Finländsk guldmakare lägger av

Finland hade gjort ett miserabelt hockey-VM i Tyskland 1993. Året innan hade Finland gått till final och förväntningarna var höga. Finland gjorde sig nu av med Pentti Matikainen och in kom en högoddsare. Han var svensk och han hette Curt Lindström.

Intresset för ishockeyn i Finland ökade allt mer i takt med att Finland kunde mäta sig med de andra nationerna. Dessutom hade Lindström hittat sin superkedja. Den såkallade "Knatte, Fnatte och Tjatte"-kedjan bestod av Saku Koivu, Ville Peltonen och Esbo-sonen Jere Lehtinen. De var alla unga och hade hockeyvärlden för sina fötter. Efter VM-guldet skulle de alla få pröva sina vingar i NHL.

Jere Lehtinen skrev på för Dallas där han kom att stanna hela sin NHL-karriär. Han blev inte känd som någon stor poängmakare, däremot blev han känd som den ypperlige lagspelaren. Hela tre gånger blev han vald till NHL:s bästa defensiva forward(åren 98,99 och 03). Med Dallas fick han även vinna Stanley Cup 1999.

Även i landslaget har Jere varit en bekant figur. Jag nämnde VM-guldet 1995. I storturnerngar på senare år fick han ofta spela i samma kedja som Koivu och Selänne. I landslaget har han skramlat ihop 1 VM-guld, 3 VM-silver, 1 OS-silver och 3 OS-brons. Detta gör kanske Jere Lehtinen till vår mest framgångsrika spelare i landslaget någonsin. Han är också den enda finländare som har vunnit både Stanley Cup och VM-guld.

Jag kommer ihåg VM-turneringen 2007 som faktiskt blev Jeres enda VM-turnering som han deltog i sedan han hade blivit NHL-proffs. I alla år hade han tackat nej, ofta pga. skador. Att Lehtinen nu äntligen tackade ja såg man som ett gott omen, eftersom Lehtinen hade fört Finland till VM-guld senast han hade deltagit i ett VM. Detta var alltså för över 10 år sedan. Men han lyckades så när göra om den bedriften. Kanada blev dock för svåra i VM-finalen 2007.

Till slut blev skadorna för många och han tog beslutet att säga tack och adjö till spelarkarriären. Lehtinen vann aldrig någon Lady Byng Trophy. Men Jere du får en Lady Byng Trophy av mig för ditt gentlemannamässiga agerande på isen. Sen var du en helt okej hockeyspelare också.

Med perspektiv på OS

Det har nu gått ett par dagar sedan OS-elden i Vancouver släcktes. Det var ett mycket framgångsrikt OS för svensk del. Däremot var det en stor besvikelse för Finland.

Hela Sverige jublar åt att återigen vara en stormakt inom skidåkningen. I Finland var det istället skridskomedaljer, alpina medaljer, backhoppingsmedaljer m.fl. som uteblev. Den alltför höga målsättningen om 12 medaljer, blev bara 5 och blott en 23:e plats i medaljtabellen. Pinsamt för ett vintersportland såsom Finland. OS i Vancouver var de andra raka olympiska spelen där Finland gick miste om en guldmedalj. Clas Thunberg och Veikko Hakulinen vänder sig i sin grav!

Tänka sig att det var Finlands två hockeylag som knep två medaljer. Kanske inte så förvånande att damerna tog en medalj. Där har man alltid en god chans på bronsmedaljen. Men ett herrlandslag som egentligen aldrig imponerade lyckades sega sig fram till en bronsmedalj. Trots allt ett roligt slut för Finlands gubbar som fick avsluta med en medalj. Tack Koivu, Selänne m.fl. för alla magiska stunder åren igenom! Men nu är det slut och jag undrar vilka som ska ta över. Nu måste det börja vaskas fram hockeytalanger i Finland. Förövrigt måste jag bara säga att ishockeyn är hjärtat av OS. Snälla NHL! Hitta inte på något nu. Utan släpp era spelare även i framtiden. Alexander Oveschkin har sagt att ingen kan stoppa honom från spel i nästa OS på hemmaplan.

Det blev alltså två medaljer i lagidrott för Finlands del. Ibland tappar jag tron på den finländska individuella idrottaren. Det känns som att psyket spelar en stor roll. Denna gång verkade dessutom flera av idrottarna vara ur form. En allmänt dålig start för en nation i OS är heller aldrig bra. Det kan resultera i en kollektiv kollaps.

Borta i Ryssland rullar huvuden. Ryssland gör sitt sämsta OS någonsin och om 4 år ska man anordna spelen på hemmaplan. I Finland lär knappast några huvuden rulla. Det brukar sällan fungera så. Däremot hoppas jag att alla idrottspampar rannsakar sig själva och funderar på om man verkligen ska fortsätta på sin post.

Personligen är det skönt att vara tillbaka i den gråa vardagen igen. Ett OS kräver sin man. Särskilt när det anordnas i nordamerika. Det har blivit många långa nätter. Spelen fick tyvärr en tragisk start när rodelåkaren förolyckades på en träning. Men totalt sätt tror jag att gemene expert ser OS i Vancouver som ett bra arrangemang.

För de idrottare som siktar mot OS i Sotji 2014 väntar nu träning, träning och åter träning. Helena Jonsson som floppade i Vancouver har uttryckt viss tveksamhet om hon ska vara med då. Spontant blev jag förvånad. Tjejen är ju bara 25-år. Men så tänker jag efter och plötsligt har jag all förståelse för en sådan tveksamhet. Hur mycket träning betyder inte en satsning mot ett nytt OS. Trots allt finns det så mycket annat i livet än sport.

Ibland känner jag det också. Hur meningslöst är inte sport egentligen? Ändå sitter man framför TV:n och tittar. Det kommer jag att göra om 4 år också. Förhoppningvis får vi bevittna ett finländskt OS-guld då!