Björn Borg vs. Vitas Gerulaitis

Den anses vara en av de mest underhållande tennismatcherna någonsin. Detta var i herrarnas Wimbledon-semifinal 1977 och på vardera sida om nätet stod "ismannen" Björn Borg från Södertälje och amerikanen Vitas Gerulaitis, med litauiskt påbrå. Detta begav sig innan de långa servkanonernas(med licens att utnyttja andraserven) tid. Här var det träracketar med liten slagyta som gällde.

Matchen slutade till sist med vinst för Borg med setsiffrorna 6-4, 3-6, 6-3, 3-6, 8-6. Det var en match där ingen gav upp. Men till slut måste man ju ha en vinnare och när det kom till jämna matcher på gräset i Wimbledon, så stod oftast Borg som segrare till slut. Borg vann också finalen mot Jimmy Connors.

Borg och Gerulaitis var goda vänner privat. De tränade också ofta tillsammans. Borg kräver väl ingen större presentation. Men outsidern Gerulaitis största singeltitel kom faktiskt samma år i Australien Open. Lägg därtill i karriären två finalplatser i Franska Öppna respektive US-Open och en Davis Cup-seger. Totalt vann han 25 singeltitlar och hans bästa ranking blev 3:a i världen som han uppnådde 1978. Han avslutade sin aktiva tenniskarriär 1986.

Gerulaitis var även känd för sitt hårda liv utanför tennisplanen. Han gillade glamour och festande. Han använde även droger. Han gick tragiskt nog bort den 17:e September 1994 i en ålder av 40. Det har angivits att han sov över hos en vän i New York, när ett fel i luftkonditioneringen gjorde att kolmonoxid kom in där han låg och sov. Han ska således ha avlidit av kolmonoxidförgiftning.

Här kommer en av alla lysande bollar från den klassiska matchen i Wimbledon 1977:



Matchen finns faktiskt även att köpas på DVD.

Aj Aj Aj Teemu och klockan klämtar för Horava

Teemu Selännes OS-medverkan är i fara sedan han fick en fraktur i käken efter att ha träffats av en puck när hans Anaheim mötte Boston. Han har även tidigare under denna säsong varit skadedrabbad och har fått stå över 17 matcher.

Det är självklart att Teemu inte är den spelare som han en gång har varit eftersom han nu har uppnått en hög ålder. Men Selänne är min favorit. Han har på ett sagolikt sätt alltid ställt upp för landslaget och han har som oftast levererat! Teemu anno 2010 skulle även kunna tillföra mycket för ett finländskt landslag. Det återstår nu att se om han kan spela OS. Hoppas hoppas!

Miloslav Horavas MoDo tappar alltmer mark i jakten på en slutspelsplats. Horavas vara eller icke vara i klubben har diskuterats länge och han har själv berättat om hur han skulle ha förståelse för om Ö-viksklubben skulle ge honom foten.

Efter en klar förlust ikväll borta mot Färjestad så tror jag inte han får vara kvar. Alternativt att han avgår självmant. I ett sista försök att nå slutspelet krävs förmodligen en ny röst i MoDos omklädningsrum.

Hade dock Peter Forsberg inte råkat ut för revbensskadan hade historien faktiskt kunnat se annorlunda ut. Foppa kan bära ett helt lag på sina axlar. Markus Näslund är inte den typen av spelare som kan det.

Två saker som jag tror kan rädda Horava är att Foppa eventuellt är spelklar till nästa match och man därför låter Horava fortsätta gnugga på med det här änget. En annan sak kan också vara att man helt enkelt inte har någon ersättare klar för Horava. Men skulle Horava avgå självmant. Ja, då blir man så illa tvungen att hitta en lösning snabbt.

Terrängloppet som blev ett överlevnadstest

Nu när kung Bore har intagit Sverige började jag fundera på om det fanns något bra exempel på någon enskild tävling där kylan verkligen har varit en betydande faktor. Jag kunde inte komma på något. Så om ni läsare gör det så får ni gärna underrätta mig.

Nej, istället kom jag på ett exempel angående det motsatta. Alltså inte kyla utan extrem värme. Jag pratar om året 1924 och när de olympiska spelen anordnades i Paris.

Paris hade då drabbats av en värmevåg. På den tiden anordnades det fler långdistanstävlingar i OS än vad det gör idag. Förutom 5000m, 10 000m och maratonloppet så anordnade man även terränglöpning.

Under terränglöpningen där sträckan var ca. 10 000km var hettan oerhörd. Endast 15 av de 38 tävlande kunde slutföra loppet. Flera av de svenska löparna kunde inte slutföra loppet. Däribland den finlandsfödde Edvin Wide. Flera var också så utmattade att de var tvugna att föras till sjukhus.

Men en löpare stod med råge pall för hettan. Det var den "flygande finländaren" Paavo Nurmi, som vann med ca. 1,5 minut före sin landsman Ville Ritola. Denna dag som har nämnts som en av de varmaste dagarna i Paris historia.

Länderna tävlade också som lag i samma tävling. Där var Finlands guld hotat. Varje lands tre bästa löpares resultat räknades ihop. Men i denna tävling som i det närmaste hade utvecklats till ett överlevnadstest började det alltmera gälla att åtminstone få tre man över mållinjen. Flera av de finländska löparna hade nämligen också fått avbryta loppet och det sista hoppet stod nu till Heikki Liimatainen. Liimatainen närmade sig stöplande målet. När det åsterstod 30m började han avvika från banan. Men publiken ropade på honom för att få honom att förstå att han ännu inte var i mål. Han började nu sega sig mot mål. De sista 30metrarna lär ha tagit över 2minuter för honom att avverka.

Men jag säger bara, Paavo Nurmi, vilken idrottare!

Gunnar Nordahls råd till Sven Tumba

Gunnar Nordahl, som jag högst förmodligen kommer att ha för orsak att återkomma till i den här bloggen framöver, figurerade kort i Sveriges televisions utomordentliga dokumentär "Året var 1960" för ett par dagar sedan.

Inslaget handlade om Sven Tumba. Han berättar om hur han alltid började grina när isarna smalt om våren. Men han nämner också sin oerhörda träningsvillighet. Han tränade mer än andra. Den stora passionen var naturligtvis ishockey, men Sven "Tumba" Johansson var även väldigt duktig i fotboll. Han tog SM-guld med Djurgården och spelade även en landskamp för Sverige i denna hans andra sport.

I dokumentären framkommer det att en tidning hade intervjuat Gunnar Nordahl och frågat honom om han trodde att den där Sven Johansson kunde bli en bra fotbollsspelare. Nordahl svarade: "Ja, om han kortar av stegen." Detta gjorde nu att Sven Tumba började träna allt mer för att få upp snabbheten, både på is och på land och han tackar sin kompis Gunnar för de orden som sporrade honom.

Jag kan inte låta bli att fortsätta på temat Gunnar Nordahl. Kanoniären från Hörnefors ser vi här i en intervju med Bengt Bedrup från 1958. Det är kul att höra att Gunnars västerbottniska dialekt sitter kvar.



Gunnar Nordahl med epiteten Il Cannoniere och Il Bisonte(Bisonoxen) är en av Serie A's och Milans riktigt stora stjärnor genom historien. Hela 225(!) mål blev det för Gunnar borta i Italien. Han har även rekordet för flest antal mål under en säsong(35mål). Inte minst är han ju också känd för att ha varit en del i trion Gre-No-Li(Gren-Nordahl-Liedholm) under 4 säsonger i Milan. Här kommer ett underbart klipp med en massa mål av centertanken Nordahl. Man ser hur skoningslös han var framför mål.



Förmodligen kommer det inte att vara sista gången jag skriver om Gunnar här i bloggen. Han växte ju upp utanför Umeå där jag bor.

Förlust för småkronorna

Det blir ingen final för småkronorna i JVM denna gång. Två år på raken har man spelat final mot Kanada. Om man har haft bra lag de senaste två åren, så har man kanske haft ett ännu bättre lag i år. Men efter förlust mot jänkarna får man nöja sig med bronsmatch. Kanske låg det i luften? Man hade spelat glimrande ishockey turneringen igenom. Men ett amerikanskt lag i JVM är nästan aldrig att leka med och Sverige har en historia av att inte nå ända fram i JVM-sammanhang.

Jag har alltid sett Sverige som ett gäng vinnarskallar inom hockeyvärlden. På seniornivå har man flertalet framgånger med bl.a. OS-guld för 4 år sedan. Visst, man har haft sina nederlag också, men på det stora hela har man tagit många fina skalper. Beträffande JVM har man dock bara ett guld trots flertalet finaler. Inte ens när det begav sig för Foppa & Co lyckades man ta hem mästerskapet.

Sveriges enda vinst härrör från 1981 med bl.a. tvillingarna Sundström, Peter Andersson och Jan Erixon i laget. I det laget fanns också en viss Jens Öhling med. Jag ska på samma gång ta och pusha för Lars Nylins artiklar om olika elitserielegendarer. Denna gång uppmärksammas just djurgårdslegenden Jens Öhling.

Sen vill jag bara säga till supportrar därute att inte vara alltför hårda med David Rundblad. Jag såg inte matchen mot USA och han lär ha gjort en riktigt dålig match. Men varför ta och stjälpa denna unga Lyckselegrabb? Nej, alla facebookgrupper och andra forum för detta sågande kan dra åt skogen tycker jag.

Tysk-Österrikiska backhopparveckan

Jag saknade nyårsbackhoppningen från Garmisch Partenkirchen igår. Visserligen kan man följa den Tysk-Österrikiska backhopparveckan via Eurosport. Men jag har inte den kanalen.

Annat var det när SVT alltid sände nyårsbackhoppningen. Det var en fin tradition. Direkt efter nyårskonserten i Wien, tog Sven "Plex" Pettersson över rodret och kommenterade med trygghet i rösten, när backhopparna begav sig ner över stupet i Garmisch Partenkirchen.

Nej, det svenska intresset för backhoppning har svalnat rejält sedan Jan Boklövs och bröderna Tällbergs dagar. Ändå var det just svensken Janne Boklöv som blev den stora förnyaren i sporten när han införde den såkallade V-stilen. Det kan vi titta på i dessa klipp:





Efter det har vi sett otaliga backhopparstjärnor avlösa varandra, alla använder V-stilen, eller Boklövstilen som man också kan benämna den. Jag talar om stjärnor såsom Toni Nieminen, Andreas Goldberger, Kazuyoshi Funaki, Espen Bredesen, Primož Peterka, Sven Hannawald, Janne Ahonen, Adam Małysz, Wolfgang Loitzl m.fl. Listan kan göras mycket lång. För att inte nämna backhoppare såsom Jens Weissflog och Ari-Pekka Nikkola, som nådde framgångar med såväl V-stil som klassisk stil.

Det ska sägas att jag nuförtiden inte följer med backhoppningen i så stor utsträckning. Antagligen har det att göra med att jag bor i Sverige och inte matas med denna sport på samma sätt som när jag bodde i Finland.

Sedan tycker jag det är något vackert med hoppbackar. Kika gärna på denna länk för att hitta bilder på olika hoppbackar runt om i världen. Där finns bilder på sådana som är i bruk ännu i denna dag, men även flertalet bilder på hoppbackar som har förfallit. Där tidens gång har haft sin påverkan.

Rickard Fagerlund har avlidit

Han var Svenska ishockeyförbundets ordförande i hela 19 år från 1983 till 2002.

Fagerlund som så sent som för två veckor sedan blev invald i hockeyns hall of fame, avled under nyårsaftonen efter en hjärtattack.

Hela hockey-Sverige sörjer nu denna ledare som betydde så mycket för svensk ishockey. När man läser olika ishockeyprofilers uttalanden om Fagerlund nämns ofta hans kontroversiella sida. Han hade många åsikter och gillade att säga vad han tyckte.

Men de flesta kommentarer handlar om hur Fagerlund var med och byggde upp svensk ishockey under sina år som ordförande. Han var också en drivande ordförande på det internationella planet. Dessa insatser gav honom också en plats som ledare i IIHF's(Internationella ishockeyförbundet) hall of fame.

Fagerlund kommer att postumt hyllas under ishockey-VM i Tyskland senare i vår, när man anordnar en ceremoni för hockeyns hall of fame. Under JVM-semifinalen natten mot måndag kommer småkronorna att spela med sorgeband.