Med perspektiv på OS

Det har nu gått ett par dagar sedan OS-elden i Vancouver släcktes. Det var ett mycket framgångsrikt OS för svensk del. Däremot var det en stor besvikelse för Finland.

Hela Sverige jublar åt att återigen vara en stormakt inom skidåkningen. I Finland var det istället skridskomedaljer, alpina medaljer, backhoppingsmedaljer m.fl. som uteblev. Den alltför höga målsättningen om 12 medaljer, blev bara 5 och blott en 23:e plats i medaljtabellen. Pinsamt för ett vintersportland såsom Finland. OS i Vancouver var de andra raka olympiska spelen där Finland gick miste om en guldmedalj. Clas Thunberg och Veikko Hakulinen vänder sig i sin grav!

Tänka sig att det var Finlands två hockeylag som knep två medaljer. Kanske inte så förvånande att damerna tog en medalj. Där har man alltid en god chans på bronsmedaljen. Men ett herrlandslag som egentligen aldrig imponerade lyckades sega sig fram till en bronsmedalj. Trots allt ett roligt slut för Finlands gubbar som fick avsluta med en medalj. Tack Koivu, Selänne m.fl. för alla magiska stunder åren igenom! Men nu är det slut och jag undrar vilka som ska ta över. Nu måste det börja vaskas fram hockeytalanger i Finland. Förövrigt måste jag bara säga att ishockeyn är hjärtat av OS. Snälla NHL! Hitta inte på något nu. Utan släpp era spelare även i framtiden. Alexander Oveschkin har sagt att ingen kan stoppa honom från spel i nästa OS på hemmaplan.

Det blev alltså två medaljer i lagidrott för Finlands del. Ibland tappar jag tron på den finländska individuella idrottaren. Det känns som att psyket spelar en stor roll. Denna gång verkade dessutom flera av idrottarna vara ur form. En allmänt dålig start för en nation i OS är heller aldrig bra. Det kan resultera i en kollektiv kollaps.

Borta i Ryssland rullar huvuden. Ryssland gör sitt sämsta OS någonsin och om 4 år ska man anordna spelen på hemmaplan. I Finland lär knappast några huvuden rulla. Det brukar sällan fungera så. Däremot hoppas jag att alla idrottspampar rannsakar sig själva och funderar på om man verkligen ska fortsätta på sin post.

Personligen är det skönt att vara tillbaka i den gråa vardagen igen. Ett OS kräver sin man. Särskilt när det anordnas i nordamerika. Det har blivit många långa nätter. Spelen fick tyvärr en tragisk start när rodelåkaren förolyckades på en träning. Men totalt sätt tror jag att gemene expert ser OS i Vancouver som ett bra arrangemang.

För de idrottare som siktar mot OS i Sotji 2014 väntar nu träning, träning och åter träning. Helena Jonsson som floppade i Vancouver har uttryckt viss tveksamhet om hon ska vara med då. Spontant blev jag förvånad. Tjejen är ju bara 25-år. Men så tänker jag efter och plötsligt har jag all förståelse för en sådan tveksamhet. Hur mycket träning betyder inte en satsning mot ett nytt OS. Trots allt finns det så mycket annat i livet än sport.

Ibland känner jag det också. Hur meningslöst är inte sport egentligen? Ändå sitter man framför TV:n och tittar. Det kommer jag att göra om 4 år också. Förhoppningvis får vi bevittna ett finländskt OS-guld då!

Sverige-Finland ett sömnpiller

Jag tänkte skriva några rader om Sverige-Finland från tidigare imorse.

Sverige va klart det bättre laget. Man var vassare på precis allting. Sverige är definitivt en utmanare till OS-guldet.

Finland tog sig trots förlusten direkt vidare till kvartsfinal som bästa tvåa. Finland är också på den bättre halvan. Med andra ord, man slipper möta Ryssland/Kanada i en ev. semifinal. Däremot tror jag inte Finland la sig idag. Jag tror helt enkelt man var så här dåliga. Respass mot Tjeckien i kvartsfinalen skulle inte förvåna mig.

Om någon ev. kritiserar Finland för att ha spelat medvetet dåligt imorse för att undvika att vinna gruppen så kan jag säga att Sverige gjorde något liknande för 4 år sedan när man la sig mot Slovakien och fick möta Schweiz i kvartsfinalen. Skillnaden är dock att Sverige hade ett lag för att ta sig hela vägen fram till OS-guld efter Schweiz-vinsten. Det betvivlar jag att Finland har i år. Pensionärernas sista show kan bli en stor besvikelse och vilka ska ta över sen!?

Jag hade förväntat mig att Finlands power play inte skulle ha samma effektivitet som tidigare. Jag har sett samma mönster tidigare. Finland kan inleda VM-turneringarna mot ett sopgäng och göra flera PP-mål. Sen när det väl gäller mot bättre nationer då är Finlands PP tillbaka på en medioker nivå. Skärpning!

Pitkänens grej på Hörnqvist va ful. Det är inte frågan om det. Nu väntar åtminstone en matchs avstängning. Detta betyder också att Janne Niskala kommer att få mer speltid i spel 5 mot 5. Oroväckande.

En tråkig match ska sägas. När Sverige får matchen dit man vill så är det sällan underhållande, men ack så effektivt. Sen tycker jag att matcher mellan Sverige och Finland nuförtiden tenderar att sakna den där riktiga glöden. Det återstår att se om lagen möts igen i OS. Isåfall tror jag inte vi får samma matchbild som vi fick imorse.

Är det någon finländare som har lyckats toppa formen till OS?

Finlands olympiska kommitté har nu insett att man inte kommer att uppfylla målen om att vinna 12 medaljer i OS i Vancouver. Förmodligen var målsättningen för hög. Men att OS skulle börja så här dåligt för Finlands del hade nog ingen räknat med.

Ur finländsk synvinkel var herrarnas skiatlon ett fiasko. Själv tittade jag till en början något flyktigt på loppet och jag fick höra kommentatorena berätta om hur finländarna en efter en avbröt loppet. Ridå.

Hur kan de finländska skidåkarna klappa ihop så totalt nu när det väl gäller? Har faktiskt ingen lyckats nå åtminstone hygglig form till Vancouver? Suck.

----------------------

De finländska backhopparna hade jag egentligen inga direkta förhoppningar på. Det är dock väldigt synd att Ahonen inte fick sin medalj i lilla backen. Nu blev tävlingen i stora backen en besvikelse för honom efter skadan i provhoppningen. Återstår att se om Ahonen kan delta i lagtävlingen.

Matti Hautamäkis genomklappning var dock värre än herrarnas i skiatlon. Den annars så stabila mästerskapshopparen Hautamäki har haft en dålig säsong. Han överraskade dock oss alla med att ligga trea efter den första omgången. Men hoppet i andra omgången var symptomatiskt för hela hans säsong.

----------------------

Nej, man har mestadels fått glädja sig åt Finlands ishockeylejon. Power Play-spelet har ännu inte testats mot bra motstånd så morgondagens match mot Sverige blir ack så viktig. Medan många lag ännu testar sig fram för att hitta sitt bästa power play har Finland i stort sätt alla sina roller klara. Det är så Finland jobbar och måste jobba, eftersom man inte har samma bredd som t.ex. Sverige. Man vet precis vad man vill få ut av sina spelare.

Väldigt roligt att Teemu Selänne får sitt namn i rekordböckerna. Nu är han den mesta poänggöraren i OS genom tiderna med 37 poäng(20+17).Assisten mot Tyskland gjorde att han blev ensam på toppen och passerade namn såsom Valeri Kharlamov, Vlastimil Bubnik och Harry Watson.

----------------------

Det är bara att gratulera Sverige till all succé. Sveriges idrottare kan det här med att vara bäst när det gäller.

----------------------

För Finland handlar det väl om att bryta ihop och komma igen. Hur många medaljchanser som ännu finns har jag inte vågat titta på. Men jag hoppas ändå man lyckas knipa någon guldmedalj.

Men Finlands kräftgång i OS tycks fortsätta. Turin-OS för 4 år sedan var heller ingen höjdare eftersom guldmedaljerna uteblev. Man kan undra vad det månne beror på. Måste det göras stora förändringar inom det finländska idrottsklimatet? Kan det rentav sitta i de finländska idrottarnas psyke?

Själv har jag ingen aning. Men sport slutar jag aldrig titta på. Trots alla besvikelser, så sitter man där igen och tittar år efter år.

OS har börjat!

Bloggen har ej uppdaterats på ett tag. Detta beroende på att blogginnehavaren har varit på semester i New York. Men nu är jag tillbaka igen och OS har börjat.

Till min besvikelse har finländarna fått en dålig start. De medeljkandidater som hittils har varit i farten har inte lyckats ta sig till prispallen. Närmast har Janne Ahonen varit med en fjärdeplats i lilla backen.

Det är just starten i ett OS som är ack så viktig för ett land. I ett OS bildar man ofta en större grupp blandat med idrottare från flera olika sporter. Sedan lever man tillsammans i OS-byn. Får man bra utdelning i början så brukar det oftast smitta av sig på de andra idrottarna. Uteblir medaljerna brukar det istället bli onödigt mycket press på de idrottare som tävlar i slutskedet.

Sverige har däremot fått en bra start. Visst, det har uteblivit medaljer där också, men två OS-guld så här tidigt in på OS är mycket bra. Återigen har man fostrat fram en idrottstjej som är ödmjuk och låter prestationerna tala. Charlotte Kalla verkar precis som Magdalena Forsberg eller Carolina Klüft vara hur avspänd och glad som helst. De har alla haft en skön inställning till sina idrotter.

Sen så har vi Storuman-sonen och "storsnackaren" Björn Ferry som fick till en fullträff i jaktstarten. Kul för en glesbygdskommun som Storuman att få en OS-guldmedaljör.

OS har bara börjat!

Dieter Hegen

Vi närmar oss med stormsteg OS i Vancouver. Detta betyder att jag känner mig tvungen att alltmera skriva OS-relaterade inlägg. Detta betyder också att jag plötsligt som finländare känner att jag har vissa svårigheter att skriva om svenska OS-framgångar genom tiderna. Detta trots att jag i vanliga fall inte har några problem att skriva om svenska idrottsprofiler. Men nu är det väl någonting som håller på att hända. Jag vill inte kasta in alltför många inlägg om finländska profiler heller. Min läsarkrets är trots allt till största delen från Sverige och så ska väl också förbli.

Så nu när jag brottas med dessa tankar väljer jag att slänga in ett neutralt inlägg om Dieter Hegen. Denna tyska ishockeygigant som vi tyvärr inte fick se i NHL, trots att han var draftad av Montreal Canadiens. Han blev istället trogen den Tyska ligan karriären igenom. Han var också det tyska landslagets klart lysande stjärna och spelade hela 5 OS, varav det sista 1998. Om det var någon tysk spelare som kunde skrälla mot de större nationerna så var det alltid anfallspelaren Hegen. Varför han aldrig testade på någon annan liga än den tyska vet jag inte. Han bör ha fått en hel del anbud i alla fall.

De senaste åren har han figurerat som tränare i den tyska ligan. I vår kommer han att bli invald i internationella ishockeyförbundets Hall of Fame. Förövrigt har endast 3 ishockeyspelare förutom Hegen deltagit i 5 olympiska spel. Dessa är tysken Udo Kiessling, norrmannen Petter Thoresen och Finlands Raimo Helminen. Helminen har faktiskt deltagit i hela 6 OS-turneringar. Så fick jag pusha för en finländare till slut i alla fall!

Finlands OS-trupp i ishockey uttagen

Så var det då dags för mitt Finland att ta ut sin OS-trupp till OS i Vancouver. Jalonens nominerade trupp hittar du här.

Jag saknar några namn såsom formstarke Jussi Jokinen, Ossi Väänänen och Sean Bergenheim. Den största skrällen var nog Janne Niskala och jag tror många höjer ögonbrynen till den uttagningen. Men det är ju inte en lekman som jag som tar ut truppen, utan den personen är Jukka Jalonen och som förhoppningsvis ska ta Finland till framgångar. Men i OS blir det nog svårt. De stora favoriterna är Kanada och Ryssland. Finland ses nog inte som den största utmanaren till dessa två.

Teemu Selänne och Saku Koivu är två "gubbar" i den finländska truppen. I övrigt har vi kunnat se andra gubbar såsom Serjei Fedorov, Jaromir Jagr, Nicklas Lidström m.fl. blir uttagna till sina respektive länders OS-lag. Naturligtvis är det kul att se att dessa fortfarande håller måttet. Dessa spelare var stora stjärnor när jag började följa med hockey i tonåren. Särskilt Lidström håller hög klass ännu idag. Men man kan också se det som ett svaghetstecken när dessa spelare blir uttagna. Kanada hade i mitt tycke ett alltför åldersdiget lag för 4 år sedan i Turin. Då stod t.ex. Sidney Crosby och knackade på dörren men togs bara ut som reserv. I år är det den nya generationens kanadensare som ska ta laget till framgång.