tisdag 27 april 2010

Frågesport om Rolland Garros

2009 French Open - Day Fifteen

Jag vet inte om det bara är jag som ibland föreställer mig som en medverkande i en frågesporttävling. Alla har vi ju våra egenheter.

Äntligen har vi ju vår, även här i de norra delarna av landet. På något sätt kom jag att tänka på mina barndomsvårar och med dem förknippar jag olika saker, mest sport då faktiskt. En sak är naturligtvis det varje år återkommande hockey-VM som jag som liten tyckte var en alldeles utomordentligt bra turnering. För varje år som går känner man sig inte lika peppad för den turneringen. Särskilt inte i år eftersom vi har haft ett OS. Hockey-VM borde i alla fall förbjudas när vinter-OS har anordnats samma år.

Vad jag också förknippar med vår är faktiskt franska öppna(Rolland Garros) i tennis. Nu kanske det borde räknas till sommar, men jag förknippar turneringen med vår eftersom den alltid drog igång under de sista dagarna av vårterminen. Som vanligt var det härliga tider!

Plötsligt fick jag alltså för mig att jag var med i en frågesporttävling om Franska Öppna. För att vinna(priset okänt) skulle jag nämna 10 herrspelare som har vunnit franska öppna fler än en gång.

Dessa kom jag fram till: Björn Borg, Jim Courier, Mats Wilander, Rafael Nadal, Gustavo Kuerten, Jimmy Connors, Roy Emerson, Sergi Bruguera och Gottfried von Cramm.

Ungefär hit kände jag mig tämligen säker. Men ändå inte helt säker. Nu gällde det att plocka en 10:e herrspelare. Jag valde mellan följande alternativ: Carlos Moya, John McEnroe, Guillermo Vilas, Illie Nastase, Andre Agassi, Mario Santana eller Juan Carlos Ferrero. Snacka om beslutsångest! Hursomhelst valde jag Vilas. Hur McEnroe var på grus kunde jag inte erinra mig. Men jag hoppades att han var usel.

Fick jag godkänt? Svar: Nej! Jimmy Connors va fel och jag borde ha tagit Manuel Santana av mina alternativ. Vilas vann bara en gång. Förövrigt vann aldrig McEnroe på gruset i Paris heller.

Varför kom jag inte på Ivan Lendl?! Jag kunde även ha svarat Jan Kodeš, Rod Laver samt ett par fransmän.

Nära skjuter ingen hare. Men jag är ändå hyfsat nöjd med min insats.

torsdag 22 april 2010

Björklövens saga är all


Umeå ligger mitt mellan två städer där hockey är religion. Skellefteå har sitt AIK och Örnsköldsvik sitt MoDo. Hockeyn i Umeå har alltid varit stor. Men i Umeå har funnits så mycket annat och i dagens läge hittar man även flera som håller på ett annat lag än "Löven". Det betyder att när man har intervjuat gemene man på stan idag, så är det en hel del som inte bryr sig om lövens konkurs.

En bekant till mig från Nordmaling(ligger mitt mellan Umeå och Ö-vik) berättade att efter SM-guldet 1987 höll alla i hans klass på Björklöven, förutom en stackare som höll på MoDo. I dag är nog scenariot tvärtom i Nordmaling och jag antar att i motsvarigheten i norr, Robertsfors, där börjar nog ungdomen hålla på Skellefteå framom Björklöven.

Jag nämnde SM-guldet 1987. Ett lag som måste vara ett av elitseriens bästa guldlag någonsin. Eller vad sägs om namnen: "Virus" Lindberg(tränare), Göte Wälitalo, L-G Pettersson, Matti Pauna, Peter Sundström, Ulf Dahlén, Calle Johansson, Mikael Andersson, Mikael Hjälm, Lars Karlsson, Peter Andersson, Tore Ökvist, "Bullen" Hägglund m.fl.

Jag har inte varit med på Björklöven-resan särskilt länge. Men idag är man en knäckt man. För mig har matcherna på Umeå Arena varit det största nöjet i stan och jag lider nu med de supportrar som har varit med länge och har följt laget i vått och torrt.

Att föreningen har missköts i en lång tid är det ingen frågan om. Men man gjorde ett uppryck för ett par år sedan och var påväg mot rätt håll. Sedan hände något och jag pratar inte om de sportsliga misslyckandena, utan att man helt enkelt inte har skött ekonomin på ett bra sätt. Jag kommer inte att peka ut någon som syndabock här. Jag vet heller inte vem eller vilka som är syndabockar. Vad som har hänt bakom kulisserna är bara något vi kan spekulera i förtillfället. Men det vore viktigt för många av oss supportrar att få klara svar. Men diplomatisk som jag alltid är, så vill jag inte peka ut någon särskild, utan jag tror helt enkelt att det har gjorts fel hos många inblandade aktörer. Alltifrån de som var inblandade längre tillbaka fram tills dagens styrelse. Oavsett så blir allting så fruktansvärt infekterat och då blir jag less. Det går oftast inte att ändra på saker i sådana lägen. Folk vill inte erkänna fel. Det behövs mera ödmjukhet och självrannsakan i denna värld.

Rubriksättningen är att "Björklövens saga är all". Riktigt så drastiskt behöver det inte vara. Nu kan man börja om i en lägre division och bygga en organisation med nytt blod. Mången supporter kommer nog att vara med på den resan också. I skrivande stund försöker min landsman Johan Björk göra ett sista försök att rädda klubben. Men denna gång tror jag inte klubben går att rädda. Tack "gamla" Björklöven för dessa år. Nu blickar vi framåt med "nya löven".

Här följer mitt bästa minnne med Björklöven under åren jag har varit med. Klippet är från säsongen 06/07 när man endast var 19 sekunder från sommarlov! Men man kvitterade och vann sedan matchen mot Växjö. Det var extas på läktaren. Den säsongen lyckades Björklöven sluta på fjärde plats i kvalserien. Sport kan va underbart ibland!



Säga vad man vill. Björklöven har varit och kommer alltid att vara det idrottslag i Umeå som berör mest.

lördag 17 april 2010

"Kenneth Kennholt skjut för att döda!"

Okej, det är mycket ishockey i min blogg just nu.

Men jag ska fatta mig kort den här gången. Jag ska istället länka vidare till Lars Nylins artikel om legenden "Killer", eller Kenneth Kennholt som han hette, så ni kan läsa vad han skriver.

Det känns bra att uppmärksamma denna hårdskjutande back såhär i SM-finaltider, inte minst för att Djurgården är med i år.

Jag gillar förövrigt artikelserien "Lars Nylins elitserielegendarer". Denna gång alltså om Kenneth Kennholt. Artikeln hittar ni här.

torsdag 15 april 2010

Erich Kühnhackl!


Många hockeyspelare har följt i sina fäders fotspår.

Listan kan göras lång på där såväl far som son har varit duktiga hockeyspelare. För att bara nämna några, så har vi t.ex. Esa och Ville Peltonen, Peter och Paul Stastny, Bobby och Brett Hull m.fl.

I Skellefteå hittar vi också Janne "X:et" Erixons lovande son Tim Erixon som gick i NHL-draftens första runda förra året. Efter att sneglat på rankinglistan till årets NHL-draft fick jag syn på namnet "Tom Kühnhackl". Tom är ingen annan än självaste Erich Kühnhackls son.

Mannen med kanske hockeyvärldens coolaste namn någonsin, Erich Kühnhackl, var en legendarisk center i det västtyska hockeylandslaget under flera år. Erich föddes 1950 i dåvarande Tjeckoslovakien, men familjen flyttade till Västtyskland och staden Landshut efter att Warszawapaktens styrkor intog Tjeckoslokvakien 1968. Förutom moderklubben EV Landshut har Erich även represneterat klubbarna Kölner Haie och Olten. Hans största framgång med det västtyska landslaget nådde han tidigt i landslagskarriären när laget bärgade bronsmedaljerna vid OS i Innsbruck 1976.

onsdag 14 april 2010

Stockholmshockeyn är tillbaka


När lag såsom HV-71, Linköping, Färjestad, Modo m.fl. har lyckats bra genom att driva sina egna topparenor, har Djurgården istället halkat efter när man har fått betala dyra hyror för Globen och Hovet. Man har inte kunnat driva verksamheten runtomkring hockeyn på samma sätt som många elitseriekonkurrenter.

Nu verkar dock stockholmshockeyn vara tillbaka på allvar. Djurgården är åter i final och känns som en stark utmanare till SM-bucklan. AIK har stigit till elitserien och de flesta ser nog framemot nya stockholmsderbyn i den tidvis så tråkiga serielunken. Djurgårdens kontinuitet har äntligen betalat av sig, även om man förstärkt ledarstaben med Hardy Nilsson. AIK har gjort en fin satsning och deras lagbygge har tillskillnad från t.ex. Leksands tagit dem till elitserien igen.

Ja, allmänna idrottsklubbens satsning mot eliten har känts fräschare än Leksands. Leksand går och vinner allsvenskan år efter år med dyra, men ack så gamla spelare. Leksand gjorde kanske en helt OK kvalserie i år. Men det räckte inte. Det finns bevisligen lovande juniorer i laget, eftersom klubbens J20-lag vann SM-guldet i år. Så Leksand skulle göra klokt i att satsa långsiktigt och ungt. För chanserna att stiga finns ändå där. AIK i år och Rögle för ett par år sedan är bevis för att en mer anspråkslös satsning kan ta dig till eliten. Och när man väl har stigit till elitserien, ja då vill man väl ha ett lag som kan bestå ett tag, inte ett pensionärsgäng.

Sen vill jag bara säga att jag unnar Jimmie Ölvestad ytterligare ett SM-guld. Vilken kämpe!

onsdag 7 april 2010

Stella Walsh


Det här kommer inte att vara ett inlägg i debatten om Caster Semenya. Däremot tror jag inte att internationella friidrottsförbundet har skött saken väl.

I historien har det funnits flera fall där damidrottare har anklagats för att ha varit män. En idrottare som säkert blev misstänkt för detta, men som aldrig avslöjades var Stella Walsh. Hon föddes 1911 i Polen. Hon fick då namnet Stanisława Walasiewicz. När hon endast var tre månader gammal emigrerade familjen till USA. Där antog hon alltså senare namnet Stella Walsh.

Hon kom att tävla för Polen istället för USA i internationella tävlingar. Hon blev även en populär idrottare i Polen. Hennes största framgång var OS-guldet på 100m i OS i Los Angeles 1932. Fyra år senare fick hon nöja sig med ett OS-silver på samma distans i Berlin. Ironiskt nog fick segrarinnan i det loppet Helen Stephens genomgå en undersökning för att bevisa att hon var en kvinna. Stella Walsh hade också ett tag världsrekordet på 100m. Det löd på 11,8 sekunder och hon satte det i Poznan 1932.

Stella Walsh dog i ett rån i Cleveland 1980. I obduktionen efteråt kunde man konstatera att hon hade manliga genitalier men också kvinnliga drag. Undersökningar har kommit fram till att hon hade såväl XX- som XY-kromosompar.

Hennes kön har inte gått att fastställa. Det har också debatterats om utifall hennes rekord borde strykras. Men det har man alltså inte gjort.

fredag 2 april 2010

En boxares öde

En av Sveriges främsta boxare någonsin Anders "Lillen" Eklund har avlidit vid 52års ålder. Han blev europamästare två gånger på 80-talet.

För det första är jag ingen expert på boxning och jag var för ung när "Lillen" vann sina titlar. Men av det jag läser får jag uppfattningen av att han var en väldigt duktig boxare, mycket snäll som person men också hånad av vissa under och efter sin karriär. Det får mig att undra varför man just i Sverige hånar somliga av sina idrottshjältar?

"Lillens" död får mig också att fundera över en boxares öde. I många fall har man kanske haft en tuff uppväxt och man har fått ut sina aggregationer i ringen. Men när karriären är över, vad ska man göra då? Många boxares liv har fått tragiska slut. Eddie Machen tog sitt liv och Sonny Listons död anses av ännu av somliga vara ouppklarad. Dog han av en överdos eller blev han mördad?

Detta får mig också att tänka på alla dessa porträtt i filmernas värld över boxare. I den svenska filmen "Knockout" för huvudkaraktären Anders "Plutten" Jonsson naturligtvis tankarna till "Lillen" Eklund. Manusförfattaren Peter Birro lär också ha sett "Lillen" spela bluegrass i Gällivare en gång inför en alltför ointresserad publik. Den bilden hade han med sig när han och Agneta Fagerström-Olsson gjorde filmen.

"Knockout" lär även vara inspirerad av ett av mina favorit porträtt av en boxare. Vi pratar om John Hustons "Fat City" från 1972, där Stacy Keach i huvudrollen porträtterar den avdankade och alkoholiserade boxaren Tully. Tully lever ett meningslöst liv i fattigdom, men han försöker göra revansch i livet genom en comeback i ringen. Det är väl något som boxaren ofta drömmer om. Att få göra comeback och bli en "champ" igen.

Till soundtracket bidrar ingen mindre än Kris Kritstoferson med en underbar version av "Help me make it trough the night". Här är introt till filmen med låten i bakgrunden:



Kanske en boxare bara behöver få lite värme. Som Kristofferson sjunger: "Come and lay down by my side till the early morning light.
All I'm takin' is your time. Help me make it through the night
."

R.I.P Anders "Lillen" Eklund 1957-2010.