Saker som gör mig arg

Vi läser om att José Mourinho förmodligen har beodrat spelare att maska till sig gula kort, så att dom ska bli avstängda i en betydelselös match och sedan bli "nollställda".

Vart tog all sportsmanship vägen? Jag kommer ihåg att Mika Myllylä sa i en intervju en tid efter dopningsskandalen i Lathis att "det har aldrig funnits någon fair play inom idrotten".

Avdelning "kasta sten i glashus".

Här följer ett klipp med den österrikiske handbollstränaren Gunnar Prokop som går in på banan och stoppar en motståndarspelare. Hans lag är påväg mot en förlust och plötsligt gör han detta.



Ibland får man höra: "Han gör det för sin kärlek till sporten".

Öööh. Näe. Detta är inte okej och jag har noll förståelse för en sådan grej.

Det ska stavas R-E-S-P-E-C-T för motståndaren.

Eller kommer ni ihåg den här fula grejen? Capitals Dale Hunter tappar humöret totalt efter Islanders Pierre Turgeon har gjort mål.



Tacka vet jag Stefan Edberg.

TV-Pucken!

Det är lika kul varje år att få bevittna grabbarna i TV-pucken. Årets vinnare blev Stockholm.

Här bifogar jag två klipp som gör nedslag i TV-puckens historia från 70-talet och framåt. Vi får se många profiler svischa förbi. Kuriosa som nämns är t.ex. att den förre Speedway-föraren Tony Rickardsson bildade backpar med självaste Nicklas Lidström i Dalarnas TV-pucklag från 1985. Man frapperas också av hur mycket folk det var på TV-puckmatcherna förr i tiden.





För tredje året i rad gjorde "mitt" Västerbotten en bra turnering. I år slutade man på tredje plats. En personlig favorit blev Västerbottens målvakt William Silfwerfeldt-Öhman som också blev vald till turneringens bästa målvakt. William är också juniorlandslagsman i fotboll, även där står han i mål. Personligen hoppas jag att William väljer ishockey. Vad som dock är synd(ur en Björklövares perspektiv) är att Umeås hockeytalanger alltmer väljer att gå hockeygymnasiet på annan ort, i flera fall Skellefteå. Lukas Wallmark, numera i Skellefteå, blev ju turneringens MVP. Han kommer från början från Björklövens juniorer.

Sen så hoppas jag att de juniorer som inte kom med i TV-pucken fortsätter att gnugga på och inte lägger av. Det är inte kört för att man inte kom med i TV-pucken. Man kan gå långt ändå.

Ronnie Petersons död

Igår var det exakt 32 år sedan Ronnie krashade på Monza. Idag är det exakt 32 år sedan han dog.

Dom italienska läkarna valde att operera Ronnie under natten. Vad som då hände var att fettembolier uppstod vid det kirurgiska ingreppet. Dessa fördes med blodet till lungan och orsakade ARDS(adult respiratory distress syndrome) eller chocklunga, vilket innebär att lungorna fylls av vätska och inflammatoriska celler.

Sveriges största motorstjärna någonsin är naturligtvis väldigt saknad. Han var även populär bland supportrarna på Monza-banan. Han vann tre gånger där.

Ronnie var känd som en snabb och djärv förare. Det är han och Stirling Moss som brukar få epitetet "de bästa formel 1-förarna som aldrig blivit världsmästare".



Ronnie föll offer för många stallorder och 1978 var han andreförare bakom Mario Andretti i Lotus-stallet. Den följande säsongen skulle han ha varit försteförare i McLaren-stallet. Men där fick vi aldrig se honom tyvärr.

The Superswede - Ronnie Peterson

Italiens Grand Prix på Monza-banan.

Det är idag 32 år sedan Ronnie Petersons ödesdigra krash.



Ett annat tips är P3 Dokumentärs lysande dokumentär om supersvensken.

Jo Bonnier

Joakim "Jocke" Bonnier var visserligen en riktig "Bonnier" men han var inte en del av släktens företagsverksamhet. Man kan säga att han körde sitt eget "race", det var nämligen racing som låg honom varmt om hjärtat.

På engelska kallade han sig för "Jo" och han gick i bräschen för andra svenska racingförare. 1959 blev han den första svensken att vinna ett formel-1 lopp. Den blev också hans enda seger i formel-1. Bonnier gjorde istället större succé som sportvagnsförare och han vann över 100 segrar i olika internationella tävlingar.

Bonnier jobbade för att motorsporten skulle bli ännu säkrare för förare och publik. Han förolyckades själv i en crash under Le Mans 24-timmarslopp 1972.

Här följer ett klipp om Bonniers crash:



Imorgon är det 32 år sedan en annan svensk racingförare crashade våldsamt, då i ett formel-1 lopp.

Bob Houghton

I det föregående blogginlägget nämnde jag Bob Houghton. Han och Roy Hodgson bildade ju den "engelska skolan" i svensk fotboll på 70-talet.

Jag hittade ett klipp med honom från SVT's stopptid och jag kände mig tvungen att ha det med här.

Roy Hodgson - Äntligen profet i sitt eget hemland

Det är inte lätt att bli profet i sitt eget hemland. Det vet Roy Hodgson. Han har haft misslyckade sejourer i England medan han har lyckats i utlandet. Men nu är han där. Han är tränare för Liverpool FC. Ett av dom mest åtråvärda tränarjobben i hela England.

Den mediokra fotbollsspelaren Hodgson kom istället att försöka sig på en karriär som fotbollstränare. I Sverige hade hans gode vän Bob Houghton redan hunnit göra göra succé med Malmö FF och det var också Houghton som rekommenderade Halmstad BK att anlita den blott 27-årige Hodgson till säsongen 1976.

Vilken succé det blev! Halmstad som säsongen innan hade varit nära nedflyttning vann SM-guld under Hodgsons ledning redan första året. Två år senare lyckades han också föra fram Halmstad till SM-guld. Tillsammans med Houghton kom han att förändra hela fotbollssverige. De tog in zon-försvaret i svensk fotboll. Deras taktik blev modell för hur många andra klubbar och även landslaget spelade under flera decennier. Även många tränare stöptes i denna form, t.ex. Sven-Göran Eriksson.

Efter säsongen 1980 flyttade han tillbaka till England och Bristol City. Denna sejour blev inte lyckad och redan 1983 var han tillbaka i Sverige igen. Denna gång som tränare för Örebro. Men det var i Malmö FF som han började vinna troféer igen. Säsongerna 1985-1990 vann han 2 ligatitlar och två svenska cuptitlar med Malmö.

Höga skatter i Sverige och suget efter nya utmaningar gjorde att Hodgson sökte sig vidare från Malmö som faktiskt hade erbjudit honom ett kontrakt på livstid. Schweiz kom att bli Hodgsons nya "hemland" och återigen hade han stor påverkan på ett lands fotbollsklimat. Han tog Schweiz landslag till VM-94(landets första sedan 1966) där laget nådde åttondelen. Han tog även laget till EM-96. Vad som dock hade hänt under säsongen 1995-96 var att han hade fått hoppa in som tränare i Inter. Hodgson avgick som tränare för Schweiz innan EM-96 och valde att endast koncentrera sig på Inter.

Denna sejour i Inter får ändå sägas vara lyckad för Hodgson som tog Inter till en tredje plats i Serie A säsongen 1996-97 och man nådde även UEFA-cup finalen. Inter hade vid denna tid inga stora stjärnor i laget.

Nu skulle Hodgson äntligen få sin stora chans i England. Han blev tränare för Blackburn som var ett lag på nedgång. Två år innan hade man vunnit Premier League. Första säsongen(97-98) blev godkänd med en sjätteplats i ligan och UEFA-cup plats. Säsongen efter fick han dock sparken.

Den misslyckade säsongen 1998-99 i Blackburn kom att försämra Hodgsons rykte i England avsevärt. Han var aktuell som engelsk förbundskapten 2000 men jobbet gick till "Svennis" istället. Blackburn-sejouren skulle komma att ligga honom till last länge.

1999 hade Hogdson åter varit en kort sejour i Inter och 2000 återvände han till Schweiz och Grasshoppers. Hans resa som fotbollstränare gick sedan vidare till FC Köpenham, Udinese, Förenade Arabemiraten och till Viking Stavanger i Norge.

Vid det här laget skulle Finland skaffa sig en ny förbundskapten efter några mediokra år med Antti Muurinen vid rodret. Ryktet började gå att man vill lösa ut Hodgson från kontraktet med Viking. Jag kommer ihåg att jag vid det här laget faktiskt ansåg Hodgson som en föredetting och jag kunde inte förstå hur karriären hade tagit honom så lågt som till Viking. Men det finländska fotbollsförbundet ville ha Hodgson och det gjorde man rätt i. Under Hodgsons ledning gjorde Finland ett mycket bra EM-kval och man nosade på en plats i slutspelet.

Jag vill hävda att sejouren i Finland var en vändpunkt för Hodgson. Visserligen hade han accepterat en "ambassadörsroll" för Inter och kanske hade han planer på att sluta som tränare. Men när Fulham behövde en ny tränare under säsongen 2007-08 hade man siktet inställt på Hodgson. Hodgson antog utmaningen och kom att göra succé i Fulham. Höjdpunkterna i Fulham var finalen i Europaligan i år samt att han blev vald till årets tränare i Premier League.

Resan har nu gått vidare till mäktiga Liverpool. Ett Liverpool som visserligen har tagit ett par steg tillbaka de senaste åren och det har ryktats om ekonomiska bekymmer. Men man kan nu äntligen säga att Roy Hodgson har blivit profet i sitt eget hemland. Han förekommer också ständigt i diskussionerna som Englands nya förbundskapten. Denna tränarkarriär tog alltså fart i Halland och i Halmstads BK 1976. Sådant är roligt att tänka på när man ser honom ute på de stora arenorna.