dock Peter Forsberg inte råkat ut för revbensskadan hade historien faktiskt kunnat se annorlunda ut. Foppa kan bära ett helt lag på sina axlar. Markus Näslund är inte den typen av spelare som kan det.

Två saker som jag tror kan rädda Horava är att Foppa eventuellt är spelklar till nästa match och man därför låter Horava fortsätta gnugga på med det här änget. En annan sak kan också vara att man helt enkelt inte har någon ersättare klar för Horava. Men skulle Horava avgå självmant. Ja, då blir man så illa tvungen att hitta en lösning snabbt.

Terrängloppet som blev ett överlevnadstest

Nu när kung Bore har intagit Sverige började jag fundera på om det fanns något bra exempel på någon enskild tävling där kylan verkligen har varit en betydande faktor. Jag kunde inte komma på något. Så om ni läsare gör det så får ni gärna underrätta mig.

Nej, istället kom jag på ett exempel angående det motsatta. Alltså inte kyla utan extrem värme. Jag pratar om året 1924 och när de olympiska spelen anordnades i Paris.

Paris hade då drabbats av en värmevåg. På den tiden anordnades det fler långdistanstävlingar i OS än vad det gör idag. Förutom 5000m, 10 000m och maratonloppet så anordnade man även terränglöpning.

Under terränglöpningen där sträckan var ca. 10 000km var hettan oerhörd. Endast 15 av de 38 tävlande kunde slutföra loppet. Flera av de svenska löparna kunde inte slutföra loppet. Däribland den finlandsfödde Edvin Wide. Flera var också så utmattade att de var tvugna att föras till sjukhus.

Men en löpare stod med råge pall för hettan. Det var den "flygande finländaren" Paavo Nurmi, som vann med ca. 1,5 minut före sin landsman Ville Ritola. Denna dag som har nämnts som en av de varmaste dagarna i Paris historia.

Länderna tävlade också som lag i samma tävling. Där var Finlands guld hotat. Varje lands tre bästa löpares resultat räknades ihop. Men i denna tävling som i det närmaste hade utvecklats till ett överlevnadstest började det alltmera gälla att åtminstone få tre man över mållinjen. Flera av de finländska löparna hade nämligen också fått avbryta loppet och det sista hoppet stod nu till Heikki Liimatainen. Liimatainen närmade sig stöplande målet. När det åsterstod 30m började han avvika från banan. Men publiken ropade på honom för att få honom att förstå att han ännu inte var i mål. Han började nu sega sig mot mål. De sista 30metrarna lär ha tagit över 2minuter för honom att avverka.

Men jag säger bara, Paavo Nurmi, vilken idrottare!

Gunnar Nordahls råd till Sven Tumba

Gunnar Nordahl, som jag högst förmodligen kommer att ha för orsak att återkomma till i den här bloggen framöver, figurerade kort i Sveriges televisions utomordentliga dokumentär "Året var 1960" för ett par dagar sedan.

Inslaget handlade om Sven Tumba. Han berättar om hur han alltid började grina när isarna smalt om våren. Men han nämner också sin oerhörda träningsvillighet. Han tränade mer än andra. Den stora passionen var naturligtvis ishockey, men Sven "Tumba" Johansson var även väldigt duktig i fotboll. Han tog SM-guld med Djurgården och spelade även en landskamp för Sverige i denna hans andra sport.

I dokumentären framkommer det att en tidning hade intervjuat Gunnar Nordahl och frågat honom om han trodde att den där Sven Johansson kunde bli en bra fotbollsspelare. Nordahl svarade: "Ja, om han kortar av stegen." Detta gjorde nu att Sven Tumba började träna allt mer för att få upp snabbheten, både på is och på land och han tackar sin kompis Gunnar för de orden som sporrade honom.

Jag kan inte låta bli att fortsätta på temat Gunnar Nordahl. Kanoniären från Hörnefors ser vi här i en intervju med Bengt Bedrup från 1958. Det är kul att höra att Gunnars västerbottniska dialekt sitter kvar.



Gunnar Nordahl med epiteten Il Cannoniere och Il Bisonte(Bisonoxen) är en av Serie A's och Milans riktigt stora stjärnor genom historien. Hela 225(!) mål blev det för Gunnar borta i Italien. Han har även rekordet för flest antal mål under en säsong(35mål). Inte minst är han ju också känd för att ha varit en del i trion Gre-No-Li(Gren-Nordahl-Liedholm) under 4 säsonger i Milan. Här kommer ett underbart klipp med en massa mål av centertanken Nordahl. Man ser hur skoningslös han var framför mål.



Förmodligen kommer det inte att vara sista gången jag skriver om Gunnar här i bloggen. Han växte ju upp utanför Umeå där jag bor.

Förlust för småkronorna

Det blir ingen final för småkronorna i JVM denna gång. Två år på raken har man spelat final mot Kanada. Om man har haft bra lag de senaste två åren, så har man kanske haft ett ännu bättre lag i år. Men efter förlust mot jänkarna får man nöja sig med bronsmatch. Kanske låg det i luften? Man hade spelat glimrande ishockey turneringen igenom. Men ett amerikanskt lag i JVM är nästan aldrig att leka med och Sverige har en historia av att inte nå ända fram i JVM-sammanhang.

Jag har alltid sett Sverige som ett gäng vinnarskallar inom hockeyvärlden. På seniornivå har man flertalet framgånger med bl.a. OS-guld för 4 år sedan. Visst, man har haft sina nederlag också, men på det stora hela har man tagit många fina skalper. Beträffande JVM har man dock bara ett guld trots flertalet finaler. Inte ens när det begav sig för Foppa & Co lyckades man ta hem mästerskapet.

Sveriges enda vinst härrör från 1981 med bl.a. tvillingarna Sundström, Peter Andersson och Jan Erixon i laget. I det laget fanns också en viss Jens Öhling med. Jag ska på samma gång ta och pusha för Lars Nylins artiklar om olika elitserielegendarer. Denna gång uppmärksammas just djurgårdslegenden Jens Öhling.

Sen vill jag bara säga till supportrar därute att inte vara alltför hårda med David Rundblad. Jag såg inte matchen mot USA och han lär ha gjort en riktigt dålig match. Men varför ta och stjälpa denna unga Lyckselegrabb? Nej, alla facebookgrupper och andra forum för detta sågande kan dra åt skogen tycker jag.

Tysk-Österrikiska backhopparveckan

Jag saknade nyårsbackhoppningen från Garmisch Partenkirchen igår. Visserligen kan man följa den Tysk-Österrikiska backhopparveckan via Eurosport. Men jag har inte den kanalen.

Annat var det när SVT alltid sände nyårsbackhoppningen. Det var en fin tradition. Direkt efter nyårskonserten i Wien, tog Sven "Plex" Pettersson över rodret och kommenterade med trygghet i rösten, när backhopparna begav sig ner över stupet i Garmisch Partenkirchen.

Nej, det svenska intresset för backhoppning har svalnat rejält sedan Jan Boklövs och bröderna Tällbergs dagar. Ändå var det just svensken Janne Boklöv som blev den stora förnyaren i sporten när han införde den såkallade V-stilen. Det kan vi titta på i dessa klipp:





Efter det har vi sett otaliga backhopparstjärnor avlösa varandra, alla använder V-stilen, eller Boklövstilen som man också kan benämna den. Jag talar om stjärnor såsom Toni Nieminen, Andreas Goldberger, Kazuyoshi Funaki, Espen Bredesen, Primož Peterka, Sven Hannawald, Janne Ahonen, Adam Małysz, Wolfgang Loitzl m.fl. Listan kan göras mycket lång. För att inte nämna backhoppare såsom Jens Weissflog och Ari-Pekka Nikkola, som nådde framgångar med såväl V-stil som klassisk stil.

Det ska sägas att jag nuförtiden inte följer med backhoppningen i så stor utsträckning. Antagligen har det att göra med att jag bor i Sverige och inte matas med denna sport på samma sätt som när jag bodde i Finland.

Sedan tycker jag det är något vackert med hoppbackar. Kika gärna på denna länk för att hitta bilder på olika hoppbackar runt om i världen. Där finns bilder på sådana som är i bruk ännu i denna dag, men även flertalet bilder på hoppbackar som har förfallit. Där tidens gång har haft sin påverkan.

Rickard Fagerlund har avlidit

Han var Svenska ishockeyförbundets ordförande i hela 19 år från 1983 till 2002.

Fagerlund som så sent som för två veckor sedan blev invald i hockeyns hall of fame, avled under nyårsaftonen efter en hjärtattack.

Hela hockey-Sverige sörjer nu denna ledare som betydde så mycket för svensk ishockey. När man läser olika ishockeyprofilers uttalanden om Fagerlund nämns ofta hans kontroversiella sida. Han hade många åsikter och gillade att säga vad han tyckte.

Men de flesta kommentarer handlar om hur Fagerlund var med och byggde upp svensk ishockey under sina år som ordförande. Han var också en drivande ordförande på det internationella planet. Dessa insatser gav honom också en plats som ledare i IIHF's(Internationella ishockeyförbundet) hall of fame.

Fagerlund kommer att postumt hyllas under ishockey-VM i Tyskland senare i vår, när man anordnar en ceremoni för hockeyns hall of fame. Under JVM-semifinalen natten mot måndag kommer småkronorna att spela med sorgeband.