Nu när kung Bore har intagit Sverige började jag fundera på om det fanns något bra exempel på någon enskild tävling där kylan verkligen har varit en betydande faktor. Jag kunde inte komma på något. Så om ni läsare gör det så får ni gärna underrätta mig.
Nej, istället kom jag på ett exempel angående det motsatta. Alltså inte kyla utan extrem värme. Jag pratar om året 1924 och när de olympiska spelen anordnades i Paris.
Paris hade då drabbats av en värmevåg. På den tiden anordnades det fler långdistanstävlingar i OS än vad det gör idag. Förutom 5000m, 10 000m och maratonloppet så anordnade man även terränglöpning.
Under terränglöpningen där sträckan var ca. 10 000km var hettan oerhörd. Endast 15 av de 38 tävlande kunde slutföra loppet. Flera av de svenska löparna kunde inte slutföra loppet. Däribland den finlandsfödde Edvin Wide. Flera var också så utmattade att de var tvugna att föras till sjukhus.
Men en löpare stod med råge pall för hettan. Det var den "flygande finländaren" Paavo Nurmi, som vann med ca. 1,5 minut före sin landsman Ville Ritola. Denna dag som har nämnts som en av de varmaste dagarna i Paris historia.
Länderna tävlade också som lag i samma tävling. Där var Finlands guld hotat. Varje lands tre bästa löpares resultat räknades ihop. Men i denna tävling som i det närmaste hade utvecklats till ett överlevnadstest började det alltmera gälla att åtminstone få tre man över mållinjen. Flera av de finländska löparna hade nämligen också fått avbryta loppet och det sista hoppet stod nu till Heikki Liimatainen. Liimatainen närmade sig stöplande målet. När det åsterstod 30m började han avvika från banan. Men publiken ropade på honom för att få honom att förstå att han ännu inte var i mål. Han började nu sega sig mot mål. De sista 30metrarna lär ha tagit över 2minuter för honom att avverka.
Men jag säger bara, Paavo Nurmi, vilken idrottare!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar