onsdag 27 juli 2011

En norsk idrottsklassiker

Dagen efter dom hemska terrordåden i Oslo tog Norge sitt första VM-guld i simning någonsin.

Det var norrmannen Alexander Dale Oen som vann 100m bröstsim i suverän stil. Detta kommer att bli en norsk idrottsklassiker. En rörd kommentator refererar loppet. Lika rörd är Alexander Dale Oen när han står på prispallen och får höra nationalsången: "Ja, vi elsker dette landet".

Återigen ett exempel på när en händelse utanför sporten tar sig in på idrottsarenan och skapar en extra dimension. Alexander Dale Oen fick symbolisera en norsk nation i sorg och han dedikerade guldet till sina landsmän. En imponerande insats av norrmannen!

torsdag 7 juli 2011

Mika Myllylä är död


Han tog ett efterlängtat OS-guld i Nagano 1998. Finländsk herrskidåkning hade väntat i 34 år. Han var även skidkung vid VM i Ramsau 1999.

Men så kom härvornas härva vid hemma-VM i Lahtis 2001. Ett trauma som kommer att förfölja finländsk idrott för lång tid framöver.

Nu pågår en förtalsrättegång där Myllylä har varit vittne. Jag kan inte alla turer. Men som jag har förstått det så har fler korts lagts på bordet, dock långtifrån alla. Mika Myllylä har i alla fall erkänt såkallad EPO-dopning, om än inte under vilken period i karriären.

Jag gladdes åt när Vegard Ulvang öppnade sin stora norska famn för att hjälpa Myllylä in i skidvärlden igen. Visst hade jag har läst om hans alkoholproblem och diverse andra bakslag. Men jag förstod nog aldrig att hans liv hade nått denna misär.

Vad jag nu också har förstått är att Mika Myllylä betalade det högsta priset för skandalen vid Lahtis-VM 2001. De flesta hittade en väg vidare. Mika fick stora problem. Han reste sig flera gånger. Men tyvärr var bakslagen fler.

Han hade svårt att leva med det han hade gjort. Detta trots att han kanske var den enda av de inblandade vid Lahtis-skandalen som hade bett om förlåtelse.

Man kan undra hur de andra inblandade i dopningshärvan har orkat gå vidare under årens lopp. Nu pratar jag inte bara om skidåkarna utan även personer i ledarstaben.

Var och en får avgöra om man kan glädjas åt Mika Myllyläs framgångar under 90-talet. Jag kan i varje fall tillägga att finländskt dopningsmissbruk inom skidåkningen går längre tillbaka än 2001.

Här följer ett youtube-klipp(på finska):



Som kuriosa kan nämnas att Mika var uppväxt i Trollhättan och pratade således bra svenska. I Finland är han dock mest förknippad med orten Haapajärvi i norra Österbotten.

Han efterlämnar sig tre barn. Att dö vid 41-års ålder är alldeles för tidigt. Visst var han en fuskare. Men vi ska också komma ihåg att han tog på sig ett stort ansvar för sin inblandning i dopningshärvan i det finländska landslaget. Av många är det ansett att han tog på sig ett alldeles för stort ansvar. Trots allt var det väldigt många fler människor som var inblandade.

I ett tidigare blogginlägg nämnde jag att Mika Myllylä hade sagt något i stil med att det aldrig hade funnits någon "fair play" inom idrotten. Jag tyckte då att det lät som att kasta sten i glashus. Då kände jag att jag kunde vara utan hans åsikter beträffande idrott.

Nu sitter jag plötsligt här och inser att Mika Myllyläs röst hade kunnat vara nyttig inom idrotten.

R.I.P Mika Myllylä 1969-2011.

måndag 27 juni 2011

Vad gör karl'n?

Den legendariska sportkommentatorn Sven "Plex" Pettersson har avlidit efter en tids sjukdom.

Jämtlänningen Plex värvades från Östersunds Posten till Sveriges Radio och sedan tog han steget till TV och Sveriges Television. Plex, som främst var känd för sina kommentatorsinsatser i alpint och friidrott, har stått för flertalet kända referat.

SVT sammanfattar hans karriär väldigt fint i följande klipp. Vi får ta del av flera kända referat, alltifrån Gärderuds OS-guld till Bob Beamons fantomhopp i Mexico City 1968.



När jag lyssnar till referaten slås jag av hans fina artikulation och vältalighet. Detta varvat med härliga spontana uttryck såsom "Vad gör karl'n" osv.

Det sägs att Sverige stod stilla när Ingemar Stenmark åkte skidor. Vem referarade? Jo, det gjorde Plex Pettersson. Pettersson kom även att bli god vän med Stenmark under årens lopp. Som finländare ligger backhoppning mig varmt om hjärtat och Plex referade i många år nyårsbackhoppningen från Garmisch Partenkirchen.

Det kanske mest kända enskilda referatet är nog när Anders Gärderud vinner OS-guld 1976 i Montreal. Här kommer ett lite längre klipp av det loppet med Petterssons referat.



Han kommer alltid att leva vidare genom alla de oförglömliga referaten. Sven "Plex" Pettersson blev 84 år.

torsdag 23 juni 2011

Uwe Hohn


På en gala i Östberlin på Friedrich-Ludwig-Jahn-Sportpark satte Uwe Hohn 1984 ett mäktigt världsrekord i spjut. Kastet mätte hela 104,80m. Han slog därmed amerikanen Tom Petranoffs tidigare världsrekord som löd 99,72. Hohn blev alltså den förste att nå över 100m.

Man hade nu börjat inse att arenorna inte klarade av dessa långa kast. Man ville även få bort de såkallade "flata landningarna", eftersom det var svårt att ibland veta exakt var spjutet slog ned. 1986 tog man således fram en ny spjutmodell, med vilken Jan Železný har världesrekordet på 98,48m.

Men den 20:e Juli 1984 var Hohns stora kväll. Ingen kom någonsin att slå hans rekord med det gamla spjutet. Förutom världsrekordet nådde han inte alltför stora framgångar. Han vann EM-guld 1982, men han fick inte delta i OS 1984 i Los Angeles eftersom DDR bojkottade dom spelen. Detta var alltså samma år som han satte världsrekordet. Två år senare blev han tvungen att avsluta karriären pga. skador.

Rekordkastet:

måndag 13 juni 2011

Al Arbour

Stanley Cup-finalerna är igång och inatt kan Vancouver Canucks bli mästare om de vinner borta mot Boston. I repsektive lags bås återfinner vi två tränare som är goda vänner och som har gjort liknande tränarkarriärer, nämligen Alain Vigneault(Vancouver) och Claude Julien(Boston). En av dem kommer snart att få titulera sig Stanley Cup mästare som tränare.

Idag väljer bloggen att uppmärksamma en gammal mästartränare vid namn Al Arbour. Men innan han blev tränare så var han också en framgångsrik spelare. Kanadensaren Arbour vann Stanley Cup som spelare med Detroit(1954), Chicago Blackhawks(1961) och med Toronto Maple Leafs(1962,1964). Arbour som spelade som back är en av endast 11 spelare som har vunnit två Stanley Cup-titlar på raken med två olika lag. Han är också en av 10 spelare som har vunnit Stanley Cup med tre olika lag. Han kunde även ha vunnit med ett fjärde lag. Han var lagkapten för St. Louis Blues som gick till tre finaler åren 1968-70. Man förlorade dock samtliga finaler i 4 raka matcher. Al Arbour var också känd för att spela i glasögon. Han var den siste spelaren i NHL att spela med dem.

Det var också i St. Louis Blues som Arbour inledde sin tränarkarriär. Efter tre säsonger i Blues blev han värvad som tränare till den färska NHL-organisationen New York Islanders. Från att ha varit NHLs sämsta lag byggde Arbour upp laget säsong för säsong. Men det skulle visa sig att det inte var alltför lätt att kamma hem en Stanley Cup-titel. Trots ett par fina grundsäsonger så var det först 1980 som Islanders vann den ädlaste av titlar då man besegrade Philadelphia i finalen.

Succén fortsatte och Islanders vann 4 raka Stanley Cup åren 1980-1983. I laget spelade storspelare som Bryan Trottier, Clark Gillies, Denis Potvin, Bob Nystrom, Mike Bossy m.fl. Vi ska heller inte glömma svenskarna Anders Kallur och Stefan Persson som var med och vann alla 4 år.

Sviten tog dock slut när Islanders 1984 förlorade mot Edmonton Oilers i finalen. Edmonton som hade Gretzky, Kurri, Messier m.fl. i laget. Arbour fortsatte som tränare i Islanders fram till säsongen 1985-86. Han var dock snabbt tillbaka i laget och tränade Islanders åren 1988-1994. Detta var en period utan desto större framgångar för Arbour och Islanders. Han ledde dock laget fram till en semi-final 1993. Där blev dock Montreal och muren Patrick Roy alltför svåra. 2007 gjorde Arbour en comeback för en match i Islanders-bås. Detta var hans 1500:e match som tränare för Islanders. Man vann matchen över Pittsburg med 3-2.

Arbour anses vara en av NHLs bästa tränare någonsin. Det är bara Scotty Bowman som har vunnit fler matcher som tränare i NHL än Arbour.

onsdag 8 juni 2011

Utklassning a'la 1990 samt kuriosa

Ingen trodde nog på ett liknande nederlag som när Finland utklassades med 6-0 i en träningsmatch mot Sverige inför VM 1990. Nu hände det dessutom i en tävlingsmatch. Nejdu, Mixu Paatelainen, du har mycket kvar innan du får fason på detta finländska landslag. Ett landslag som för närvarande inte kan mäta sig med det lag som Richard Möller Nielsen så framgångsrikt tränade i kvalet till VM-98 eller det lag som Roy Hodgson tog skalper med i EM-kvalet för ett par år sedan.

Det var en konstig känsla, men jag höll inte särskilt hårt på Finland igår. 5-0 tycker jag var pinsamt, men samtidigt vill jag ha Sverige med till EM. Jag gladdes med dem igår.

Här är förvrigt ett klipp inför Sveriges VM-äventyr 1990 i Italien. Man kan se bilder från när de genrepar mot Finland. Anders Limpar och Tomas Brolin storspelar.



Såg i en intervju inför matchen att Ola Toivonen var den enda spelare med finländskt påbrå i det svenska landslaget. Han hade inga som helst känslor för Finland och han kan ingen finska heller. Hans pappa Yrjö kom förövrigt till Sverige i barndomsåren. Yrjö Toivonen har bl.a. varit tränare i Degerfors, Olas moderklubb.

Plötsligt slog det mig att jag ville "brainstorma" fram lite kuriosa om det svenska landslaget. Jag började klura på vilka som har spelat i det svenska landslaget(a- och u21-landslaget) och har finländskt påbrå.

Så här ser min lista ut:

Sulo Vaattovaara
Fredrik Stoor
Teddy Lucic
Rami Shaaban
Ola Toivonen
Jonas Wirmola
Haris Laitinen
Kaj Eskelinen

Nu är jag faktiskt inte helt hundra på utifall alla dessa har representerat Sverige på a- eller u21-landslagsnivå. Så det är lite utav en chansning på somliga namn.

Komplettera gärna listan om ni kan komma på fler spelare med finländskt påbrå som har lirat i det svenska landslaget.

Uppdatering....

Jag har saknat den där riktiga lusten att blogga. Därav denna långa paus.

Så mycket jag borde ha skrivit om. Sävar-sonen Assar Rönnlund gick ur tiden, Peter "Foppa" Forsberg lade skridskorna på hyllan, Finland vann VM-guld i ishockey, Viljo Nousiainens sexövergrepp, Ricky Bruch dog efter en tids sjukdom osv.

Men nu är jag här igen.

onsdag 5 januari 2011

En gnista av hopp


Ibland måste jag få bryta in med ett blogginlägg som för den stora massan kanske inte är av så stort intresse. Men jag kan inte låta bli.

Jag håller på Björklöven och det är minsann inte lätt. Efter tvångsdegraderingen till div.1 så är det svårt att motivera sig för att gå och titta på en match mot t.ex. Kalix Ungdom. De senaste säsongerna har man ju med spänning kunnat ta sig till hockeyladan för att se Leksand, Malmö, AIK m.fl.

Idag kontrakterade man kämpen Johan Wikström som pga. familjeskäl lämnade Almtuna under säsongen för att flytta hem till Umeå. Detta är sådant som skänker hopp för framtiden. Särskilt också eftersom han har signerat ett kontrakt till säsongen 2012/13. Förra säsongen när ett storsatsande "löven" totalfloppade med namnkunniga spelare, så kom Wikström in från Lycksele och blev till slut lagets bästa målgörare.

Vad som dock är tråkigt är att Björklöven förtillfället inte lyckas behålla sina bästa juniorer i stan. Detta trots att det finns ett hockeygymnasium i Umeå. TV-puckens bästa målvakt William Silwerfeldt Öhman lämnar troligtvis Björklöven för Modos juniorer och hockeygymnasiet i Örnsköldsvik. Förra året lämnade Lukas Wallmark(årets MVP i TV-pucken) laget för att gå till Skellefteå.

Men det gäller att kämpa på. Man måste se till att ta ett steg i taget på alla nivåer inom organisationen. Allt måste bli bättre. Det är i varje fall kul att konstatera att Umeå får fram talanger. I en framtid kanske vi lyckas behålla dem i stan också.

För evigt för alltid Björklöven!