Finländsk guldmakare lägger av

Finland hade gjort ett miserabelt hockey-VM i Tyskland 1993. Året innan hade Finland gått till final och förväntningarna var höga. Finland gjorde sig nu av med Pentti Matikainen och in kom en högoddsare. Han var svensk och han hette Curt Lindström.

Intresset för ishockeyn i Finland ökade allt mer i takt med att Finland kunde mäta sig med de andra nationerna. Dessutom hade Lindström hittat sin superkedja. Den såkallade "Knatte, Fnatte och Tjatte"-kedjan bestod av Saku Koivu, Ville Peltonen och Esbo-sonen Jere Lehtinen. De var alla unga och hade hockeyvärlden för sina fötter. Efter VM-guldet skulle de alla få pröva sina vingar i NHL.

Jere Lehtinen skrev på för Dallas där han kom att stanna hela sin NHL-karriär. Han blev inte känd som någon stor poängmakare, däremot blev han känd som den ypperlige lagspelaren. Hela tre gånger blev han vald till NHL:s bästa defensiva forward(åren 98,99 och 03). Med Dallas fick han även vinna Stanley Cup 1999.

Även i landslaget har Jere varit en bekant figur. Jag nämnde VM-guldet 1995. I storturnerngar på senare år fick han ofta spela i samma kedja som Koivu och Selänne. I landslaget har han skramlat ihop 1 VM-guld, 3 VM-silver, 1 OS-silver och 3 OS-brons. Detta gör kanske Jere Lehtinen till vår mest framgångsrika spelare i landslaget någonsin. Han är också den enda finländare som har vunnit både Stanley Cup och VM-guld.

Jag kommer ihåg VM-turneringen 2007 som faktiskt blev Jeres enda VM-turnering som han deltog i sedan han hade blivit NHL-proffs. I alla år hade han tackat nej, ofta pga. skador. Att Lehtinen nu äntligen tackade ja såg man som ett gott omen, eftersom Lehtinen hade fört Finland till VM-guld senast han hade deltagit i ett VM. Detta var alltså för över 10 år sedan. Men han lyckades så när göra om den bedriften. Kanada blev dock för svåra i VM-finalen 2007.

Till slut blev skadorna för många och han tog beslutet att säga tack och adjö till spelarkarriären. Lehtinen vann aldrig någon Lady Byng Trophy. Men Jere du får en Lady Byng Trophy av mig för ditt gentlemannamässiga agerande på isen. Sen var du en helt okej hockeyspelare också.

Europacupen 1986 - Möjligheternas turnering?

1993 ändrade man formatet för Europacupen och man gav turneringen namnet "Champions League". Statusen för denna turnering höjdes i och med detta.

Men visst var den gamla europacupen också viktig för mästarlagen. Man spelade inga gruppspel, utan turneringen spelades i omgångar där lagen mötte varandra hemma och borta. Det var också bara ländernas mästarlag som fick delta, med undantag ifall den regerande mästaren inte kvaliciferade sig genom att vinna sitt lands mästerskap. Isåfall fick två lag från ett land delta.

Idag har vi också ett läge där det vanligtvis bara är ett par lag i toppligorna som har chans att vinna. Vi är vana att vinnarna i CL t.ex. heter Barcelona, Inter eller Manchester United. Men under europacupens tid var det en annan spridning, detta beroende på att det var mycket jämnare mellan lagen på europanivå samt runt om i de inhemska ligorna.

Vi har t.ex. åren 1977-82 då det endast var brittiska segrarlag. Lagen Liverpool(77,78,81), Nottingham Forrest(79,80) och Aston Villa(81) tog hem segrarna under de åren. Legendariska tränaren Brian Clough tränade fram sitt Nottingham till två raka europacupsegrar och jag tror inte det är alltför många unga som följer CL idag som vet om att Nottingham Forrest har vunnit turneringen.

Men Europacupen 1986 är ändå min favoritturnering när det kommer till sprindning av lag. Svenskarna kommer ihåg att IFK Göteborg gick väldigt långt och man var väldigt nära att vinna över Barcelona i semifinalen. Men till slut vann Barcelona på straffar.

Men det ska också sägas att de finländska mästarna Kuusysi gjorde en strålande insats när man tog sig ända till kvartsfinal. Detta efter att ha besegrat FK Sarajevo och Zenit Leningrad i de två första omgångarna. I kvartsfinalen blev dock Steaua Bucharest för svåra. Men man gav dem hårt motstånd.

Steaua Bucharest gick sedan och vann hela turneringen. I finalen besegrade man Barcelona på straffar. Barcelona lyckades inte överlista spöket i Steaue Bucharests mål Helmuth Duckadam en enda gång.

Vinnaren i europacupen 1986 blev alltså Steaua Bucharest. Flest mål i turneringen gjorde förövrigt Torbjörn Nilsson(7 mål). Kuusysi gick 1996 ihop med Lahden Reipas och bildade FC Lahti.

Här följer två youtubeklipp med två olika straffavgöranden. Först är det semifinalen mellan Barcelona och Göteborg, sedan följer finalen mellan Steaua Bucharest och Barcelona.

Första världscupsegern och i tre kronors tjänst

Utan att egentligen ha något stort intresse för alpint, så nämnde jag förra söndagen till en idrottsintresserad arbetspolare att Maria Pietilä-Holmer aldrig har vunnit en världscuptävling.

Vad visar det sig då att hon gör samma dag? Jo, hon går och vinner världscuptävlingen i slalom i Aspen.

Denna umetjej som i unga år åkte mycket i Bräntbergsbacken, som ligger bara ett stenkast ifrån där jag bor. En backe som inte ser ut att vara mycket för världen.

Hennes pappa Tom Pietilä är även han en känd idrottsprofil. Han växte upp i Karleby, Finland men ishockeykarriären och studierna tog honom till Umeå. Han fick dock avsluta sin hockeykarriär i förtid pga. ryggbesvär. I hans yrkesutövande som sjukgymnast har han dock fått vara med om mycket. Han har bl.a. varit sjukgymnast för tre kronor och för toytas rallyteam.

Som sjukgymnast i tre kronor intervjuades Tom ibland av finländsk-TV. Tom har trots allt spelat landskamper för Finland på olika nivåer. När det kommer till vilket lag som han höll på säger han så här i en artikel i VK från 2008: "Det var en ren yrkesfråga. Jag höll på Sverige, men när Finland spelade mot andra länder fick Lejonen gärna vinna".

Så nu säger jag att "Björklöven inte stiger till elitserien 2015", i hopp om att dom faktiskt ska göra det. Men först måste dom ta sig upp ur divsion 1 träsket.

Saker som gör mig arg

Vi läser om att José Mourinho förmodligen har beodrat spelare att maska till sig gula kort, så att dom ska bli avstängda i en betydelselös match och sedan bli "nollställda".

Vart tog all sportsmanship vägen? Jag kommer ihåg att Mika Myllylä sa i en intervju en tid efter dopningsskandalen i Lathis att "det har aldrig funnits någon fair play inom idrotten".

Avdelning "kasta sten i glashus".

Här följer ett klipp med den österrikiske handbollstränaren Gunnar Prokop som går in på banan och stoppar en motståndarspelare. Hans lag är påväg mot en förlust och plötsligt gör han detta.



Ibland får man höra: "Han gör det för sin kärlek till sporten".

Öööh. Näe. Detta är inte okej och jag har noll förståelse för en sådan grej.

Det ska stavas R-E-S-P-E-C-T för motståndaren.

Eller kommer ni ihåg den här fula grejen? Capitals Dale Hunter tappar humöret totalt efter Islanders Pierre Turgeon har gjort mål.



Tacka vet jag Stefan Edberg.

TV-Pucken!

Det är lika kul varje år att få bevittna grabbarna i TV-pucken. Årets vinnare blev Stockholm.

Här bifogar jag två klipp som gör nedslag i TV-puckens historia från 70-talet och framåt. Vi får se många profiler svischa förbi. Kuriosa som nämns är t.ex. att den förre Speedway-föraren Tony Rickardsson bildade backpar med självaste Nicklas Lidström i Dalarnas TV-pucklag från 1985. Man frapperas också av hur mycket folk det var på TV-puckmatcherna förr i tiden.





För tredje året i rad gjorde "mitt" Västerbotten en bra turnering. I år slutade man på tredje plats. En personlig favorit blev Västerbottens målvakt William Silfwerfeldt-Öhman som också blev vald till turneringens bästa målvakt. William är också juniorlandslagsman i fotboll, även där står han i mål. Personligen hoppas jag att William väljer ishockey. Vad som dock är synd(ur en Björklövares perspektiv) är att Umeås hockeytalanger alltmer väljer att gå hockeygymnasiet på annan ort, i flera fall Skellefteå. Lukas Wallmark, numera i Skellefteå, blev ju turneringens MVP. Han kommer från början från Björklövens juniorer.

Sen så hoppas jag att de juniorer som inte kom med i TV-pucken fortsätter att gnugga på och inte lägger av. Det är inte kört för att man inte kom med i TV-pucken. Man kan gå långt ändå.

Ronnie Petersons död

Igår var det exakt 32 år sedan Ronnie krashade på Monza. Idag är det exakt 32 år sedan han dog.

Dom italienska läkarna valde att operera Ronnie under natten. Vad som då hände var att fettembolier uppstod vid det kirurgiska ingreppet. Dessa fördes med blodet till lungan och orsakade ARDS(adult respiratory distress syndrome) eller chocklunga, vilket innebär att lungorna fylls av vätska och inflammatoriska celler.

Sveriges största motorstjärna någonsin är naturligtvis väldigt saknad. Han var även populär bland supportrarna på Monza-banan. Han vann tre gånger där.

Ronnie var känd som en snabb och djärv förare. Det är han och Stirling Moss som brukar få epitetet "de bästa formel 1-förarna som aldrig blivit världsmästare".



Ronnie föll offer för många stallorder och 1978 var han andreförare bakom Mario Andretti i Lotus-stallet. Den följande säsongen skulle han ha varit försteförare i McLaren-stallet. Men där fick vi aldrig se honom tyvärr.

The Superswede - Ronnie Peterson

Italiens Grand Prix på Monza-banan.

Det är idag 32 år sedan Ronnie Petersons ödesdigra krash.



Ett annat tips är P3 Dokumentärs lysande dokumentär om supersvensken.

Jo Bonnier

Joakim "Jocke" Bonnier var visserligen en riktig "Bonnier" men han var inte en del av släktens företagsverksamhet. Man kan säga att han körde sitt eget "race", det var nämligen racing som låg honom varmt om hjärtat.

På engelska kallade han sig för "Jo" och han gick i bräschen för andra svenska racingförare. 1959 blev han den första svensken att vinna ett formel-1 lopp. Den blev också hans enda seger i formel-1. Bonnier gjorde istället större succé som sportvagnsförare och han vann över 100 segrar i olika internationella tävlingar.

Bonnier jobbade för att motorsporten skulle bli ännu säkrare för förare och publik. Han förolyckades själv i en crash under Le Mans 24-timmarslopp 1972.

Här följer ett klipp om Bonniers crash:



Imorgon är det 32 år sedan en annan svensk racingförare crashade våldsamt, då i ett formel-1 lopp.

Bob Houghton

I det föregående blogginlägget nämnde jag Bob Houghton. Han och Roy Hodgson bildade ju den "engelska skolan" i svensk fotboll på 70-talet.

Jag hittade ett klipp med honom från SVT's stopptid och jag kände mig tvungen att ha det med här.

Roy Hodgson - Äntligen profet i sitt eget hemland

Det är inte lätt att bli profet i sitt eget hemland. Det vet Roy Hodgson. Han har haft misslyckade sejourer i England medan han har lyckats i utlandet. Men nu är han där. Han är tränare för Liverpool FC. Ett av dom mest åtråvärda tränarjobben i hela England.

Den mediokra fotbollsspelaren Hodgson kom istället att försöka sig på en karriär som fotbollstränare. I Sverige hade hans gode vän Bob Houghton redan hunnit göra göra succé med Malmö FF och det var också Houghton som rekommenderade Halmstad BK att anlita den blott 27-årige Hodgson till säsongen 1976.

Vilken succé det blev! Halmstad som säsongen innan hade varit nära nedflyttning vann SM-guld under Hodgsons ledning redan första året. Två år senare lyckades han också föra fram Halmstad till SM-guld. Tillsammans med Houghton kom han att förändra hela fotbollssverige. De tog in zon-försvaret i svensk fotboll. Deras taktik blev modell för hur många andra klubbar och även landslaget spelade under flera decennier. Även många tränare stöptes i denna form, t.ex. Sven-Göran Eriksson.

Efter säsongen 1980 flyttade han tillbaka till England och Bristol City. Denna sejour blev inte lyckad och redan 1983 var han tillbaka i Sverige igen. Denna gång som tränare för Örebro. Men det var i Malmö FF som han började vinna troféer igen. Säsongerna 1985-1990 vann han 2 ligatitlar och två svenska cuptitlar med Malmö.

Höga skatter i Sverige och suget efter nya utmaningar gjorde att Hodgson sökte sig vidare från Malmö som faktiskt hade erbjudit honom ett kontrakt på livstid. Schweiz kom att bli Hodgsons nya "hemland" och återigen hade han stor påverkan på ett lands fotbollsklimat. Han tog Schweiz landslag till VM-94(landets första sedan 1966) där laget nådde åttondelen. Han tog även laget till EM-96. Vad som dock hade hänt under säsongen 1995-96 var att han hade fått hoppa in som tränare i Inter. Hodgson avgick som tränare för Schweiz innan EM-96 och valde att endast koncentrera sig på Inter.

Denna sejour i Inter får ändå sägas vara lyckad för Hodgson som tog Inter till en tredje plats i Serie A säsongen 1996-97 och man nådde även UEFA-cup finalen. Inter hade vid denna tid inga stora stjärnor i laget.

Nu skulle Hodgson äntligen få sin stora chans i England. Han blev tränare för Blackburn som var ett lag på nedgång. Två år innan hade man vunnit Premier League. Första säsongen(97-98) blev godkänd med en sjätteplats i ligan och UEFA-cup plats. Säsongen efter fick han dock sparken.

Den misslyckade säsongen 1998-99 i Blackburn kom att försämra Hodgsons rykte i England avsevärt. Han var aktuell som engelsk förbundskapten 2000 men jobbet gick till "Svennis" istället. Blackburn-sejouren skulle komma att ligga honom till last länge.

1999 hade Hogdson åter varit en kort sejour i Inter och 2000 återvände han till Schweiz och Grasshoppers. Hans resa som fotbollstränare gick sedan vidare till FC Köpenham, Udinese, Förenade Arabemiraten och till Viking Stavanger i Norge.

Vid det här laget skulle Finland skaffa sig en ny förbundskapten efter några mediokra år med Antti Muurinen vid rodret. Ryktet började gå att man vill lösa ut Hodgson från kontraktet med Viking. Jag kommer ihåg att jag vid det här laget faktiskt ansåg Hodgson som en föredetting och jag kunde inte förstå hur karriären hade tagit honom så lågt som till Viking. Men det finländska fotbollsförbundet ville ha Hodgson och det gjorde man rätt i. Under Hodgsons ledning gjorde Finland ett mycket bra EM-kval och man nosade på en plats i slutspelet.

Jag vill hävda att sejouren i Finland var en vändpunkt för Hodgson. Visserligen hade han accepterat en "ambassadörsroll" för Inter och kanske hade han planer på att sluta som tränare. Men när Fulham behövde en ny tränare under säsongen 2007-08 hade man siktet inställt på Hodgson. Hodgson antog utmaningen och kom att göra succé i Fulham. Höjdpunkterna i Fulham var finalen i Europaligan i år samt att han blev vald till årets tränare i Premier League.

Resan har nu gått vidare till mäktiga Liverpool. Ett Liverpool som visserligen har tagit ett par steg tillbaka de senaste åren och det har ryktats om ekonomiska bekymmer. Men man kan nu äntligen säga att Roy Hodgson har blivit profet i sitt eget hemland. Han förekommer också ständigt i diskussionerna som Englands nya förbundskapten. Denna tränarkarriär tog alltså fart i Halland och i Halmstads BK 1976. Sådant är roligt att tänka på när man ser honom ute på de stora arenorna.

Pär Zetterberg

Det kändes som att han kom från ingenstans och som att han bar upp svensk fotboll under ett par år när Sverige inte lyckades gå till något stort mästerskap. För detta belönades han med guldbollen 1997.

Född i Falkenberg och fostrad i stadens klubb gick han som ungdomsproffs till Anderlecht som 16-åring. Därifrån blev han utlånad till Charleroi åren 1991-93 och gjorde mycket väl ifrån sig. Zetterberg återvände till Anderlecht och fick där uppleva en lång och framgångsrik karriär. Han är i praktiken "odödlig" i denna klubb. Han hann även med en lyckad utflykt till Olympiakos åren 2000-03.

Landslagskarriären började även den bra. Mittfältsdirigenten Zetterberg spelade sin första landskamp från start mot Israel i kvalet till VM-94 och han gjorde mål i den matchen som Sverige vann med 5-0. Det blev dock inget VM-slutspel för Zetterberg pga. skada. Han fick alltså inte vara med på Sveriges VM-äventyr i USA.

Åren därpå när Sverige inte rosade marknaden på landslagsnivå var han kanske den bästa spelaren i laget. När Tommy Söderberg tog över som tränare var Zetterberg tilltänkt att få en betydande roll i laget. Det var också något som alla förväntade sig. Zetterberg hade trots allt burit Sveriges landslag de senaste åren. I första EM-kvalmatchen mot England var dock Zetterberg tänkt att gå in som högermittfältare. Men Zetterberg som led av diabetes fick en insulinchock innan matchen och man valde att ställa honom vid sidan av laget. Därefter drabbades han ytterligare av en långtidsskada och kunde inte tas ut i landslaget.

När så Zetterberg åter blev klar för landslagsspel kom han att sidosteppas alltmer och det snackades om att man inte kunde ha två kreativa spelare som Ljungberg och Zetterberg på ett svenskt mittfält samtidigt. Söderberg valde i fortsättningen andra alternativ än Zetterberg på mittfältet. Zetterberg gillade inte situationen och han valde att sluta i landslaget.

Zetterberg var länge de svenska supportrarnas favorit och man saknade honom verkligen i landslaget. Detta gjorde även den svenska journalistkåren som ofta använde Zetterberg som argument när man ville komma åt att kritisera Söderbergs defensiva taktik. Men någon comeback för Zetterberg i landslaget blev det aldrig och till slut glömdes han även bort i landslagsdiskussionerna. Trots allt gick det ju bra för Söderbergs landslag utan Zetterberg.

Urho Kekkonen

Finlands mångårige president Urho Kaleva Kekkonen var i unga år även en framstående idrottsman.

Kekkonen var president i Finland åren 1956-1982. Detta är en exceptionellt lång tid som president. Angående Kekkonen finns det hur mycket som helst att skriva om på flera olika plan. Men jag ska ta och begränsa mig till hans idrottskarriär.

Kekkonen var en framstående friidrottare på finländsk elitnivå. Två mästerskap vann han i två grenar som numera inte existerar. Grenarna var stående höjdhopp och stående trestegshopp. 1924 vann han finländska mästerskap i båda grenarna. Samma år vann han även guld i det "vanliga" höjdhoppet i Kalevaspelen som är Finlands mästerskap i friidrott. Han vann med resultatet 185. Kekkonen var också kvick i benen och han hade ett personligt rekord på 11,0 på sträckan 100m.

Efter sin aktiva idrottskarriär fungerande även i ledningen för det finländska friidrottsförbundet och i Finlands Olympiska kommitte.

1982 avgick Kekkonen som president pga. hälsoskäl. 1986 avled han och Finland hade förlorat sin "landsfader".

Talanger som aldrig blommade ut

Jag läste för ett par dagar sedan att Jonny Rödlund har hoppat av ett tränarjobb. Denne Rödlund som för alltid kommer att vara känd som den där supertalangen som det aldrig blev något stort av. Ett epitet som säkert inte är roligt att inneha och kanske är vi sportintresserade alltför dömande när det kommer till talanger som aldrig blommar ut eller väljer att lägga av?

Ibland kändes det som att man bara visste att den här junioren skulle det komma att bli något stort av. Låt oss säga Zlatan Ibrahomovic eller Peter Forsberg. Men är det så enkelt? Självklart inte. Det krävs hela tiden hårt jobb för att ta sig till toppen. Men somliga har helt enkelt mera talang. Men med hårt jobb kan man alltid ta sig långt, se på t.ex. fd. hockeyspelaren Mattias Norström.

Jag kommer ihåg ett reportage för flera år sedan som handlade om en grabb från Örnsköldsvik som lirade tillsammans med tvillingarna Sedin under junioråren och hade även han en ljus framtid inom hockeyn. Men han valde istället att lira fotboll och många ansåg det idiotiskt. Men jag tänker, låt killen göra vad han vill! Om vi går till Björn Borg så har han alltid tycket att ishockey var roligare än Tennis. Men han ansåg sig inte ha valt fel. Det tycker nog ingen annan heller i och för sig!

Eller så har vi läst om den där musikern som var en stor talang inom fotboll, men valde musiken istället. Somliga vill göra det till en grej och säga "tack och lov så valde han musiken istället för fotboll". Själv bryr jag mig inte, men den där griniga ungdomstränaren kanske går och grämer sig ännu idag. Men jag tycker att han kan gå på en av hans konserter istället.

På fredag är det dags för EM-kval mot Ungern. Frågan är om Kim Källström går in i startelvan. Orsaken till att jag nämner Kim Källström i detta inlägg är att han var den där talangen som valde att stanna kvar och utvecklas i allsvenskan. Jag tror att allt fler fotbollstalanger borde följa Kims exempel. För hur många svenska ungdomsproffs har egentligen lyckats? I mitt tyckte är de inte många. Spontant slår det mig att Pär Zetterberg och Sebastian Larsson har lyckats.

Så ett gott råd till alla lovande fotbollstalanger därute i vårt avlånga land. Stanna i Sverige! Annars kan det gå som för Jonny Rödlund(ungdomsproffs i Anderlect och Man Utd), Tonton Zola Moukoko(Derby) eller i värsta fall som för Martin Bengtsson(Inter).

Här kommer ett klipp från 1993-års NHL-draft:



Pressen var stor på Alexander Daigle och han lyckades aldrig leva upp till den.

Norrlandsfönstret påväg att öppnas igen

Det känns som att Giffarna från Sundsvall har åkt upp och ner som en jojo i allsvenskan de senaste åren. Man brukar säga att norrlandsfönstret åter är öppnat varje gång Gif Sundsvall stiger till allsvenskan. Rudolf "Putte" Kock myntade detta uttryck inför säsongen 1965 då Giffarna nyss hade stigit.

Detta uttryck gäller naturligtvis inte bara Gif Sundsvall ensamt. Men faktum är att det faktiskt är ganska få norrlandslag som har spelat i allsvenskan genom åren. Det ska också sägas att lag från norrland inte fick stiga till allsvenskan innan man ändrade reglerna under 50-talet. Dessa regler omfattade dock inte lagen från Gästrikland. Det är dock många som inte ser Gästrikland som en del av norrland.

De lag från "norrland" som har spelat i allsvenskan är följande: Gif Sundsvall, IFK Sundsvall, Umeå FC, IFK Holmsund och IFK Luleå.

Gif Sundsvall är återigen på god påväg mot allsvenskan. För norrlandsfotbollens skull hoppas jag att man också kan etablera sig där.

Så här kunde det låta när legenden "Putte" Kock tippade:

Vem vinner Piteås gunst?

Ishockeyn ligger mig varmt om hjärtat och nu är äntligen försäsongsmatcherna igång.

Hockeyn är som bekant stark längs norrlandskusten och rivaliteten mellan lagen är stor. Plantskolan Piteå har fostrat många duktiga spelare(Mikael Renberg, Mattias Öhlund, Tomas Holmström m.fl.) och flera har sedermera tagit steget till Luleå.

Piteå Hockey som nu lirar i norrettan har på sikt som mål att komma till allsvenskan. I övrigt är Piteborna delade när det kommer till favoritlag i elitserien. Ena halvan sympatiserar med Skellefteå, medan den andra vurmar för Luleå.

Nyligen gick Pitesonen Mikael Renberg ut i media och sa att Piteå Hockey endast bör samarbeta med Skellefteå. Ett kontroversiellt uttalande av Renberg som trots allt lirade hela 9 säsonger med Luleå. Han hamnade dock i osämja med klubben och skrev på för Skellefteå istället.

Jag vet inte vad som är bäst för Piteå hockey, men det låter ju som att man har hamnat i ett angenämt läge eftersom Luleå också vill forsätta samarbeta med dem.

Man får dock inte glömma bort den enskilde spelaren i det här läget. Piteås talanger ska väl ändå få välja själv till vilken klubb de går vidare till och när dom vill göra det.

För en Björklövare som jag ser jag ju visserligen hällre talangerna i Luleå än i Skellefteå.

Bloggen har stått stilla....

....länge nu. Men jag hoppas jag ska kunna bättra mig nu när sommaren är över och semestern är slut.

Damidrott

Karaktären Lars Stenberg om damidrott. Lars är nu aktuell i humorserien "Ingen bor i skogen" på SVT.

"Les blues" dör aldrig

Jag fick en dålig magkänsla angående Raymond Domenech när jag för första gången såg honom figurera i medierna. Detta var under fotbolls-VM 2006. Vad exakt jag inte gillade med honom kommer jag inte ihåg. I varje fall förde Domenech den gången Frankrike ända fram till ett VM-silver. Detta var naturligtvis en framgång med tanke på den svaga turnering man gjorde i VM fyra år innan.

Men i stort sätt har han under hela sin tid som tränare i det franska landslaget uppfattats kontroversiell. Detta är något som sliter på ALLA inblandade.

Frankrike gjorde ett uselt EM för två år sedan. Att inte det franska förbundet förstod redan då att man borde plocka bort denna man. Med hjälp av Henrys hand tog man sig med nöd och näppe till VM. Här har vi resultatet. Frankrikes landslag är ett fullständigt kaos.

Laurent Blanc har ett svårt jobb framför sig. Nu gäller det först att få ihop laget av de spillror som kommer att finnas kvar efter denna turnering. Sen gäller det att få dem slagkraftiga igen.

Efter Frankrikes succéer i VM-98 och EM-2000 stod en hel fotbollsvärld och beundrade fransmännens fotbollsakademier osv. Nu är det ingen som håller Frankrike som ett land där de stora stjärnorna frodas.

Domenech har då rätt i en sak. "Les blues dör aldrig", som han lär ha sagt. Men frågan är när man kommer igen? För när man hör "Marseljäsen" numera så är det inte direkt så att man känner att nu följer god fotbollsunderhållning.

Domenech vägrade också skaka hand med Carlos Alberto Parreira efter matchen mot Syd Afrika. Vad allt det handlade om vet jag inte. Jag bryr mig inte. Domenechs saga i landslaget är all. Frågan är om något lag vågar ta i honom efter det här.

Ett mål gör ingen karriär

Jag vill inte på något sätt ta ifrån Linus Hallenius det mål han gjorde i superettan igår. Men det målet betyder inte automatiskt att han är Sveriges nästa stjärna på fotbollshimmelen.

För ett par år sedan gjorde Andrés Vasquez ett drömmål i IFK Göteborgs tröja. Men i övrigt var säsongen inget glädjeämne för Vasquez som mestadels var bänkad under Göteborgs guldsäsong. Hela världen kunde dock se Vasques drömmål på youtube och han fick många ögon på sig. Peru ville ha med honom i landslaget och trots en ganska svag säsong i Göteborg blev det proffskontrakt med FC Zürich. Tiden i Zürich har inte varit någon dans på rosor för Vasquez.

Fotbollstalanger finns det gott om i detta avlånga land. Vi har under åren läst om fotbollsjuniorer som har fått ungdomskontrakt med storklubbar ute i europa. Men sen hör vi inte av dem mera. Det är inte många som lyckas. Jag tror att flera skulle göra gott i att välja den längre vägen via allsvenskan för att bli utlandsproffs.

Nu lär Hallenius ha haft en bra säsong i övrigt. Som jag skrev tidigare så önskar jag inte på något sätt att han hade haft drömmålet ogjort. Men nu har han ögonen på sig och det innebär förmodligen en viss press. Jag hoppas att han lägger ner hårt jobb och att han gör dom rätta valen i sin fortsatta karriär.

Här följer de två drömmålen jag pratar om:

Hallenius



Vasquez

Flest mål i VM-historien

För att ta sig in på listan över mesta målgörare i VM-historien behöver man ha spelat ett par VM-turneringar. Ja, om man nu inte heter Just Fontaine som gjorde hela 13 mål på en turnering. Men det var en annan tid då.

Så här ser topplistan ut idag:

1.Ronaldo (BRA) 15 mål
2.Gerd Müller (GER) 14 mål
3.Just Fontaine (FRA) 13 mål
4.Pelé (BRA) 12 mål
5.Sandor Kocsis (HUN) 11 mål
-.Jürgen Klinsmann (GER)
-.Miroslav Klose (GER)
6.Helmut Rahn (GER) 10 mål
-.Teofilio Cubillas (PER)
-.Gary Lineker (ENG)
-.Grzegorz Lato (POL)
-.Gabriel Batistuta (ARG)

Bara en spelare på denna lista spelar i årets VM-turnering. Det är Miroslav Klose och han såg ju rött i senaste matchen vilket innebär att han är avstängd i nästa match. Jag tror dock att han kan komma att avancera på denna lista eftersom Tyskland brukar ta sig långt.

Gerd Müller toppade länge denna lista. Men när Ronaldo gjorde mål på ett friläge i sextondelsfinalen mot Ghana i VM 2006 gick han upp i ensam ledning på 15 mål.

Här kommer ett youtube-klipp med Ronaldos samtliga mål i VM-turneringar:

Just Fontaine

Han föddes 1933 i Marrakech i Franska Marocko. Han flyttade sen till Casablanca där hans fotbollskarriär tog fart. Nice fick upp ögonen för honom och värvade honom till Frankrike 1953. Efter ett par år i Nice flyttade han till Stade de Reims där han fick spela med Raymond Kopa. Totalt gjorde Fontaine 165 mål på 200 matcher i Ligue 1 och han vann två mästerskap.

Men det är faktiskt för sina insatser i VM-sammanhang som Fontaine är mest känd runt om i världen och då spelade han i bara ett VM-slutspel. Han spelade för "de blå" i VM 1958 i Sverige. Frankrike tog brons efter att ha vunnit över Västtyskland i bronsmatchen med 6-3. I den matchen gjorde "Justo" 4 mål och totalt gjorde han 13 mål i hela VM-turneringen. Ett mycket svårslaget rekord.

Fontaine blev tvungen att avsluta sin karriär 1962 pga. en efterhängsen skada. Han påbörjade 1967 en karriär som tränare då han tog sin an Frankrikes landslag. Men det jobbet varade endast över två träningsmatcher. Efter sejourer i Luchon, Paris-Saint Germain och Toulouse blev han 1979 tränare för det Marockanska landslaget i två år.

Fontaine var även med och bildade det franska spelarfacket 1961.

Bollen är rund

Världens största fotbollsfest är utom tvivel fotbolls-VM. Sverige är inte med, men det är ändå många runt om i landet som tittar. Själv har jag de senaste åren tappat lite intresse för fotbollen på samma gång som intresset för ishockey har ökat. Men nu när det är fotbolls-VM så ser jag så mycket jag bara kan.

Naturligtvis kan man aldrig undvika att det blir olika "snackisar" runt VM-turneringar. Man kan heller inte undvika oika negativa rapporteringar. Nu har det kanske inte varit så mycket av den sorten eftersom mästerskapet hittils inte har förknippats med fotbollsvåld.

Men de olika snackisarna känner vi ju till. Den största är kanske "vuvuzelan". Jag kan säga helt ärligt att den har inte stört mig ett dugg i TV-rutan. Men jag har förstått att många tittare inte uppskattar den och på arenorna kan jag tänka mig att den inte är alltför angenäm. Vi har fått indikationer på att spelarna inte hör varandra ibland.

Vad som också har varit en snackis är faktiskt själva fotbollen. Detta gör mig ytterst besviken. Varför ska man ta fram någon märklig boll till det största vi har, nämligen VM. Nej, spela med någon sorts standardiserad FIFA-boll. Själva fotbollen är inget man ens ska behöva ha åsikter om. Allt handlar ju om den trots allt!

Nu tycks det inte ha blivit särskilt många mål så här i inledningen heller. Vilket jag har förstått är meningen med den nya bollen. Den nya oberäkneliga bollen öppnar också upp för kommentarer såsom Morten Olsens om Danmarks självmål. Han sa något i stil med: "Det är sådant som händer, man vet aldrig med den här bollen."

Så snälla FIFA, till nästa VM kan ni väl ta fram en helt vanlig fotboll!

Final i franska öppna

För 10 år sedan mötte jag upp en polare på stan. Min polare berättar att han under dagen har sett finalen i franska öppna mellan Gustavo Kuerten och Magnus Norman. Jag blev stum och kom på att jag helt hade glömt att titta på den matchen. Brasilianaren Kuerten vann förövrigt just den finalen mot Magnus Norman.

Idag är Norman tränare för ingen annan än Robin Söderling. Söderling ska ju som bekant spela final mot Rafael Nadal i franska öppna.

Den matchen kommer jag inte att missa.

Ivan Pedroso

Mitt senaste inlägg om Eric Umedalen fick mig att fundera över rekord som inte har godkänts.

Jag drog genast till minnes att kubanen Ivan Pedroso hoppade 8,96 i Sestriere 1995. Detta var alltså 1cm längre än Mike Powells världsrekordhopp i Tokyo 1991.

Men rekordet skickades aldrig till IAAF för godkännande. Omständigheterna var att en funktionär hade skymt vindmätaren vid samtliga Pedrosos hopp. Först angavs vinden till godkända + 1.2 m/s. Men detta kunde inte fastställas pga. oklarheterna runt vindmätaren. Det ska sägas att väldigt få hopp genomfördes i godkänd vind i denna tävling.

Om Pedroso var tvungen att lämna tillbaka sin Ferrari vet jag inte. Han vann nämligen en sådan vid rekordtillfället. I varje fall var Pedroso beredd att gå vidare i sin karriär för att försöka slå rekordet. Men kubanen slog aldrig Powells rekord. Däremot vann Pedroso 4 VM-guld och 1 OS-guld.

Eric "Umedalen" Johansson

Eric Umedalen(hette Johansson fram till 1947) är, förutom ett par dopningsfällda idrottare, kanske känd som den svenska idrottshistoriens största fuskare.

Han föddes i Stora Skedvi i Dalarna 1904. I ungdomsåren började han som sprinter i Säters IF och spelade även fotboll för samma klubb. Han hade goda 11,2 som personligt rekord på 100m. Det var förbundstränaren Hugo Sjöblom som fick Eric att testa på släggkastning innan en klubbmatch i Sala, eftersom det saknades släggkastare.

1934 flytttade Eric till Umeå för att jobba på Umedalens Sjukhus. Mentalsjukhuset på Umedalen invigdes 1934 och kom att bli en stor arbetsplats i Västerbotten. Här kom Eric att jobba i drygt 11 år och det var också i Umeå och i Umedalens IF som han utvecklades som släggkastare.

År för år förbättrade Eric sitt personliga rekord. Debutåret 1934 hade han som bäst kastat 36,75. Han var ingen ungdom mera, men det hindrade inte honom att som 38-åring kasta över 50m. Året var då 1942. Två år senare var det dags för svenskt rekord på Umedalens IP. Han kastade det internationellt gångbara 56,98! Den ständige konkurrenten Bo Ericsons svenska rekord var slaget, men omständigheterna diskuterades. Hade allt gått rätt till denna kyliga oktoberdag på Umedalens IP? Till slut godkände dock idrottsförbundet rekordet. Alla var förbryllade! Nu var Eric i världstoppen. Ett år senare som 41-åring fick han också debutera i landslaget.

1946 lämnade han Västerbotten och flyttade ner till Lund för att tävla för Malmö AI. Enligt utsago för att få en längre sommarsäsong. Samma år tog han sitt enda SM-tecken med ett kast på 55,92 och han tog även silver i EM med resultatet 53,54. Eric kastade vid ett antal tillfällen över det svenska rekordet igen. Men det var alltid olika tävlingsregler som inte godkände dessa rekord.

Säsongen 1947 satte Umedalen ett nytt svenskt rekord på 57,41 vid tävlingar i Örebro. Detta rekord godkändes. Ett par dagar senare vann han en tävling i Trollhättan tätt följd av Bo Ericson och Filip Karlsson. Alla hade kastat med Umedalens slägga. Karlssons längd på kasten förvånade många.

Till tävlingarna på Slottskogsvallen i Göteborg sändes nu en kontrollant. Kontrollanten var ingen mindre än stadionchefen och svenska idrottsförbundets ordförande Tage Ericsson. Vid denna tävling överskred Bosse Ericson det svenska rekordet med sensationella 58,57 mot Umedalens 53,96. Det blev dags för kontrollvägning av släggorna och Ericson hade kastat med Umedalens slägga. Det uppdagades nu att Umedalen hade haft med sig två släggor. En slägga som var den som kontrollvägdes innan tävling och den som Umedalen tävlade med. Tävlingssläggan vägde 450g mindre.

Umedalen påstod sig endast ha använt sig av denna slägga vid ett par enstaka tillfällen. I varje fall blev nu Umedalen avstängd på livstid och de flesta rekorden ströks. Många var förvånade att denna trevliga idrottsman var en fuskare. Finns även många som ansåg att livstidsstraff var för hårt. Men nivån på straffen var hårda på den här tiden. Den erfarenheten fick de idrottare som bröt emot amatörregeln också erfara.

Eric bytte efternamn till Myrskog och flyttade till Östersund. Han kom att bli en uppskattad hästuppfödare, travtränare och kusk. De flesta hade bara positiva saker att säga om honom. Man kan fråga sig vad som var motivet till fusket. Denna fråga har också den gamle idrottaren P-O Enquist försökt besvara i sin bok "Sekonden" där romanfiguren delvis lär vara baserad på Umedalens liv. Det kan inte ha handlat om pengar i alla fall. Kanske ville Umedalen bara pressa gränserna? Ge publiken det de ville ha, nämligen nya rekord. Det ska också sägas att han inte var någon dålig släggkastare. Det var flera tävlingar där han inte hade möjlighet att manipulera med släggan.

Eric Umedalen dog i cancer 1972 i Krokoms kommun, Jämtland.

Björklöven, Bengt-Åke plus lite till.....

Björklöven lever! Umeås näringsliv och befolkning har tillsammans jobbat för att Björklövens konkurs ska hävas. Nu har det unika hänt. Man har överklagat en konkurs som man själv har begärt sig i. Detta är väldigt sällsynt inom affärsvärlden och förmodligen är det första gången det händer i idrottssverige.

Nu gäller det bara att säkra elitlicensen. Sen gäller det att börja med en stram organisation där mycket ideelt arbete kommer att behövas.

--------------------------------------------------------------------
Mången har irriterat sig på Bengt-Åke Gustafssons humör i samtliga intervjuer senaste året, däribland jag. Men även om det är 4 år sedan B-Å kammade hem allt, så får vi inte blunda för de insatser tre kronor har gjort åren 2007-10. Sverige har utan de främsta stjärnorna från NHL år efter år lyckats ta sig förbi kvartsfinalen i hockey-VM. Kvartsfinalförlusten mot Slovakien i OS var definitivt ett debakel, men 1 OS-guld, 1 VM-guld och 3 VM-brons är ett oerhört bra facit. Jag kan tänka mig att det finns flera punkter där B-Å inte har varit tillräckligt bra för att leda Sverige, men han har valt att leda laget på sitt sätt.

Tiden har nu verkligen kommit för ett förbundskaptensbyte. Nu kan tre kronor gå vidare med Per Mårts och "matchens stora kung" Bengt-Åke Gustafsson, som "Ankan" kallar honom i matchen mot Sovjet i VM-87, kan gå vidare i sin tränarkarriär.

Sällan har jag garvat så mycket som efter Bengt-Åkes time out i bronsmatchen. Det kunde te sig osportsligt och man får inte förnedra motståndaren. Men jag tycker att tyskarna bör ha överseende när de hör förklaringen. Snacka om att B-Å var nöjd med den passningen till mediakåren.



--------------------------------------------------------------------
Att Tjeckien kan vinna årets VM får mig att drömma om att Finland ännu en gång kan göra det som dom gjorde 1995. Tjeckien visar att det inte behövs alltför många storstjärnor för ett ta hem ett VM-guld. Det behövs bara en massa hjärta för att lira hockey.

Ja, naturligtvis behöver man en massa flyt och en gnutta tur också. Vilket i och för sig inte brukar vara Finlands grej.

Nåväl, grattis Tjeckien!

Några reflektioner....

Läste att Floyd Landis erkänner dopning. Han fråntogs ju sin seger i Tour de France 2006 efter att ha blivit fälld för just det. Då erkände han minsann ingenting. I flera år har han bedyrat sin oskuld.

Nu efter ett par år erkänner han alltså bloddopning och pekar samtidigt ut Lance Armstrong. Den sexfaldige Tour de France-vinnaren har ju ofta omgärdats av dopningsmisstankar.

Själv vet jag inte vad jag ska tro. Men jag tycker det är intressant att många idrottare till slut erkänner. Däremot förstår jag inte hur många av dem har klarat av att ljuga i flera år.

--------------------------------------------------------------------

Hockey-VM är slut för mitt Finland. Ett VM som började med en chockartad förlust mot Danmark. Efter det spelade Finland med kniven mot strupen i flera matcher. Till slut blev man dock klar för kvartsfinal. Väl där blev det respass mot Tjeckien på straffar. Tungt!

Finland har haft problem med målskyttet i detta VM och man har saknat dom där naturliga målskyttarna. Men vi har fått se ett par nya ansikten i årets finländska lag och det är positivt för framtiden. Återigen blev det alltså respass redan i kvartsfinalen. Jag kan inte erinra mig senast Finland mötte en av de svagare nationerna i kvartsfinalen.

Tre Kronor verkar nu bli den största utmanaren till Ryssland om VM-guldet, även om Tjeckien i semifinal naturligtvis inte är någon lätt match. Jag blir imponerad av Sverige. Det kan gå ett par år när man inte rosar marknaden i storturneringar. Men när man väl lyckas så når man ofta ända fram till guldet. Men frågan är om något lag kan slå Ryssland nu? Jag har svårt att tro det.

Giganternas kamp

I senaste avsnittet av Stopptid.

Johann Cruijff vs. Franz Beckenbauer i VM 1974.

Övriga medverkande: Johan Neeskens, Paul Breitner, Berti Vogts, Gerd Müller m.fl.

Programmet hittar du här.

Gottfried von Cramm

Den tyska friherren Gottfried von Cramm var en av de stora tennisspelarna under "amatöreran". Det var amatörspelarna som i början på 1900-talet spelade Franska Öppna, Wimbledon osv. Först 1968 fick såväl amatörer som proffs delta i grand slam-turneringarna.

Denna von Cramm var känd som en stor sportsman och han spelade en stilren tennis. Han var inte direkt de stora titlarnas man. Han vann endast två grand slam-titlar, båda två i Franska Öppna(1934,1936). Han lyckades aldrig vinna en final i Wimbledon trots tre försök(1935-37). De två första finalerna förlorade han mot Fred Perry den tredje mot Donald Budge. Just Budge kom flera gånger att bli von Cramms baneman i stora matcher. Vid sidan av tennisbanan var dessa två goda vänner.

Men historien om von Cramm är inte bara präglad utav tennis, utan den handlar även om hur han behandlades av naziregimen i Tyskland. Som idrottsman i världseliten ville naziregimen att von Cramm skulle tala väl om nazismen ute i världen, något som von Cramm inte ville. 1938 blev han anklagad för homosexualitet och tillfångatogs av Gestapo. Han släpptes efter ett par månader. Efter att han blev frisläppt tillbringande han mycket tid i Sverige och han var god vän till Gustav V. Han stoppades även flera gånger från att delta i olika turneringar. Behandlingen av denne fair play-spelare väckte stora protester från andra topptennisspelare.

1940 värvades von Cramm till den tyska armén. 1942 befann han sig utanför Moskva som kulspruteskytt. Men efter köldskador blev han hemskickad från armén samma år. Samtidigt blev han belönad med järnkorset. Det var allmänt känt att von Cramm inte sympatiserade med naziregimen och man var rädd att han konspirerade med fienden. Han blev även misstänkt för att ha varit med och planerat attentatet mot Hitler. Tack vare hans vänskap med den svenska kungen kunde han släppas från denna utredning. Efter kriget fortsatte von Cramm spela tennis. Han vann sitt sista tyska mästerskap 1949 och 1953 spelade han sin sista Davis Cup-match.

Förövrigt kan också nämnas att han åren 1955-59 var gift med den amerikanska mijadärskan och societetskvinnan Barbara Hutton. Hutton vars historia också är väldigt fascinerande och hon dog 1979 i misär och hon hade vid det laget slösat bort alla sina egendomar.

Gottfried von Cramm själv dog i en bilolycka 1976 i Kairo.

Jag avslutar inlägget med en kort historia:

Under kriget lär han en gång ha räddat en amerikansk pilot som hade störtat med sitt plan i närheten av von Cramms slott Bodenburg.

"Varför hjälper du mig", frågade den amerikanska piloten.

"Jag hjälper dig för att jag en gång spelade tennis med Don Budge", svarade von Cramm.

Då sa piloten: "Ååh, då måste du vara Gottfried von Cramm."

"Säffle-Gunnar"

Källa: om4ever.com

Säga vad man vill. Sverige har haft stora fotbollshjältar genom tiderna. Somliga med mer tragiska livsöden än andra.

Sveriges kanske mest okända fotbollshjälte genom tiderna är förmodligen Gunnar Andersson. Denna värmlänning som föddes i Arvika 1928 tog tidigt en plats i IFK Åmåls A-lag. Han blev kallad "Säffle-Gunnar" eftersom hans familj hade flyttat från just Säffle till Åmål. IFK Göteborg fick upp ögonen för denne målfarlige anfallare och man värvade honom 1949. Sejouren i Göteborg blev dock kort. I samband med övergången till göteborgskamraterna ansågs han ha fått alldeles för stora ekonomiska fördelar. Som reglerna var vid denna tid blev han proffsförklarad och därmed avstängd ett år av det svenska fotbollsförbundet.

Han blev dock upptäckt av den franska storklubben Olympique Marseille och skrev kontrakt med dem 1950. Det var här han gjorde sig odödlig! Eller vad sägs om 169 mål på 220 matcher åren 1950-58? Detta gjorde han utan att vara lagets straffskytt. Andersson anses vara en av Marseilles stora genom tiderna. Efter tiden i Marseille gjorde han även några utflykter i andra franska klubbar.

Odödlig var det. Ja, alltså odödlig i den meningen att han aldrig kommer att glömmas av Marseille-fansen. Men tyvärr fick sagan om Gunnar Andersson ett tragiskt slut. Likt historien om Nacka Skoglund, dog också Gunnar i förtid. Han dog 1969 i en hjärtattack. Han var då precis som Nacka fattig, sjuk och utan vänner. Scenariot var det samma. Personer i omgivningen hjälpte tills de inte kunde hjälpa till mera. Hade det inte varit för Marseille-supportrarna så hade han kunnat bli begravd utan gravsten. Gunnar hade även flyttat tillbaka till värmland 1964 för att ta sig an IFK Arvika som spelande tränare. Men han fullföljde inte det uppdraget.

Det har gjorts en TV-dokumentär om Gunnar Andersson. Den heter "Målgöraren i Marseille". Av någon anledning fick aldrig Andersson chansen i det svenska landslaget. Däremot spelade han en B-landskamp för Frankrike.

Davis Cup i centrum för politiska demonstrationer

Sverige har vunnit den klassiska tennisturneringen Davis Cup 7 gånger. Senast det begav sig var 1998 när Sverige vann över Italien i Milano.

Men detta idrottsevenemang har i Sverige även fått stå i centrum för politiska demonstrationer. Förmodligen har det handlat om att Sverige har haft "oturen", om vi säger så, att lottas mot länder som svenska politiska grupper har haft åsikter om.

Senaste exemplet är Davis Cup-matchen mot Israel i Malmö 2009. Matchen föregicks av mycket skriverier och utanför arenan ägde till största delen fredliga demonstrationer rum. Kommunen hade även tagit beslutet att stänga matchen för publik. 1975 hade man också tagit beslut att stänga en match för publik. Då var det Davis Cup-matchen mellan Sverige och Chile i Båstad som hamnade i blickfånget. Detta var endast två år efter Augusto Pinochets militärkupp.

Men första gången en Davis Cup-match i Sverige hamnade i centrum för sådana här politiska aktiviteter var 1968. Sverige skulle möta Rhodesia(nuvarande Zimbabwe) i Båstad. Rhodesia leddes vid den här tiden av Ian Smith, son till en skotsk invandrare. Hans regim ansågs av många vara rasistisk och det politiska systemet segregationistiskt.

Om denna händelse i Båstad har P3 dokumentär gjort en radiodokumentär. P3 dokumentär som förövrigt är ett helt suveränt program. Länken till programmet om Båstadskravallerna hittar du här.

Oleg Salenko

Den då 42-åriga Roger Milla trodde kanske att han kunde bli namnet på allas läppar igen, när han fick hoppa in i halvtid i gruppspelsmatchen mellan Kamerun och Ryssland i fotbolls-VM 1994. Hans laguttagning hade varit kontroversiell eftersom han egentligen inte ansågs platsa i laget. Men man kunde helt enkelt inte låta bli att ta ut denna nationalhjälte i laget.

Tro det eller ej, men Milla gjorde mål bara efter en minut i sitt inhopp. Men matchen kom att bli mer känd för det som hade tagit sin början i första halvlek. Nämligen Oleg Salenkos målkalas. Salenko hade gjort ett äkta hattrick i första halvlek och i andra halvlek gjorde han två mål till. Ryssland vann matchen till slut med hela 6-1. Salenko delade turneringens skytteliga på 6 mål med Hristo Stoitjkov. Dessa två fick dela på utmärkelsen "guldskon". Nu visar det sig att Salenko vill sälja sin guldsko för att få rätsida på sin ekonomi.

Här följer ett youtube-klipp med highlights ur ovan nämnda match:

Frågesport om Rolland Garros

Jag vet inte om det bara är jag som ibland föreställer mig som en medverkande i en frågesporttävling. Alla har vi ju våra egenheter.

Äntligen har vi ju vår, även här i de norra delarna av landet. På något sätt kom jag att tänka på mina barndomsvårar och med dem förknippar jag olika saker, mest sport då faktiskt. En sak är naturligtvis det varje år återkommande hockey-VM som jag som liten tyckte var en alldeles utomordentligt bra turnering. För varje år som går känner man sig inte lika peppad för den turneringen. Särskilt inte i år eftersom vi har haft ett OS. Hockey-VM borde i alla fall förbjudas när vinter-OS har anordnats samma år.

Vad jag också förknippar med vår är faktiskt franska öppna(Rolland Garros) i tennis. Nu kanske det borde räknas till sommar, men jag förknippar turneringen med vår eftersom den alltid drog igång under de sista dagarna av vårterminen. Som vanligt var det härliga tider!

Plötsligt fick jag alltså för mig att jag var med i en frågesporttävling om Franska Öppna. För att vinna(priset okänt) skulle jag nämna 10 herrspelare som har vunnit franska öppna fler än en gång.

Dessa kom jag fram till: Björn Borg, Jim Courier, Mats Wilander, Rafael Nadal, Gustavo Kuerten, Jimmy Connors, Roy Emerson, Sergi Bruguera och Gottfried von Cramm.

Ungefär hit kände jag mig tämligen säker. Men ändå inte helt säker. Nu gällde det att plocka en 10:e herrspelare. Jag valde mellan följande alternativ: Carlos Moya, John McEnroe, Guillermo Vilas, Illie Nastase, Andre Agassi, Mario Santana eller Juan Carlos Ferrero. Snacka om beslutsångest! Hursomhelst valde jag Vilas. Hur McEnroe var på grus kunde jag inte erinra mig. Men jag hoppades att han var usel.

Fick jag godkänt? Svar: Nej! Jimmy Connors va fel och jag borde ha tagit Manuel Santana av mina alternativ. Vilas vann bara en gång. Förövrigt vann aldrig McEnroe på gruset i Paris heller.

Varför kom jag inte på Ivan Lendl?! Jag kunde även ha svarat Jan Kodeš, Rod Laver samt ett par fransmän.

Nära skjuter ingen hare. Men jag är ändå hyfsat nöjd med min insats.

Björklövens saga är all

Umeå ligger mitt mellan två städer där hockey är religion. Skellefteå har sitt AIK och Örnsköldsvik sitt MoDo. Hockeyn i Umeå har alltid varit stor. Men i Umeå har funnits så mycket annat och i dagens läge hittar man även flera som håller på ett annat lag än "Löven". Det betyder att när man har intervjuat gemene man på stan idag, så är det en hel del som inte bryr sig om lövens konkurs.

En bekant till mig från Nordmaling(ligger mitt mellan Umeå och Ö-vik) berättade att efter SM-guldet 1987 höll alla i hans klass på Björklöven, förutom en stackare som höll på MoDo. I dag är nog scenariot tvärtom i Nordmaling och jag antar att i motsvarigheten i norr, Robertsfors, där börjar nog ungdomen hålla på Skellefteå framom Björklöven.

Jag nämnde SM-guldet 1987. Ett lag som måste vara ett av elitseriens bästa guldlag någonsin. Eller vad sägs om namnen: "Virus" Lindberg(tränare), Göte Wälitalo, L-G Pettersson, Matti Pauna, Peter Sundström, Ulf Dahlén, Calle Johansson, Mikael Andersson, Mikael Hjälm, Lars Karlsson, Peter Andersson, Tore Ökvist, "Bullen" Hägglund m.fl.

Jag har inte varit med på Björklöven-resan särskilt länge. Men idag är man en knäckt man. För mig har matcherna på Umeå Arena varit det största nöjet i stan och jag lider nu med de supportrar som har varit med länge och har följt laget i vått och torrt.

Att föreningen har missköts i en lång tid är det ingen frågan om. Men man gjorde ett uppryck för ett par år sedan och var påväg mot rätt håll. Sedan hände något och jag pratar inte om de sportsliga misslyckandena, utan att man helt enkelt inte har skött ekonomin på ett bra sätt. Jag kommer inte att peka ut någon som syndabock här. Jag vet heller inte vem eller vilka som är syndabockar. Vad som har hänt bakom kulisserna är bara något vi kan spekulera i förtillfället. Men det vore viktigt för många av oss supportrar att få klara svar. Men diplomatisk som jag alltid är, så vill jag inte peka ut någon särskild, utan jag tror helt enkelt att det har gjorts fel hos många inblandade aktörer. Alltifrån de som var inblandade längre tillbaka fram tills dagens styrelse. Oavsett så blir allting så fruktansvärt infekterat och då blir jag less. Det går oftast inte att ändra på saker i sådana lägen. Folk vill inte erkänna fel. Det behövs mera ödmjukhet och självrannsakan i denna värld.

Rubriksättningen är att "Björklövens saga är all". Riktigt så drastiskt behöver det inte vara. Nu kan man börja om i en lägre division och bygga en organisation med nytt blod. Mången supporter kommer nog att vara med på den resan också. I skrivande stund försöker min landsman Johan Björk göra ett sista försök att rädda klubben. Men denna gång tror jag inte klubben går att rädda. Tack "gamla" Björklöven för dessa år. Nu blickar vi framåt med "nya löven".

Här följer mitt bästa minnne med Björklöven under åren jag har varit med. Klippet är från säsongen 06/07 när man endast var 19 sekunder från sommarlov! Men man kvitterade och vann sedan matchen mot Växjö. Det var extas på läktaren. Den säsongen lyckades Björklöven sluta på fjärde plats i kvalserien. Sport kan va underbart ibland!



Säga vad man vill. Björklöven har varit och kommer alltid att vara det idrottslag i Umeå som berör mest.

"Kenneth Kennholt skjut för att döda!"

Okej, det är mycket ishockey i min blogg just nu.

Men jag ska fatta mig kort den här gången. Jag ska istället länka vidare till Lars Nylins artikel om legenden "Killer", eller Kenneth Kennholt som han hette, så ni kan läsa vad han skriver.

Det känns bra att uppmärksamma denna hårdskjutande back såhär i SM-finaltider, inte minst för att Djurgården är med i år.

Jag gillar förövrigt artikelserien "Lars Nylins elitserielegendarer". Denna gång alltså om Kenneth Kennholt. Artikeln hittar ni här.

Erich Kühnhackl!

Många hockeyspelare har följt i sina fäders fotspår.

Listan kan göras lång på där såväl far som son har varit duktiga hockeyspelare. För att bara nämna några, så har vi t.ex. Esa och Ville Peltonen, Peter och Paul Stastny, Bobby och Brett Hull m.fl.

I Skellefteå hittar vi också Janne "X:et" Erixons lovande son Tim Erixon som gick i NHL-draftens första runda förra året. Efter att sneglat på rankinglistan till årets NHL-draft fick jag syn på namnet "Tom Kühnhackl". Tom är ingen annan än självaste Erich Kühnhackls son.

Mannen med kanske hockeyvärldens coolaste namn någonsin, Erich Kühnhackl, var en legendarisk center i det västtyska hockeylandslaget under flera år. Erich föddes 1950 i dåvarande Tjeckoslovakien, men familjen flyttade till Västtyskland och staden Landshut efter att Warszawapaktens styrkor intog Tjeckoslokvakien 1968. Förutom moderklubben EV Landshut har Erich även represneterat klubbarna Kölner Haie och Olten. Hans största framgång med det västtyska landslaget nådde han tidigt i landslagskarriären när laget bärgade bronsmedaljerna vid OS i Innsbruck 1976.

Stockholmshockeyn är tillbaka

När lag såsom HV-71, Linköping, Färjestad, Modo m.fl. har lyckats bra genom att driva sina egna topparenor, har Djurgården istället halkat efter när man har fått betala dyra hyror för Globen och Hovet. Man har inte kunnat driva verksamheten runtomkring hockeyn på samma sätt som många elitseriekonkurrenter.

Nu verkar dock stockholmshockeyn vara tillbaka på allvar. Djurgården är åter i final och känns som en stark utmanare till SM-bucklan. AIK har stigit till elitserien och de flesta ser nog framemot nya stockholmsderbyn i den tidvis så tråkiga serielunken. Djurgårdens kontinuitet har äntligen betalat av sig, även om man förstärkt ledarstaben med Hardy Nilsson. AIK har gjort en fin satsning och deras lagbygge har tillskillnad från t.ex. Leksands tagit dem till elitserien igen.

Ja, allmänna idrottsklubbens satsning mot eliten har känts fräschare än Leksands. Leksand går och vinner allsvenskan år efter år med dyra, men ack så gamla spelare. Leksand gjorde kanske en helt OK kvalserie i år. Men det räckte inte. Det finns bevisligen lovande juniorer i laget, eftersom klubbens J20-lag vann SM-guldet i år. Så Leksand skulle göra klokt i att satsa långsiktigt och ungt. För chanserna att stiga finns ändå där. AIK i år och Rögle för ett par år sedan är bevis för att en mer anspråkslös satsning kan ta dig till eliten. Och när man väl har stigit till elitserien, ja då vill man väl ha ett lag som kan bestå ett tag, inte ett pensionärsgäng.

Sen vill jag bara säga att jag unnar Jimmie Ölvestad ytterligare ett SM-guld. Vilken kämpe!

Stella Walsh

Det här kommer inte att vara ett inlägg i debatten om Caster Semenya. Däremot tror jag inte att internationella friidrottsförbundet har skött saken väl.

I historien har det funnits flera fall där damidrottare har anklagats för att ha varit män. En idrottare som säkert blev misstänkt för detta, men som aldrig avslöjades var Stella Walsh. Hon föddes 1911 i Polen. Hon fick då namnet Stanisława Walasiewicz. När hon endast var tre månader gammal emigrerade familjen till USA. Där antog hon alltså senare namnet Stella Walsh.

Hon kom att tävla för Polen istället för USA i internationella tävlingar. Hon blev även en populär idrottare i Polen. Hennes största framgång var OS-guldet på 100m i OS i Los Angeles 1932. Fyra år senare fick hon nöja sig med ett OS-silver på samma distans i Berlin. Ironiskt nog fick segrarinnan i det loppet Helen Stephens genomgå en undersökning för att bevisa att hon var en kvinna. Stella Walsh hade också ett tag världsrekordet på 100m. Det löd på 11,8 sekunder och hon satte det i Poznan 1932.

Stella Walsh dog i ett rån i Cleveland 1980. I obduktionen efteråt kunde man konstatera att hon hade manliga genitalier men också kvinnliga drag. Undersökningar har kommit fram till att hon hade såväl XX- som XY-kromosompar.

Hennes kön har inte gått att fastställa. Det har också debatterats om utifall hennes rekord borde strykras. Men det har man alltså inte gjort.

En boxares öde

En av Sveriges främsta boxare någonsin Anders "Lillen" Eklund har avlidit vid 52års ålder. Han blev europamästare två gånger på 80-talet.

För det första är jag ingen expert på boxning och jag var för ung när "Lillen" vann sina titlar. Men av det jag läser får jag uppfattningen av att han var en väldigt duktig boxare, mycket snäll som person men också hånad av vissa under och efter sin karriär. Det får mig att undra varför man just i Sverige hånar somliga av sina idrottshjältar?

"Lillens" död får mig också att fundera över en boxares öde. I många fall har man kanske haft en tuff uppväxt och man har fått ut sina aggregationer i ringen. Men när karriären är över, vad ska man göra då? Många boxares liv har fått tragiska slut. Eddie Machen tog sitt liv och Sonny Listons död anses av ännu av somliga vara ouppklarad. Dog han av en överdos eller blev han mördad?

Detta får mig också att tänka på alla dessa porträtt i filmernas värld över boxare. I den svenska filmen "Knockout" för huvudkaraktären Anders "Plutten" Jonsson naturligtvis tankarna till "Lillen" Eklund. Manusförfattaren Peter Birro lär också ha sett "Lillen" spela bluegrass i Gällivare en gång inför en alltför ointresserad publik. Den bilden hade han med sig när han och Agneta Fagerström-Olsson gjorde filmen.

"Knockout" lär även vara inspirerad av ett av mina favorit porträtt av en boxare. Vi pratar om John Hustons "Fat City" från 1972, där Stacy Keach i huvudrollen porträtterar den avdankade och alkoholiserade boxaren Tully. Tully lever ett meningslöst liv i fattigdom, men han försöker göra revansch i livet genom en comeback i ringen. Det är väl något som boxaren ofta drömmer om. Att få göra comeback och bli en "champ" igen.

Till soundtracket bidrar ingen mindre än Kris Kritstoferson med en underbar version av "Help me make it trough the night". Här är introt till filmen med låten i bakgrunden:



Kanske en boxare bara behöver få lite värme. Som Kristofferson sjunger: "Come and lay down by my side till the early morning light.
All I'm takin' is your time. Help me make it through the night."

R.I.P Anders "Lillen" Eklund 1957-2010.

Er det straffespark?

"Er det straffespark" skanderar den norska kommentatorn flera gånger.

Platsen är "Stade Velodrome" i Marseille och Norge spelar mot stormakten Brasilien för att hålla sig kvar i fotbolls-VM 1998. En på förhand ganska så hopplös situation sade många, detta trots att Brasilien redan var klara gruppsegrare.

Brasilien tog dock ledningen väldigt sent i matchen genom Bebeto. Norge såg då ut att åka ut tur turneringen. Men i den 83:e minuten lyckades Tor Andre Flo kvittera, eller "Flonaldo" som man hade börjat kalla honom sedan Norge hade besegrat Brasilien i en landskamp året innan på Ullevål. Men nu var det ju en VM-match. Brasilien skulle väl ändå vara omöjliga att slå i sådana här evenemang.

Ett par minuter senare blåser domaren straff för Norge. Det blir många protester från brassarnas sida och på reprisbilderna undrar man vad domaren blåser för. Domaren var i stort sätt idiotförklarad fram tills Sveriges Television visade sina bilder. Där kunde man se att Flo blev hårt dragen i tröjan.

Fram stegar Kjetil Rekdal för att ta straffen. Bollen går till vänster och Taffarel går åt rätt håll, men Rekdals straff är välplacerad. Mål för Norge och vidare spel i turneringen!

Här kommer ett klipp från youtube med en uppjagad norsk kommentator. Klippet visar slutet av matchen från straffen fram tills slutet. Bildkvalitén är dock inte så bra.

Tofik Bakhramov 1926-1993

För 10 år sedan mötte Sverige Azerbajdzjan i ett VM-kval i fotboll. Man lyckades knappt vinna matchen som slutade 0-1 till Sveriges fördel.

Azerbajdzjan är nog mer känt för sin olja än för sina framgångar i fotboll. Ibland kan man undrar varför dessa länder ställer upp överhuvudtaget. Eftersom utsikterna för att nå ett slutspel i princip är obefintliga. Vad man däremot kan göra är att sätta käppar i hjulet för andra nationer som jagar en VM- eller EM-plats. Att åka och spela bortamatch i huvudstaden Baku är nog inget de övriga nationerna ser framemot.

I Azerbajdzjan har man ingen känd fotbollsspelare att namnge nationalarenan efter. Man har heller inte valt att sälja namnrättigheterna till något rikt oljebolag. Men man tager vad man haver, så att säga. Därför har arenan som har plats för 30 000 åskådare fått namnet Bakhramov Stadion.

Vem var då denne Tofik Bakhramov? Jo, han var linjeman och mest känd för att ha gett sitt utlåtande till den schweiziska huvuddomaren Gottfried Dienst i VM-finalen 1966. Enligt Bakhramov var Geoff Hursts boll inne och England vann finalen mot Tyskland.

1993 dog denne kultförklarade linjeman i sin hemstad Baku. Bakhramov står även staty utanför arenan.

Hur ska Björklöven vända trenden?

Senaste vändan för "löven" i elitserien var säsongen 00/01. Tidigare hade man varit uppe i elitserien två vändor under 90-talet, men aldrig lyckats hålla sig kvar.

Efter säsongen 00/01 har mycket hänt inom klubben. Man insåg att man inte hade råd att ta in flertalet dyra nordamerikaner. Detta resulterade i att man tog ett riktigt hundår säsongen 03/04, då man hade ett ganska anspråkslöst lag. Därefter började man sakta men säkert bygga upp ett nytt lag. Man värvade mycket norrländskt på samma gång som man använde sig av egna produkter. Detta lagbygge fick sin kulmen säsongen 07/08 och man nådde kvalserien. Tyvärr, för lövens del, spelade man alltför bra där och elitserielagen fick upp ögonen för lövenspelarna.

Efter att året därpå ha åkt ut i play-off till kvalserien, har allt varit en salig röra. Spelare, sportchefer och tränare har kommit och gått. De sportsliga resultaten har varit dåliga och kontinuiteten har aldrig funnits där.

Nu blickar man åter mot en ny säsong i allsvenskan. I vanlig ordning ska klubben hinna med att anställa personer på flera olika poster innan lagbygget kan köra igång ordentligt.

Vad jag tycker har saknats de senaste åren är hungriga spelare. Därför hoppas jag att man kanske kan blicka nedåt i seriesystemet och kanske hitta några spelsugna grabbar ur division 1. Sedan måste man börja få kontinuitet i allting. Det fungerar inte att börja om, säsong efter säsong.

Nej, annat var det på 70- och 80-talet. Här följer ett underbart klipp från Jens Linds program Stopptid. Klippet handlar om vad klubbarna Teg och Björklöven gjorde för att locka Umeå-publiken till sina matcher. Se och njut!



Visserligen fick Björklöven inte spela första upplagen av elitserien. Men laget blev bara bättre och bättre. 1987 vann man sitt första och hittils enda SM-guld.

I dagsläget ligger på en helt annan nivå. Tills nästa år får man hoppas på att laget kan ta en mittenplacering i allsvenskan och därifrån bygga vidare.

Att slippa epitetet "den eviga tvåan"

Ibland unnar man vissa idrottare eller lag en stor seger.

Sedan år 2000 hade bajenfansen fått lämna Studenternas idrottsplats i Uppsala besvikna hela 6 gånger.

Vilken supporter börjar inte misstösta efter ett sådant facit? Inte gjorde det saken bättre att Hammarby drabbades av ekonomiska problem och dess tid som topplag i svensk bandy såg ut att gå mot sitt slut, utan att ha tagit det så åtråvärda SM-guldet. Vilket lag vill bli titulerat "den eviga tvåan"?

Inget.

Men nu är det slut med det. För Hammarby är svenska mästare 2010. Den annars så landsortsdominerade bandyn i Sverige har nu ett mästarlag från storstaden. Denna gång fick supportrarna återvända till söders höjder med glädje.



Jag vill även nämna Per Hellmyrs. Efter stora framgånger i moderklubben Edsbyn valde han en ny utmaning. Han gick till konkurrenten Bollnäs och han har tagit laget åter till toppen. Det ska bli kul att följa Bollnäs i framtiden. Bandyn är ingen stor sport och Edsbyn håvade in mästerskap efter mästerskap. Ibland måste man hitta ny inspiration någonstans ifrån. Jag önskar flera kunde göra som Per Hellmyrs, även i andra idrotter. Men det får naturligtvis inte vara en stjärna som lämnar något av mina favoritlag.

Lars Nylin uppmärksammar Hans Särkijärvi

Nylin fortsätter att uppmärksamma gamla elitseriespelare.

Turen har kommit till Hans Särkijärvi. Som hårdför spelare var han framgångsrik i Djurgården och Södertälje. Fostrad i plantskolan Kiruna kom han till Djurgården 1976.

Numera känner vi till Särkijärvi som tränare. Just nu leder han Skellefteå till framgångar och nästa år kommer han av allt att döma att få träna topplaget Linköping.

"Säcken" gillar att fokusera på hårt arbete och mycket skridskoåkning. Inte nödvändigtvis skridskoåkning med puck, eftersom du oftast åker omkring utan den.

Framtiden ser ljus ut för denna Kiruna-son. Det ska bli intressant att se vad han kan åstadkomma med Linköping.

Särkijärvi är heller ingen tränare som du direkt gör ett "hemma hos"-reportage med. Han vill vara lite tillbakadragen och fokusera på sitt jobb som tränare.

Petningen av Zlatan

Zlatan mår enligt sin agent Mino Raiola inte bra.

Det kan vi ha all förståelse för. Ibland mår man dåligt.

Tidningen AS skriver att Zlatan och folket runt omkring honom kommer att kräva ett svar av Barcelona varför han petades mot Stuttgart.

Jag menar, snälla nån.

Vill han ha det skriftligt eller?

Gre-No-Li i Stopptid

Med anledning av starten i allsvenskan valde Jens Lind att visa ett gammalt inslag från 1975 där man intervjuar alla ur Gre-No-Li. Men denna gång är det som tränare man intervjuar dem. Vid denna tidpunkt var bisonoxen Gunnar Nordahl tränare för Östers IF, professorn Gunnar Gren tränare för ett gärdsgårdsgänget Götahed-Färjenäs och baronen Nils Liedholm var tränare för mäktiga AS Roma.

Reportrar i inslaget är Kjell Andersson och Göran Zachrisson. Inslaget handlade om hur Gre-No-Li såg på svensk fotboll vid tidpunkten.

Inslaget kan ses här.

Två måsten

"A must see" som dom säger på andra sidan atlanten.

Tom Alandh är en mästerlig dokumentärfilmare. 1986 gjorde han dokumentären Nacka - myten och människan. En historia om en av Sveriges mest folkkära bolltrollare någonsin. Vilken karriär han hade. Men tyvärr fick historien om Nacka Skoglund ett tragiskt slut. Så om du inte har sett den förr, se den nu! Den finns kvar på SVTplay fram tills 12:e Mars.

En annan dokumentär, som inte har något att göra med sport, är den om Pia Degermark som nyss gick på SVT. Pia Degermark som en gång i tiden gjorde succé i rollen som Elvira Madigan i Bo Widerbergs film med samma namn. Den dokumentären hittar du också på SVTplay och finns tillgänglig till 28:e Mars. Pia Degermarks liv har också varit fyllt av tragik. Men tillskillnad från Nacka Skoglund så ser hennes liv ut att få ett bättre slut.

Best of Ejeborg

Jag skrattar en hel del åt vinterstudions uppvärmingar inför dom riktiga sändningarna under OS i Vancouver. Det är en hel del roligt material som ligger ute på SVTplay.

Jag gillar skarpt Johan Ejeborgs imitationer. Vi får bl.a. höra Ingemar Stenmark, Björn Borg och Stefan Edberg.

Men vad som också är kul är att höra några mindre kända namn. Vi som ofta lyssnar på radiosporten gillar förmodligen hans imitation av Västernorrlandsreportern Christer Jonasson. Han härmar även SVT-reportern Pelle Nyström. Nyström som gillar att måla med orden.

Här är länken till SVTplay-klippet.

Med perspektiv på OS

Det har nu gått ett par dagar sedan OS-elden i Vancouver släcktes. Det var ett mycket framgångsrikt OS för svensk del. Däremot var det en stor besvikelse för Finland.

Hela Sverige jublar åt att återigen vara en stormakt inom skidåkningen. I Finland var det istället skridskomedaljer, alpina medaljer, backhoppingsmedaljer m.fl. som uteblev. Den alltför höga målsättningen om 12 medaljer, blev bara 5 och blott en 23:e plats i medaljtabellen. Pinsamt för ett vintersportland såsom Finland. OS i Vancouver var de andra raka olympiska spelen där Finland gick miste om en guldmedalj. Clas Thunberg och Veikko Hakulinen vänder sig i sin grav!

Tänka sig att det var Finlands två hockeylag som knep två medaljer. Kanske inte så förvånande att damerna tog en medalj. Där har man alltid en god chans på bronsmedaljen. Men ett herrlandslag som egentligen aldrig imponerade lyckades sega sig fram till en bronsmedalj. Trots allt ett roligt slut för Finlands gubbar som fick avsluta med en medalj. Tack Koivu, Selänne m.fl. för alla magiska stunder åren igenom! Men nu är det slut och jag undrar vilka som ska ta över. Nu måste det börja vaskas fram hockeytalanger i Finland. Förövrigt måste jag bara säga att ishockeyn är hjärtat av OS. Snälla NHL! Hitta inte på något nu. Utan släpp era spelare även i framtiden. Alexander Oveschkin har sagt att ingen kan stoppa honom från spel i nästa OS på hemmaplan.

Det blev alltså två medaljer i lagidrott för Finlands del. Ibland tappar jag tron på den finländska individuella idrottaren. Det känns som att psyket spelar en stor roll. Denna gång verkade dessutom flera av idrottarna vara ur form. En allmänt dålig start för en nation i OS är heller aldrig bra. Det kan resultera i en kollektiv kollaps.

Borta i Ryssland rullar huvuden. Ryssland gör sitt sämsta OS någonsin och om 4 år ska man anordna spelen på hemmaplan. I Finland lär knappast några huvuden rulla. Det brukar sällan fungera så. Däremot hoppas jag att alla idrottspampar rannsakar sig själva och funderar på om man verkligen ska fortsätta på sin post.

Personligen är det skönt att vara tillbaka i den gråa vardagen igen. Ett OS kräver sin man. Särskilt när det anordnas i nordamerika. Det har blivit många långa nätter. Spelen fick tyvärr en tragisk start när rodelåkaren förolyckades på en träning. Men totalt sätt tror jag att gemene expert ser OS i Vancouver som ett bra arrangemang.

För de idrottare som siktar mot OS i Sotji 2014 väntar nu träning, träning och åter träning. Helena Jonsson som floppade i Vancouver har uttryckt viss tveksamhet om hon ska vara med då. Spontant blev jag förvånad. Tjejen är ju bara 25-år. Men så tänker jag efter och plötsligt har jag all förståelse för en sådan tveksamhet. Hur mycket träning betyder inte en satsning mot ett nytt OS. Trots allt finns det så mycket annat i livet än sport.

Ibland känner jag det också. Hur meningslöst är inte sport egentligen? Ändå sitter man framför TV:n och tittar. Det kommer jag att göra om 4 år också. Förhoppningvis får vi bevittna ett finländskt OS-guld då!