Jag måste bara få puffa för P3 Dokumentär. Ett mycket utbildande radioprogram och ibland är dokumentärerna så spännande att man vet inte vart man ska ta vägen.
En dokumentär som inte var den mest spännande de har gjort, men som har stark idrottsanknytning, är den om spelskandalen 1990.
Så här presenteras den på hemsidan:
"I januari 1990 förlorar topplaget Boltic överraskande bandymatchen mot Kungälv med 8-0; en praktskräll. Några veckor senare påstår sig tidningen Expressen veta varför. Matchen ska ha varit uppgjord på förhand.
Så börjar det som efteråt ska kallas för Spelskandalen 1990. Expressen nystar vidare i härvan och påstår också att ishockeylagen Västra Frölunda och Bodens IK ska ha förlorat matcher med flit. Expressen skriver om en spelmaffia som mutar spelare i de berörda klubbarna och som ska ha utsatt statliga AB Tipstjänst för en kupp som inbringat 35 miljoner kronor.
Ett år efter första artikeln publicerats befinner sig tidningens chefredaktör Bo Strömstedt i rättssalen. Han och Expressen är åtalade för förtal av 55 elitspelare och riskerar att dömas till skadestånd på flera miljoner."
Tränaren Timo "Tinde" Lahtinen ofta citerad för sitt uttalande "vi ska spela äckligt disciplinerat" blev mästare med Malmö två gånger om, 91/92 och 93/94. Dessa mästarlag innehöll flertalet meriterade spelare såsom Peter Sundström, Pekka Lindmark, Mats Näslund, Robert Svehla, Raimo Helminen m.fl. Percy Nilsson var naturligtvis den stora mannen bakom lagets framgångar.
Allt sedan detta har Malmö ofta fått epitetet "köpelag". Köpelag vinner sällan folks hjärtan utöver den egna supporterskaran och när ett dyrt sammansatt lag floppar, kan det ofta sätta djupa spår i organisationen. Så har det ofta varit i Malmös fall. I början på 90-talet lyckades Malmö med sina dyra lagbyggen, men efter det uteblev dom riktigt stora framgångarna.
Från 90-talet går vi vidare till säsongen 08/09 när Malmö var i allsvenskan och ville tillbaka till elitserien. Man hade satsat mycket pengar på laget men resultaten var inte tillfredställande och klubben hade ekonomiska bekymmer. Man valde att låta flera spelare gå mitt under brinnande säsong. Istället tog man in unga spelare och laget benämndes "Babyhawks". Babyhawks ansågs ändå som en framgång och man hade ett ungt lagbygge att bygga vidare på. Åren efter blev inga succèr, men jag vill ändå hävda att man skulle ha visat mer tålamod. Ibland tar framgång flera år att bygga upp. När sedan Hugo Stenbeck stod där med sina miljoner gick man återigen i fällan. Malmö trodde återigen att man kunde ta den där dyra genvägen till elitserien. Men istället floppade årets lag.
Vad som händer i Malmö återstår att se. Men vi får rapporter om att Malmö måste banta sin spelarbudget och att man nu plötsligt befinner sig i ekonomisk konflikt med Stenbeck. Skånerivalen Rögle visar återigen hur långt man kan nå med god juniorverksamhet och med mera "lågmälda" lagbyggen. Det måste smärta för Malmö-anhängare att behöva bevittna Rögles framgångar. Jag har själv fått uppleva Björklövens fall samtidigt som Skellefteå AIK har gjort precis allt rätt.
Men ännu finns tid för bot och bättring. Ge nu förtroende till nuvarande lagledning och låt lagbygget få kontinuitet. Om det handlar om att Linus Klasen m.fl måste erbjudas till andra klubbar "may so be it". Till slut kan Malmö Redhawks-spelarna stå där i elitserien inför en fullsatt Malmö Arena.
"Låt klubban tala", som Malmö-legendaren Raimo "Raipe" Helminen brukade säga.
Dagen efter dom hemska terrordåden i Oslo tog Norge sitt första VM-guld i simning någonsin.
Det var norrmannen Alexander Dale Oen som vann 100m bröstsim i suverän stil. Detta kommer att bli en norsk idrottsklassiker. En rörd kommentator refererar loppet. Lika rörd är Alexander Dale Oen när han står på prispallen och får höra nationalsången: "Ja, vi elsker dette landet".
Återigen ett exempel på när en händelse utanför sporten tar sig in på idrottsarenan och skapar en extra dimension. Alexander Dale Oen fick symbolisera en norsk nation i sorg och han dedikerade guldet till sina landsmän. En imponerande insats av norrmannen!
Han tog ett efterlängtat OS-guld i Nagano 1998. Finländsk herrskidåkning hade väntat i 34 år. Han var även skidkung vid VM i Ramsau 1999.
Men så kom härvornas härva vid hemma-VM i Lahtis 2001. Ett trauma som kommer att förfölja finländsk idrott för lång tid framöver.
Nu pågår en förtalsrättegång där Myllylä har varit vittne. Jag kan inte alla turer. Men som jag har förstått det så har fler korts lagts på bordet, dock långtifrån alla. Mika Myllylä har i alla fall erkänt såkallad EPO-dopning, om än inte under vilken period i karriären.
Jag gladdes åt när Vegard Ulvang öppnade sin stora norska famn för att hjälpa Myllylä in i skidvärlden igen. Visst hade jag har läst om hans alkoholproblem och diverse andra bakslag. Men jag förstod nog aldrig att hans liv hade nått denna misär.
Vad jag nu också har förstått är att Mika Myllylä betalade det högsta priset för skandalen vid Lahtis-VM 2001. De flesta hittade en väg vidare. Mika fick stora problem. Han reste sig flera gånger. Men tyvärr var bakslagen fler.
Han hade svårt att leva med det han hade gjort. Detta trots att han kanske var den enda av de inblandade vid Lahtis-skandalen som hade bett om förlåtelse.
Man kan undra hur de andra inblandade i dopningshärvan har orkat gå vidare under årens lopp. Nu pratar jag inte bara om skidåkarna utan även personer i ledarstaben.
Var och en får avgöra om man kan glädjas åt Mika Myllyläs framgångar under 90-talet. Jag kan i varje fall tillägga att finländskt dopningsmissbruk inom skidåkningen går längre tillbaka än 2001.
Här följer ett youtube-klipp(på finska):
Som kuriosa kan nämnas att Mika var uppväxt i Trollhättan och pratade således bra svenska. I Finland är han dock mest förknippad med orten Haapajärvi i norra Österbotten.
Han efterlämnar sig tre barn. Att dö vid 41-års ålder är alldeles för tidigt. Visst var han en fuskare. Men vi ska också komma ihåg att han tog på sig ett stort ansvar för sin inblandning i dopningshärvan i det finländska landslaget. Av många är det ansett att han tog på sig ett alldeles för stort ansvar. Trots allt var det väldigt många fler människor som var inblandade.
I ett tidigare blogginlägg nämnde jag att Mika Myllylä hade sagt något i stil med att det aldrig hade funnits någon "fair play" inom idrotten. Jag tyckte då att det lät som att kasta sten i glashus. Då kände jag att jag kunde vara utan hans åsikter beträffande idrott.
Nu sitter jag plötsligt här och inser att Mika Myllyläs röst hade kunnat vara nyttig inom idrotten.
Den legendariska sportkommentatorn Sven "Plex" Pettersson har avlidit efter en tids sjukdom.
Jämtlänningen Plex värvades från Östersunds Posten till Sveriges Radio och sedan tog han steget till TV och Sveriges Television. Plex, som främst var känd för sina kommentatorsinsatser i alpint och friidrott, har stått för flertalet kända referat.
SVT sammanfattar hans karriär väldigt fint i följande klipp. Vi får ta del av flera kända referat, alltifrån Gärderuds OS-guld till Bob Beamons fantomhopp i Mexico City 1968.
När jag lyssnar till referaten slås jag av hans fina artikulation och vältalighet. Detta varvat med härliga spontana uttryck såsom "Vad gör karl'n" osv.
Det sägs att Sverige stod stilla när Ingemar Stenmark åkte skidor. Vem referarade? Jo, det gjorde Plex Pettersson. Pettersson kom även att bli god vän med Stenmark under årens lopp. Som finländare ligger backhoppning mig varmt om hjärtat och Plex referade i många år nyårsbackhoppningen från Garmisch Partenkirchen.
Det kanske mest kända enskilda referatet är nog när Anders Gärderud vinner OS-guld 1976 i Montreal. Här kommer ett lite längre klipp av det loppet med Petterssons referat.
Han kommer alltid att leva vidare genom alla de oförglömliga referaten. Sven "Plex" Pettersson blev 84 år.
På en gala i Östberlin på Friedrich-Ludwig-Jahn-Sportpark satte Uwe Hohn 1984 ett mäktigt världsrekord i spjut. Kastet mätte hela 104,80m. Han slog därmed amerikanen Tom Petranoffs tidigare världsrekord som löd 99,72. Hohn blev alltså den förste att nå över 100m.
Man hade nu börjat inse att arenorna inte klarade av dessa långa kast. Man ville även få bort de såkallade "flata landningarna", eftersom det var svårt att ibland veta exakt var spjutet slog ned. 1986 tog man således fram en ny spjutmodell, med vilken Jan Železný har världesrekordet på 98,48m.
Men den 20:e Juli 1984 var Hohns stora kväll. Ingen kom någonsin att slå hans rekord med det gamla spjutet. Förutom världsrekordet nådde han inte alltför stora framgångar. Han vann EM-guld 1982, men han fick inte delta i OS 1984 i Los Angeles eftersom DDR bojkottade dom spelen. Detta var alltså samma år som han satte världsrekordet. Två år senare blev han tvungen att avsluta karriären pga. skador.
Stanley Cup-finalerna är igång och inatt kan Vancouver Canucks bli mästare om de vinner borta mot Boston. I repsektive lags bås återfinner vi två tränare som är goda vänner och som har gjort liknande tränarkarriärer, nämligen Alain Vigneault(Vancouver) och Claude Julien(Boston). En av dem kommer snart att få titulera sig Stanley Cup mästare som tränare.
Idag väljer bloggen att uppmärksamma en gammal mästartränare vid namn Al Arbour. Men innan han blev tränare så var han också en framgångsrik spelare. Kanadensaren Arbour vann Stanley Cup som spelare med Detroit(1954), Chicago Blackhawks(1961) och med Toronto Maple Leafs(1962,1964). Arbour som spelade som back är en av endast 11 spelare som har vunnit två Stanley Cup-titlar på raken med två olika lag. Han är också en av 10 spelare som har vunnit Stanley Cup med tre olika lag. Han kunde även ha vunnit med ett fjärde lag. Han var lagkapten för St. Louis Blues som gick till tre finaler åren 1968-70. Man förlorade dock samtliga finaler i 4 raka matcher. Al Arbour var också känd för att spela i glasögon. Han var den siste spelaren i NHL att spela med dem.
Det var också i St. Louis Blues som Arbour inledde sin tränarkarriär. Efter tre säsonger i Blues blev han värvad som tränare till den färska NHL-organisationen New York Islanders. Från att ha varit NHLs sämsta lag byggde Arbour upp laget säsong för säsong. Men det skulle visa sig att det inte var alltför lätt att kamma hem en Stanley Cup-titel. Trots ett par fina grundsäsonger så var det först 1980 som Islanders vann den ädlaste av titlar då man besegrade Philadelphia i finalen.
Succén fortsatte och Islanders vann 4 raka Stanley Cup åren 1980-1983. I laget spelade storspelare som Bryan Trottier, Clark Gillies, Denis Potvin, Bob Nystrom, Mike Bossy m.fl. Vi ska heller inte glömma svenskarna Anders Kallur och Stefan Persson som var med och vann alla 4 år.
Sviten tog dock slut när Islanders 1984 förlorade mot Edmonton Oilers i finalen. Edmonton som hade Gretzky, Kurri, Messier m.fl. i laget. Arbour fortsatte som tränare i Islanders fram till säsongen 1985-86. Han var dock snabbt tillbaka i laget och tränade Islanders åren 1988-1994. Detta var en period utan desto större framgångar för Arbour och Islanders. Han ledde dock laget fram till en semi-final 1993. Där blev dock Montreal och muren Patrick Roy alltför svåra. 2007 gjorde Arbour en comeback för en match i Islanders-bås. Detta var hans 1500:e match som tränare för Islanders. Man vann matchen över Pittsburg med 3-2.
Arbour anses vara en av NHLs bästa tränare någonsin. Det är bara Scotty Bowman som har vunnit fler matcher som tränare i NHL än Arbour.
Bloggen handlar främst om idrott som har varit, men det blir även inlägg om aktuella sporthändelser. Trots allt har ju dagens idrottare, lag och evenemang en historia som de bär med sig. Det kommer även att bli ett och annat inslag från mina "hemmaplaner" Österbotten och Västerbotten. Ni får stå ut med mycket ishockey, framförallt mitt kära Björklöven.
Inlägg
