Världens snabbaste man

Jag hade en helt annan känsla inför herrarnas 100m på VM/OS när jag var liten. Oftast satt man lite smånervös en augustikväll hemma framför TV:n. Det var ovissheten om vem som skulle bli världens snabbaste man.

Nuförtiden har jag inte alls samma kittlande känsla inför ett 100-meterslopp. Visst, det är magiskt att se Usain Bolt göra omänskliga tider. Vi kommer att titta tillbaka på Bolts resultat senare och kanske kåra honom som den största idrottsmannen någonsin. Men rent allmänt är jag förmodligen mer luttrad idag som vuxen. Luttrad efter alla dopningshistorier de senaste 15 åren. Självklart fanns det dopning förr också. Dopningsklimatet idag kontra det man hade då tänker jag inte gå in på nu. Vi har också helt andra möjligheter att upptäcka dopning idag.

Men när jag som 10-åring satt och tittade på 100-metersfinalen i Stuttgart 1993 hade jag inte kunskap om dopning i särskilt hög utsträckning. Om jag är godtrogen idag så var jag naturligtvis mer godtrogen som barn. Inte trodde jag att någon var dopad i Stuttgart 1993. Det fanns inga dylika tankar som kunde förta min spänning inför det loppet.

Stuttgarts 100-metersfinal är nog min favorit bland alla 100-metersfinaler genom åren. På startlinjen stod favoriterna Linford Christie och Andre Cason. Dessa två hade imponerat mest i semifinalerna. Carl Lewis var med också. Han som inte fick vara med i denna gren året innan i Barcelona-OS efter att blivit utslagen i USA's hårda uttagningar. Kanske hoppades jag mest på Lewis. Han var nog min stora favorit vid det tillfället. Men någonstans förstod jag nog att han inte skulle ha med segern att göra. Den jag inte hoppades skulle vinna var förmodligen Linford Christie. Av någon anledning gillade jag inte honom.

Enligt traditionen gick startkommandona på landets egna språk.

Auf die Plätze! Fertig!

Sedan gick startskottet.



Den olympiske mästaren och britten Christie vann! Vilken tid sedan. Han sprang på 9,87 bara en hundradel från Lewis världesrekord! Hade han tagit det rekordet. Ja, då hade jag nog varit ganska knäckt den kvällen. Amerikanen Andre Cason tog i varje fall silver på tiden 9,92. Dennis Mitchell också han från USA sprang till sig en bronsmedalj. Sedan var placeringarna följande: 4:a Carl Lewis(USA), 5:a Bruny Surin(CAN), 6:a Frankie Fredericks(NAM), 7:a Daniel Effiong(NGR) och 8:a Raymond Stewart(JAM).

Två år senare i Göteborg tyckte jag inte alls att 100-metersfinalen va lika intressant och spännande. Det fanns inte lika många intressanta löpare och det hade inte hunnit bli mörkt ute(!?). Det måste ju vara känsla....