Dokumentär om Sixten

En riktigt bra och känslosam dokumentär om Sixten Jernberg i SVT av Jens Lind.

Kan ses här!

Vsevolod Bobrov - En mångsysslare inom idrott!

Jag blir alltid fascinerad över mångsysslare. Kanske beroende på att jag själv definitivt inte är en sådan. Jag tänker på dom där som var bra i allt i skolan. De hade talang för musik, idrott och flera andra olika ämnen. Numera jobbar jag inom flygbranschen och inser att när piloter inte kör flygplan så kanske de istället plöjer en åker.

Eller som idrottarna förr i tiden. De kombinerade flera sporter samtidigt. Det som inte går numera eftersom du redan ska välja i ung ålder. Men förr kunde man spela fotboll på sommaren och spela ishockey/bandy på vintern. Sven Tumba tog ju även SM-guld i fotboll och har en landskamp i samma sport på sitt konto. Men vem tänker på honom annat än kanske Sveriges bästa hockeyspelare någonsin?

En annan mångsysslare och ikon var Sovjetunionens Vsevolod Bobrov(1922-1979). Maken till stjärna i två sporter får man leta efter. Efter sin tjänstgöring i Röda armén under andra världskriget ville man att han skulle börja spela fotboll för CSKA Moskva. Fotboll kom också att bli hans första sport. Fram till 1953 vann han 3 sovjetiska mästerskap och lyckades göra smått otroliga 97 mål på 116 matcher. Han deltog även i landslaget under sommar-OS 1952 i Helsingfors. Där gjorde han 5 mål totalt, men det blev ingen medalj för Sovjetunionen.

Bobrov anslöt sig även till CSKA Moskvas ishockeylag. Detta gjorde han också strax efter andra världskriget. Här rönte han större framgång än inom fotbollen. Här kunde han stoltsera med totalt 7 mästerskapsguld och på 130 matcher gjorde han 254 mål! När han var 34 år fick han representera Sovjetunionen vid OS i Cortina d'Ampezzo 1956. Sovjetunionen dominerade turneringen och vann guld. Därutöver vann han också VM-guld åren 1954 och 1956.


Vsevolod Bobrov spelade också bandy och som tränare förde han Sovjet till två VM-guld i hockey 1974 och 1975. Han är ansedd som en av landets största idrottsmän någonsin.

Alexander Dale Oen 1985-2012

Jag skrev ett blogginlägg om Alexander Dale Oen förra året. Då hade han tagit Norges första VM-guld i simning. Detta var dagen efter terrordåden i Oslo.

Nu har tyvärr Dale Oen hittats död.

Men hans VM-guld kommer ALDRIG ALDRIG ALDRIG att glömmas i Norge. Ett av Norges största sportögonblick genom tiderna.



R.I.P Alexander Dale Oen



En annan herre jag skrev om förra året var Roy Hodgson. Då var han på toppen av sin karriär. Tiden i Liverpool blev dock inte långvarig. Kanske hade han gjort sitt på de allra största scenerna, tänkte jag. Men det jobb som han tidigare hade varit aktuell för, nämligen jobbet som Englands förbundskapten, har han nu fått.

Frågan är om Roy hade varit där nu, om inte Finlands fotbollsförbund hade ringt och lockat honom till Finlands landslag. Då var den tidigare Inter-tränaren i Viking Stavanger.

Abebe Bikila

Sommar-OS närmar sig med stormsteg. Nu är det mindre än 100 dagar kvar. Därför tänkte bloggen idag uppmärksamma en av OS-historiens största genom tiderna, ingen annan än Abebe Bikila. Barfotalöparen från Etiopien vars framgångssaga handlar om så mycket mer än bara idrottsframgångar.

Abebe Bikila föddes 1932 i Etiopien utanför staden Mendida. För att försörja sin familj tog en ung Bikila värvning vid den Etiopiske kejsarens livgarde. Vid livgardet fanns en svensk officer vid namn Onni Niskanen och han blev Bikilas tränare. Etiopien blev faktiskt Sveriges första biståndsland 1954. Niskanen hade själv varit tvungen att avsluta sin aktiva idrottskarriär i förtid pga. en skada han ådrog sig som frivillig i finska vinterkriget.

Det var egentligen inte meningen att Bikila skulle delta vid de olympiska spelen i Rom 1960. Men en av de två tilltänkta etiopiska maratonlöparna skadade sig och strax innan planet skulle lyfta fick Bikila besked om att han skulle med. Man kan anta att skosituationen var en helt annan 1960 än vad den är idag, när Adidas som sponsrade atleterna vid detta OS endast hade få skor kvar vid det här laget. Bikila fick inte tag på några skor som passade. Istället beslöt han sig för att ställa upp barfota....

Loppet startade på eftermiddagen vid Konstantinbågen. Bikila hade blivit varnad av Niskanen om att Marockanen Rhadi Ben Abdesselam skulle kunna vara en av de tuffaste hoten till segern. När det endast återstod 500m av loppet var det också dom två som kämpade om segern. Bikila var den starkare och han spurtade ifrån Ben Abdesselam. Han vann på världsrekordtiden 2:15.16. 24 år tidigare hade Benito Mussolini erövrat hans land Abessinien(numera Etiopien) nu var det Bikila som erövrade Rom. Detta var också det första OS-guldet i friidrott som togs av ett självständigt afrikanskt land. Visst hade afrikaner vunnit OS-guld tidigare men då under andra länders flagg.

Italienarna kan det här med att göra journalfilmer. Jag är snudd på mållös! Titta bara på det här klippet:



4 år senare vid OS i Tokyo blev det också guld. Denna gång löpte Bikila i skor och han använde en liknande taktik som i loppet i Rom. I Tokyo blev det också nytt världsrekord. Denna gång blev tiden 2:12.11 och han var suverän segrare eftersom tvåan britten Basil Heatley var hela 4 minuter bakom. 1968 i Mexico City var också Bikila anmäld. Han avbröt dock loppet men fick istället till sin glädje se sin gode vän och landsmannen Mamo Wolde vinna. Etiopien hade verkligen vid det här laget visat att han var en stornation att räkna med när det kom till löpning. Man förstår att dessa framgångar kom att inspirera senare etiopiska storlöpare som t.ex. Haile Gebrselassie.

1969 blev Bikila delvis förlamad efter en bilolycka i Addis Abeba. Vid OS i München 1972 var Bikila hedersgäst. Han fick dock inte se sin gode vän Mamo Wolde försvara OS-guldet från fyra år tidigare. Istället fick han se Frank Shorter vinna.

Efter en tids sjukdom avlded Bikila den 25:e Oktober 1973 vid bara 41:års ålder. Men minnet av Abebe Bikila lever för alltid kvar.

Onni Niskanen, som förutom sina gärningar som tränare framförallt jobbade för människors väl i Afrika, dog 1984. Han blev Afrika troget fram till sin död.

Brynäs svenska mästare

"Guldet ska hem, guldet ska hem, guldet ska hem till Gävle igen", skanderade publiken i Läkerol Arena. 13 år tog det för Brynäs att återigen bli svenska mästare. Detta var Brynäs 13:e SM-tecken, endast Djurgården är vassare med sina 16.

Det har varit en lång väg för Brynäs fram till detta guld. Vägen har kantats av ett par besök i kvalserien, missade slutspel och flera kvartsfinalförluster. Men jag har alltid fått uppfattningen om att Brynäs gör ett gott arbete på juniorsidan och det är ytterst glädjande att se att det lönar sig. Även finalmoståndaren Skellefteå AIK har varit bra på att ta fram unga spelare.

Alla experter betonar att Brynäs är värdiga vinnare och det måste man ju hålla med om. Att slå ut Frölunda och Färjestad påväg till finalen är väldigt starkt. Idrottens ibland väldigt små marginaler fick man smaka på när man i finalmatch 4 var en stolpträff ifrån SM-guld. Allt var som uppglagt för nr.100 Jacob Silfverberg när han skulle slå straffen i förlängningen. Men pucken tog klockrent i stolpen och istället kunde Skellefteå avgöra och få ett mentalt överläge i finalen. Jag trodde faktiskt att man skulle kunna vända på steken och göra en historisk vändning, men man fick se sig slagna i Gävle igår. Tungan på vågen blev individuella prestationer av Silfverberg, Gunderson och framförallt målvakten Svedberg.

Skellefteå har återigen gjort det väldigt bra och hade det inte varit för deras ineffektivitet och att alla stjärnor inte klev fram i finalserien, så hade guldet mycket väl kunnat hamna i Västerbotten. Skellefteå tappade hela sin första kedja inför säsongen och tappade sina tre unga storbackar till NHL. Rent logiskt ska det inte gå att bli ett bättre lag med såna spelarförluster. Men Skellefteå har faktiskt lyckats med det. Nu ser man ut att få behålla fler spelare till nästa säsong. Jag bävar....

Varför bävar jag då? Tja, jag ska inte hymla med att mina sympatier finns hos ett annat lag i Västerbotten och att jag har hållit på Brynäs hela finalserien igenom. Vissa profiler hade man velat ha på sin sida. Såsom t.ex. Bert Robertsson som nu verkligen har gjort ett namn för sig i hockeysverige. Denna reaktion hade jag inte räknat med från hans sida:



Jag lägger inte ut klippet för att vara taskig, jag vill bara visa på vilken känslomänniska Robertsson är. När Skellefteå gjorde mål, var det han som visade störst passion, skrek och knöt näven. När man förlorade var det han som grät fler tårar än någon spelare. Är det någon därute som vet varför Robertsson inte följde med Rönnqvist till Luleå för två år sedan? Lämna gärna en kommentar om ni vet.

Så till slut ett idrottshistoriskt perspektiv. Nu tjänar spelarna i Brynäs hyfsade månadslöner. Annat var det 1971...



Är det inte också dags för Gävle att resa en staty av Tommy Sandlin utanför Läkerol Arena?

Spelskandalen 1990 i P3 Dokumentär

Jag måste bara få puffa för P3 Dokumentär. Ett mycket utbildande radioprogram och ibland är dokumentärerna så spännande att man vet inte vart man ska ta vägen.

En dokumentär som inte var den mest spännande de har gjort, men som har stark idrottsanknytning, är den om spelskandalen 1990.

Så här presenteras den på hemsidan:

"I januari 1990 förlorar topplaget Boltic överraskande bandymatchen mot Kungälv med 8-0; en praktskräll. Några veckor senare påstår sig tidningen Expressen veta varför. Matchen ska ha varit uppgjord på förhand.

Så börjar det som efteråt ska kallas för Spelskandalen 1990. Expressen nystar vidare i härvan och påstår också att ishockeylagen Västra Frölunda och Bodens IK ska ha förlorat matcher med flit. Expressen skriver om en spelmaffia som mutar spelare i de berörda klubbarna och som ska ha utsatt statliga AB Tipstjänst för en kupp som inbringat 35 miljoner kronor.

Ett år efter första artikeln publicerats befinner sig tidningens chefredaktör Bo Strömstedt i rättssalen. Han och Expressen är åtalade för förtal av 55 elitspelare och riskerar att dömas till skadestånd på flera miljoner."

Dokumentären hittar du här.

Malmö Redhawks i perspektiv och tips inför framtiden

Tränaren Timo "Tinde" Lahtinen ofta citerad för sitt uttalande "vi ska spela äckligt disciplinerat" blev mästare med Malmö två gånger om, 91/92 och 93/94. Dessa mästarlag innehöll flertalet meriterade spelare såsom Peter Sundström, Pekka Lindmark, Mats Näslund, Robert Svehla, Raimo Helminen m.fl. Percy Nilsson var naturligtvis den stora mannen bakom lagets framgångar.

Allt sedan detta har Malmö ofta fått epitetet "köpelag". Köpelag vinner sällan folks hjärtan utöver den egna supporterskaran och när ett dyrt sammansatt lag floppar, kan det ofta sätta djupa spår i organisationen. Så har det ofta varit i Malmös fall. I början på 90-talet lyckades Malmö med sina dyra lagbyggen, men efter det uteblev dom riktigt stora framgångarna.

Från 90-talet går vi vidare till säsongen 08/09 när Malmö var i allsvenskan och ville tillbaka till elitserien. Man hade satsat mycket pengar på laget men resultaten var inte tillfredställande och klubben hade ekonomiska bekymmer. Man valde att låta flera spelare gå mitt under brinnande säsong. Istället tog man in unga spelare och laget benämndes "Babyhawks". Babyhawks ansågs ändå som en framgång och man hade ett ungt lagbygge att bygga vidare på. Åren efter blev inga succèr, men jag vill ändå hävda att man skulle ha visat mer tålamod. Ibland tar framgång flera år att bygga upp. När sedan Hugo Stenbeck stod där med sina miljoner gick man återigen i fällan. Malmö trodde återigen att man kunde ta den där dyra genvägen till elitserien. Men istället floppade årets lag.

Vad som händer i Malmö återstår att se. Men vi får rapporter om att Malmö måste banta sin spelarbudget och att man nu plötsligt befinner sig i ekonomisk konflikt med Stenbeck. Skånerivalen Rögle visar återigen hur långt man kan nå med god juniorverksamhet och med mera "lågmälda" lagbyggen. Det måste smärta för Malmö-anhängare att behöva bevittna Rögles framgångar. Jag har själv fått uppleva Björklövens fall samtidigt som Skellefteå AIK har gjort precis allt rätt.

Men ännu finns tid för bot och bättring. Ge nu förtroende till nuvarande lagledning och låt lagbygget få kontinuitet. Om det handlar om att Linus Klasen m.fl måste erbjudas till andra klubbar "may so be it". Till slut kan Malmö Redhawks-spelarna stå där i elitserien inför en fullsatt Malmö Arena.

"Låt klubban tala", som Malmö-legendaren Raimo "Raipe" Helminen brukade säga.