Brynäs svenska mästare

"Guldet ska hem, guldet ska hem, guldet ska hem till Gävle igen", skanderade publiken i Läkerol Arena. 13 år tog det för Brynäs att återigen bli svenska mästare. Detta var Brynäs 13:e SM-tecken, endast Djurgården är vassare med sina 16.

Det har varit en lång väg för Brynäs fram till detta guld. Vägen har kantats av ett par besök i kvalserien, missade slutspel och flera kvartsfinalförluster. Men jag har alltid fått uppfattningen om att Brynäs gör ett gott arbete på juniorsidan och det är ytterst glädjande att se att det lönar sig. Även finalmoståndaren Skellefteå AIK har varit bra på att ta fram unga spelare.

Alla experter betonar att Brynäs är värdiga vinnare och det måste man ju hålla med om. Att slå ut Frölunda och Färjestad påväg till finalen är väldigt starkt. Idrottens ibland väldigt små marginaler fick man smaka på när man i finalmatch 4 var en stolpträff ifrån SM-guld. Allt var som uppglagt för nr.100 Jacob Silfverberg när han skulle slå straffen i förlängningen. Men pucken tog klockrent i stolpen och istället kunde Skellefteå avgöra och få ett mentalt överläge i finalen. Jag trodde faktiskt att man skulle kunna vända på steken och göra en historisk vändning, men man fick se sig slagna i Gävle igår. Tungan på vågen blev individuella prestationer av Silfverberg, Gunderson och framförallt målvakten Svedberg.

Skellefteå har återigen gjort det väldigt bra och hade det inte varit för deras ineffektivitet och att alla stjärnor inte klev fram i finalserien, så hade guldet mycket väl kunnat hamna i Västerbotten. Skellefteå tappade hela sin första kedja inför säsongen och tappade sina tre unga storbackar till NHL. Rent logiskt ska det inte gå att bli ett bättre lag med såna spelarförluster. Men Skellefteå har faktiskt lyckats med det. Nu ser man ut att få behålla fler spelare till nästa säsong. Jag bävar....

Varför bävar jag då? Tja, jag ska inte hymla med att mina sympatier finns hos ett annat lag i Västerbotten och att jag har hållit på Brynäs hela finalserien igenom. Vissa profiler hade man velat ha på sin sida. Såsom t.ex. Bert Robertsson som nu verkligen har gjort ett namn för sig i hockeysverige. Denna reaktion hade jag inte räknat med från hans sida:



Jag lägger inte ut klippet för att vara taskig, jag vill bara visa på vilken känslomänniska Robertsson är. När Skellefteå gjorde mål, var det han som visade störst passion, skrek och knöt näven. När man förlorade var det han som grät fler tårar än någon spelare. Är det någon därute som vet varför Robertsson inte följde med Rönnqvist till Luleå för två år sedan? Lämna gärna en kommentar om ni vet.

Så till slut ett idrottshistoriskt perspektiv. Nu tjänar spelarna i Brynäs hyfsade månadslöner. Annat var det 1971...



Är det inte också dags för Gävle att resa en staty av Tommy Sandlin utanför Läkerol Arena?