En gnista av hopp

Ibland måste jag få bryta in med ett blogginlägg som för den stora massan kanske inte är av så stort intresse. Men jag kan inte låta bli.

Jag håller på Björklöven och det är minsann inte lätt. Efter tvångsdegraderingen till div.1 så är det svårt att motivera sig för att gå och titta på en match mot t.ex. Kalix Ungdom. De senaste säsongerna har man ju med spänning kunnat ta sig till hockeyladan för att se Leksand, Malmö, AIK m.fl.

Idag kontrakterade man kämpen Johan Wikström som pga. familjeskäl lämnade Almtuna under säsongen för att flytta hem till Umeå. Detta är sådant som skänker hopp för framtiden. Särskilt också eftersom han har signerat ett kontrakt till säsongen 2012/13. Förra säsongen när ett storsatsande "löven" totalfloppade med namnkunniga spelare, så kom Wikström in från Lycksele och blev till slut lagets bästa målgörare.

Vad som dock är tråkigt är att Björklöven förtillfället inte lyckas behålla sina bästa juniorer i stan. Detta trots att det finns ett hockeygymnasium i Umeå. TV-puckens bästa målvakt William Silwerfeldt Öhman lämnar troligtvis Björklöven för Modos juniorer och hockeygymnasiet i Örnsköldsvik. Förra året lämnade Lukas Wallmark(årets MVP i TV-pucken) laget för att gå till Skellefteå.

Men det gäller att kämpa på. Man måste se till att ta ett steg i taget på alla nivåer inom organisationen. Allt måste bli bättre. Det är i varje fall kul att konstatera att Umeå får fram talanger. I en framtid kanske vi lyckas behålla dem i stan också.

För evigt för alltid Björklöven!

Första världscupsegern och i tre kronors tjänst

Utan att egentligen ha något stort intresse för alpint, så nämnde jag förra söndagen till en idrottsintresserad arbetspolare att Maria Pietilä-Holmer aldrig har vunnit en världscuptävling.

Vad visar det sig då att hon gör samma dag? Jo, hon går och vinner världscuptävlingen i slalom i Aspen.

Denna umetjej som i unga år åkte mycket i Bräntbergsbacken, som ligger bara ett stenkast ifrån där jag bor. En backe som inte ser ut att vara mycket för världen.

Hennes pappa Tom Pietilä är även han en känd idrottsprofil. Han växte upp i Karleby, Finland men ishockeykarriären och studierna tog honom till Umeå. Han fick dock avsluta sin hockeykarriär i förtid pga. ryggbesvär. I hans yrkesutövande som sjukgymnast har han dock fått vara med om mycket. Han har bl.a. varit sjukgymnast för tre kronor och för toytas rallyteam.

Som sjukgymnast i tre kronor intervjuades Tom ibland av finländsk-TV. Tom har trots allt spelat landskamper för Finland på olika nivåer. När det kommer till vilket lag som han höll på säger han så här i en artikel i VK från 2008: "Det var en ren yrkesfråga. Jag höll på Sverige, men när Finland spelade mot andra länder fick Lejonen gärna vinna".

Så nu säger jag att "Björklöven inte stiger till elitserien 2015", i hopp om att dom faktiskt ska göra det. Men först måste dom ta sig upp ur divsion 1 träsket.

Eric "Umedalen" Johansson

Eric Umedalen(hette Johansson fram till 1947) är, förutom ett par dopningsfällda idrottare, kanske känd som den svenska idrottshistoriens största fuskare.

Han föddes i Stora Skedvi i Dalarna 1904. I ungdomsåren började han som sprinter i Säters IF och spelade även fotboll för samma klubb. Han hade goda 11,2 som personligt rekord på 100m. Det var förbundstränaren Hugo Sjöblom som fick Eric att testa på släggkastning innan en klubbmatch i Sala, eftersom det saknades släggkastare.

1934 flytttade Eric till Umeå för att jobba på Umedalens Sjukhus. Mentalsjukhuset på Umedalen invigdes 1934 och kom att bli en stor arbetsplats i Västerbotten. Här kom Eric att jobba i drygt 11 år och det var också i Umeå och i Umedalens IF som han utvecklades som släggkastare.

År för år förbättrade Eric sitt personliga rekord. Debutåret 1934 hade han som bäst kastat 36,75. Han var ingen ungdom mera, men det hindrade inte honom att som 38-åring kasta över 50m. Året var då 1942. Två år senare var det dags för svenskt rekord på Umedalens IP. Han kastade det internationellt gångbara 56,98! Den ständige konkurrenten Bo Ericsons svenska rekord var slaget, men omständigheterna diskuterades. Hade allt gått rätt till denna kyliga oktoberdag på Umedalens IP? Till slut godkände dock idrottsförbundet rekordet. Alla var förbryllade! Nu var Eric i världstoppen. Ett år senare som 41-åring fick han också debutera i landslaget.

1946 lämnade han Västerbotten och flyttade ner till Lund för att tävla för Malmö AI. Enligt utsago för att få en längre sommarsäsong. Samma år tog han sitt enda SM-tecken med ett kast på 55,92 och han tog även silver i EM med resultatet 53,54. Eric kastade vid ett antal tillfällen över det svenska rekordet igen. Men det var alltid olika tävlingsregler som inte godkände dessa rekord.

Säsongen 1947 satte Umedalen ett nytt svenskt rekord på 57,41 vid tävlingar i Örebro. Detta rekord godkändes. Ett par dagar senare vann han en tävling i Trollhättan tätt följd av Bo Ericson och Filip Karlsson. Alla hade kastat med Umedalens slägga. Karlssons längd på kasten förvånade många.

Till tävlingarna på Slottskogsvallen i Göteborg sändes nu en kontrollant. Kontrollanten var ingen mindre än stadionchefen och svenska idrottsförbundets ordförande Tage Ericsson. Vid denna tävling överskred Bosse Ericson det svenska rekordet med sensationella 58,57 mot Umedalens 53,96. Det blev dags för kontrollvägning av släggorna och Ericson hade kastat med Umedalens slägga. Det uppdagades nu att Umedalen hade haft med sig två släggor. En slägga som var den som kontrollvägdes innan tävling och den som Umedalen tävlade med. Tävlingssläggan vägde 450g mindre.

Umedalen påstod sig endast ha använt sig av denna slägga vid ett par enstaka tillfällen. I varje fall blev nu Umedalen avstängd på livstid och de flesta rekorden ströks. Många var förvånade att denna trevliga idrottsman var en fuskare. Finns även många som ansåg att livstidsstraff var för hårt. Men nivån på straffen var hårda på den här tiden. Den erfarenheten fick de idrottare som bröt emot amatörregeln också erfara.

Eric bytte efternamn till Myrskog och flyttade till Östersund. Han kom att bli en uppskattad hästuppfödare, travtränare och kusk. De flesta hade bara positiva saker att säga om honom. Man kan fråga sig vad som var motivet till fusket. Denna fråga har också den gamle idrottaren P-O Enquist försökt besvara i sin bok "Sekonden" där romanfiguren delvis lär vara baserad på Umedalens liv. Det kan inte ha handlat om pengar i alla fall. Kanske ville Umedalen bara pressa gränserna? Ge publiken det de ville ha, nämligen nya rekord. Det ska också sägas att han inte var någon dålig släggkastare. Det var flera tävlingar där han inte hade möjlighet att manipulera med släggan.

Eric Umedalen dog i cancer 1972 i Krokoms kommun, Jämtland.

Björklövens saga är all

Umeå ligger mitt mellan två städer där hockey är religion. Skellefteå har sitt AIK och Örnsköldsvik sitt MoDo. Hockeyn i Umeå har alltid varit stor. Men i Umeå har funnits så mycket annat och i dagens läge hittar man även flera som håller på ett annat lag än "Löven". Det betyder att när man har intervjuat gemene man på stan idag, så är det en hel del som inte bryr sig om lövens konkurs.

En bekant till mig från Nordmaling(ligger mitt mellan Umeå och Ö-vik) berättade att efter SM-guldet 1987 höll alla i hans klass på Björklöven, förutom en stackare som höll på MoDo. I dag är nog scenariot tvärtom i Nordmaling och jag antar att i motsvarigheten i norr, Robertsfors, där börjar nog ungdomen hålla på Skellefteå framom Björklöven.

Jag nämnde SM-guldet 1987. Ett lag som måste vara ett av elitseriens bästa guldlag någonsin. Eller vad sägs om namnen: "Virus" Lindberg(tränare), Göte Wälitalo, L-G Pettersson, Matti Pauna, Peter Sundström, Ulf Dahlén, Calle Johansson, Mikael Andersson, Mikael Hjälm, Lars Karlsson, Peter Andersson, Tore Ökvist, "Bullen" Hägglund m.fl.

Jag har inte varit med på Björklöven-resan särskilt länge. Men idag är man en knäckt man. För mig har matcherna på Umeå Arena varit det största nöjet i stan och jag lider nu med de supportrar som har varit med länge och har följt laget i vått och torrt.

Att föreningen har missköts i en lång tid är det ingen frågan om. Men man gjorde ett uppryck för ett par år sedan och var påväg mot rätt håll. Sedan hände något och jag pratar inte om de sportsliga misslyckandena, utan att man helt enkelt inte har skött ekonomin på ett bra sätt. Jag kommer inte att peka ut någon som syndabock här. Jag vet heller inte vem eller vilka som är syndabockar. Vad som har hänt bakom kulisserna är bara något vi kan spekulera i förtillfället. Men det vore viktigt för många av oss supportrar att få klara svar. Men diplomatisk som jag alltid är, så vill jag inte peka ut någon särskild, utan jag tror helt enkelt att det har gjorts fel hos många inblandade aktörer. Alltifrån de som var inblandade längre tillbaka fram tills dagens styrelse. Oavsett så blir allting så fruktansvärt infekterat och då blir jag less. Det går oftast inte att ändra på saker i sådana lägen. Folk vill inte erkänna fel. Det behövs mera ödmjukhet och självrannsakan i denna värld.

Rubriksättningen är att "Björklövens saga är all". Riktigt så drastiskt behöver det inte vara. Nu kan man börja om i en lägre division och bygga en organisation med nytt blod. Mången supporter kommer nog att vara med på den resan också. I skrivande stund försöker min landsman Johan Björk göra ett sista försök att rädda klubben. Men denna gång tror jag inte klubben går att rädda. Tack "gamla" Björklöven för dessa år. Nu blickar vi framåt med "nya löven".

Här följer mitt bästa minnne med Björklöven under åren jag har varit med. Klippet är från säsongen 06/07 när man endast var 19 sekunder från sommarlov! Men man kvitterade och vann sedan matchen mot Växjö. Det var extas på läktaren. Den säsongen lyckades Björklöven sluta på fjärde plats i kvalserien. Sport kan va underbart ibland!



Säga vad man vill. Björklöven har varit och kommer alltid att vara det idrottslag i Umeå som berör mest.

Hur ska Björklöven vända trenden?

Senaste vändan för "löven" i elitserien var säsongen 00/01. Tidigare hade man varit uppe i elitserien två vändor under 90-talet, men aldrig lyckats hålla sig kvar.

Efter säsongen 00/01 har mycket hänt inom klubben. Man insåg att man inte hade råd att ta in flertalet dyra nordamerikaner. Detta resulterade i att man tog ett riktigt hundår säsongen 03/04, då man hade ett ganska anspråkslöst lag. Därefter började man sakta men säkert bygga upp ett nytt lag. Man värvade mycket norrländskt på samma gång som man använde sig av egna produkter. Detta lagbygge fick sin kulmen säsongen 07/08 och man nådde kvalserien. Tyvärr, för lövens del, spelade man alltför bra där och elitserielagen fick upp ögonen för lövenspelarna.

Efter att året därpå ha åkt ut i play-off till kvalserien, har allt varit en salig röra. Spelare, sportchefer och tränare har kommit och gått. De sportsliga resultaten har varit dåliga och kontinuiteten har aldrig funnits där.

Nu blickar man åter mot en ny säsong i allsvenskan. I vanlig ordning ska klubben hinna med att anställa personer på flera olika poster innan lagbygget kan köra igång ordentligt.

Vad jag tycker har saknats de senaste åren är hungriga spelare. Därför hoppas jag att man kanske kan blicka nedåt i seriesystemet och kanske hitta några spelsugna grabbar ur division 1. Sedan måste man börja få kontinuitet i allting. Det fungerar inte att börja om, säsong efter säsong.

Nej, annat var det på 70- och 80-talet. Här följer ett underbart klipp från Jens Linds program Stopptid. Klippet handlar om vad klubbarna Teg och Björklöven gjorde för att locka Umeå-publiken till sina matcher. Se och njut!



Visserligen fick Björklöven inte spela första upplagen av elitserien. Men laget blev bara bättre och bättre. 1987 vann man sitt första och hittils enda SM-guld.

I dagsläget ligger på en helt annan nivå. Tills nästa år får man hoppas på att laget kan ta en mittenplacering i allsvenskan och därifrån bygga vidare.