Med perspektiv på OS

Det har nu gått ett par dagar sedan OS-elden i Vancouver släcktes. Det var ett mycket framgångsrikt OS för svensk del. Däremot var det en stor besvikelse för Finland.

Hela Sverige jublar åt att återigen vara en stormakt inom skidåkningen. I Finland var det istället skridskomedaljer, alpina medaljer, backhoppingsmedaljer m.fl. som uteblev. Den alltför höga målsättningen om 12 medaljer, blev bara 5 och blott en 23:e plats i medaljtabellen. Pinsamt för ett vintersportland såsom Finland. OS i Vancouver var de andra raka olympiska spelen där Finland gick miste om en guldmedalj. Clas Thunberg och Veikko Hakulinen vänder sig i sin grav!

Tänka sig att det var Finlands två hockeylag som knep två medaljer. Kanske inte så förvånande att damerna tog en medalj. Där har man alltid en god chans på bronsmedaljen. Men ett herrlandslag som egentligen aldrig imponerade lyckades sega sig fram till en bronsmedalj. Trots allt ett roligt slut för Finlands gubbar som fick avsluta med en medalj. Tack Koivu, Selänne m.fl. för alla magiska stunder åren igenom! Men nu är det slut och jag undrar vilka som ska ta över. Nu måste det börja vaskas fram hockeytalanger i Finland. Förövrigt måste jag bara säga att ishockeyn är hjärtat av OS. Snälla NHL! Hitta inte på något nu. Utan släpp era spelare även i framtiden. Alexander Oveschkin har sagt att ingen kan stoppa honom från spel i nästa OS på hemmaplan.

Det blev alltså två medaljer i lagidrott för Finlands del. Ibland tappar jag tron på den finländska individuella idrottaren. Det känns som att psyket spelar en stor roll. Denna gång verkade dessutom flera av idrottarna vara ur form. En allmänt dålig start för en nation i OS är heller aldrig bra. Det kan resultera i en kollektiv kollaps.

Borta i Ryssland rullar huvuden. Ryssland gör sitt sämsta OS någonsin och om 4 år ska man anordna spelen på hemmaplan. I Finland lär knappast några huvuden rulla. Det brukar sällan fungera så. Däremot hoppas jag att alla idrottspampar rannsakar sig själva och funderar på om man verkligen ska fortsätta på sin post.

Personligen är det skönt att vara tillbaka i den gråa vardagen igen. Ett OS kräver sin man. Särskilt när det anordnas i nordamerika. Det har blivit många långa nätter. Spelen fick tyvärr en tragisk start när rodelåkaren förolyckades på en träning. Men totalt sätt tror jag att gemene expert ser OS i Vancouver som ett bra arrangemang.

För de idrottare som siktar mot OS i Sotji 2014 väntar nu träning, träning och åter träning. Helena Jonsson som floppade i Vancouver har uttryckt viss tveksamhet om hon ska vara med då. Spontant blev jag förvånad. Tjejen är ju bara 25-år. Men så tänker jag efter och plötsligt har jag all förståelse för en sådan tveksamhet. Hur mycket träning betyder inte en satsning mot ett nytt OS. Trots allt finns det så mycket annat i livet än sport.

Ibland känner jag det också. Hur meningslöst är inte sport egentligen? Ändå sitter man framför TV:n och tittar. Det kommer jag att göra om 4 år också. Förhoppningvis får vi bevittna ett finländskt OS-guld då!