Erich Kühnhackl!

Många hockeyspelare har följt i sina fäders fotspår.

Listan kan göras lång på där såväl far som son har varit duktiga hockeyspelare. För att bara nämna några, så har vi t.ex. Esa och Ville Peltonen, Peter och Paul Stastny, Bobby och Brett Hull m.fl.

I Skellefteå hittar vi också Janne "X:et" Erixons lovande son Tim Erixon som gick i NHL-draftens första runda förra året. Efter att sneglat på rankinglistan till årets NHL-draft fick jag syn på namnet "Tom Kühnhackl". Tom är ingen annan än självaste Erich Kühnhackls son.

Mannen med kanske hockeyvärldens coolaste namn någonsin, Erich Kühnhackl, var en legendarisk center i det västtyska hockeylandslaget under flera år. Erich föddes 1950 i dåvarande Tjeckoslovakien, men familjen flyttade till Västtyskland och staden Landshut efter att Warszawapaktens styrkor intog Tjeckoslokvakien 1968. Förutom moderklubben EV Landshut har Erich även represneterat klubbarna Kölner Haie och Olten. Hans största framgång med det västtyska landslaget nådde han tidigt i landslagskarriären när laget bärgade bronsmedaljerna vid OS i Innsbruck 1976.

Stockholmshockeyn är tillbaka

När lag såsom HV-71, Linköping, Färjestad, Modo m.fl. har lyckats bra genom att driva sina egna topparenor, har Djurgården istället halkat efter när man har fått betala dyra hyror för Globen och Hovet. Man har inte kunnat driva verksamheten runtomkring hockeyn på samma sätt som många elitseriekonkurrenter.

Nu verkar dock stockholmshockeyn vara tillbaka på allvar. Djurgården är åter i final och känns som en stark utmanare till SM-bucklan. AIK har stigit till elitserien och de flesta ser nog framemot nya stockholmsderbyn i den tidvis så tråkiga serielunken. Djurgårdens kontinuitet har äntligen betalat av sig, även om man förstärkt ledarstaben med Hardy Nilsson. AIK har gjort en fin satsning och deras lagbygge har tillskillnad från t.ex. Leksands tagit dem till elitserien igen.

Ja, allmänna idrottsklubbens satsning mot eliten har känts fräschare än Leksands. Leksand går och vinner allsvenskan år efter år med dyra, men ack så gamla spelare. Leksand gjorde kanske en helt OK kvalserie i år. Men det räckte inte. Det finns bevisligen lovande juniorer i laget, eftersom klubbens J20-lag vann SM-guldet i år. Så Leksand skulle göra klokt i att satsa långsiktigt och ungt. För chanserna att stiga finns ändå där. AIK i år och Rögle för ett par år sedan är bevis för att en mer anspråkslös satsning kan ta dig till eliten. Och när man väl har stigit till elitserien, ja då vill man väl ha ett lag som kan bestå ett tag, inte ett pensionärsgäng.

Sen vill jag bara säga att jag unnar Jimmie Ölvestad ytterligare ett SM-guld. Vilken kämpe!

Stella Walsh

Det här kommer inte att vara ett inlägg i debatten om Caster Semenya. Däremot tror jag inte att internationella friidrottsförbundet har skött saken väl.

I historien har det funnits flera fall där damidrottare har anklagats för att ha varit män. En idrottare som säkert blev misstänkt för detta, men som aldrig avslöjades var Stella Walsh. Hon föddes 1911 i Polen. Hon fick då namnet Stanisława Walasiewicz. När hon endast var tre månader gammal emigrerade familjen till USA. Där antog hon alltså senare namnet Stella Walsh.

Hon kom att tävla för Polen istället för USA i internationella tävlingar. Hon blev även en populär idrottare i Polen. Hennes största framgång var OS-guldet på 100m i OS i Los Angeles 1932. Fyra år senare fick hon nöja sig med ett OS-silver på samma distans i Berlin. Ironiskt nog fick segrarinnan i det loppet Helen Stephens genomgå en undersökning för att bevisa att hon var en kvinna. Stella Walsh hade också ett tag världsrekordet på 100m. Det löd på 11,8 sekunder och hon satte det i Poznan 1932.

Stella Walsh dog i ett rån i Cleveland 1980. I obduktionen efteråt kunde man konstatera att hon hade manliga genitalier men också kvinnliga drag. Undersökningar har kommit fram till att hon hade såväl XX- som XY-kromosompar.

Hennes kön har inte gått att fastställa. Det har också debatterats om utifall hennes rekord borde strykras. Men det har man alltså inte gjort.

En boxares öde

En av Sveriges främsta boxare någonsin Anders "Lillen" Eklund har avlidit vid 52års ålder. Han blev europamästare två gånger på 80-talet.

För det första är jag ingen expert på boxning och jag var för ung när "Lillen" vann sina titlar. Men av det jag läser får jag uppfattningen av att han var en väldigt duktig boxare, mycket snäll som person men också hånad av vissa under och efter sin karriär. Det får mig att undra varför man just i Sverige hånar somliga av sina idrottshjältar?

"Lillens" död får mig också att fundera över en boxares öde. I många fall har man kanske haft en tuff uppväxt och man har fått ut sina aggregationer i ringen. Men när karriären är över, vad ska man göra då? Många boxares liv har fått tragiska slut. Eddie Machen tog sitt liv och Sonny Listons död anses av ännu av somliga vara ouppklarad. Dog han av en överdos eller blev han mördad?

Detta får mig också att tänka på alla dessa porträtt i filmernas värld över boxare. I den svenska filmen "Knockout" för huvudkaraktären Anders "Plutten" Jonsson naturligtvis tankarna till "Lillen" Eklund. Manusförfattaren Peter Birro lär också ha sett "Lillen" spela bluegrass i Gällivare en gång inför en alltför ointresserad publik. Den bilden hade han med sig när han och Agneta Fagerström-Olsson gjorde filmen.

"Knockout" lär även vara inspirerad av ett av mina favorit porträtt av en boxare. Vi pratar om John Hustons "Fat City" från 1972, där Stacy Keach i huvudrollen porträtterar den avdankade och alkoholiserade boxaren Tully. Tully lever ett meningslöst liv i fattigdom, men han försöker göra revansch i livet genom en comeback i ringen. Det är väl något som boxaren ofta drömmer om. Att få göra comeback och bli en "champ" igen.

Till soundtracket bidrar ingen mindre än Kris Kritstoferson med en underbar version av "Help me make it trough the night". Här är introt till filmen med låten i bakgrunden:



Kanske en boxare bara behöver få lite värme. Som Kristofferson sjunger: "Come and lay down by my side till the early morning light.
All I'm takin' is your time. Help me make it through the night."

R.I.P Anders "Lillen" Eklund 1957-2010.

Er det straffespark?

"Er det straffespark" skanderar den norska kommentatorn flera gånger.

Platsen är "Stade Velodrome" i Marseille och Norge spelar mot stormakten Brasilien för att hålla sig kvar i fotbolls-VM 1998. En på förhand ganska så hopplös situation sade många, detta trots att Brasilien redan var klara gruppsegrare.

Brasilien tog dock ledningen väldigt sent i matchen genom Bebeto. Norge såg då ut att åka ut tur turneringen. Men i den 83:e minuten lyckades Tor Andre Flo kvittera, eller "Flonaldo" som man hade börjat kalla honom sedan Norge hade besegrat Brasilien i en landskamp året innan på Ullevål. Men nu var det ju en VM-match. Brasilien skulle väl ändå vara omöjliga att slå i sådana här evenemang.

Ett par minuter senare blåser domaren straff för Norge. Det blir många protester från brassarnas sida och på reprisbilderna undrar man vad domaren blåser för. Domaren var i stort sätt idiotförklarad fram tills Sveriges Television visade sina bilder. Där kunde man se att Flo blev hårt dragen i tröjan.

Fram stegar Kjetil Rekdal för att ta straffen. Bollen går till vänster och Taffarel går åt rätt håll, men Rekdals straff är välplacerad. Mål för Norge och vidare spel i turneringen!

Här kommer ett klipp från youtube med en uppjagad norsk kommentator. Klippet visar slutet av matchen från straffen fram tills slutet. Bildkvalitén är dock inte så bra.

Tofik Bakhramov 1926-1993

För 10 år sedan mötte Sverige Azerbajdzjan i ett VM-kval i fotboll. Man lyckades knappt vinna matchen som slutade 0-1 till Sveriges fördel.

Azerbajdzjan är nog mer känt för sin olja än för sina framgångar i fotboll. Ibland kan man undrar varför dessa länder ställer upp överhuvudtaget. Eftersom utsikterna för att nå ett slutspel i princip är obefintliga. Vad man däremot kan göra är att sätta käppar i hjulet för andra nationer som jagar en VM- eller EM-plats. Att åka och spela bortamatch i huvudstaden Baku är nog inget de övriga nationerna ser framemot.

I Azerbajdzjan har man ingen känd fotbollsspelare att namnge nationalarenan efter. Man har heller inte valt att sälja namnrättigheterna till något rikt oljebolag. Men man tager vad man haver, så att säga. Därför har arenan som har plats för 30 000 åskådare fått namnet Bakhramov Stadion.

Vem var då denne Tofik Bakhramov? Jo, han var linjeman och mest känd för att ha gett sitt utlåtande till den schweiziska huvuddomaren Gottfried Dienst i VM-finalen 1966. Enligt Bakhramov var Geoff Hursts boll inne och England vann finalen mot Tyskland.

1993 dog denne kultförklarade linjeman i sin hemstad Baku. Bakhramov står även staty utanför arenan.

Hur ska Björklöven vända trenden?

Senaste vändan för "löven" i elitserien var säsongen 00/01. Tidigare hade man varit uppe i elitserien två vändor under 90-talet, men aldrig lyckats hålla sig kvar.

Efter säsongen 00/01 har mycket hänt inom klubben. Man insåg att man inte hade råd att ta in flertalet dyra nordamerikaner. Detta resulterade i att man tog ett riktigt hundår säsongen 03/04, då man hade ett ganska anspråkslöst lag. Därefter började man sakta men säkert bygga upp ett nytt lag. Man värvade mycket norrländskt på samma gång som man använde sig av egna produkter. Detta lagbygge fick sin kulmen säsongen 07/08 och man nådde kvalserien. Tyvärr, för lövens del, spelade man alltför bra där och elitserielagen fick upp ögonen för lövenspelarna.

Efter att året därpå ha åkt ut i play-off till kvalserien, har allt varit en salig röra. Spelare, sportchefer och tränare har kommit och gått. De sportsliga resultaten har varit dåliga och kontinuiteten har aldrig funnits där.

Nu blickar man åter mot en ny säsong i allsvenskan. I vanlig ordning ska klubben hinna med att anställa personer på flera olika poster innan lagbygget kan köra igång ordentligt.

Vad jag tycker har saknats de senaste åren är hungriga spelare. Därför hoppas jag att man kanske kan blicka nedåt i seriesystemet och kanske hitta några spelsugna grabbar ur division 1. Sedan måste man börja få kontinuitet i allting. Det fungerar inte att börja om, säsong efter säsong.

Nej, annat var det på 70- och 80-talet. Här följer ett underbart klipp från Jens Linds program Stopptid. Klippet handlar om vad klubbarna Teg och Björklöven gjorde för att locka Umeå-publiken till sina matcher. Se och njut!



Visserligen fick Björklöven inte spela första upplagen av elitserien. Men laget blev bara bättre och bättre. 1987 vann man sitt första och hittils enda SM-guld.

I dagsläget ligger på en helt annan nivå. Tills nästa år får man hoppas på att laget kan ta en mittenplacering i allsvenskan och därifrån bygga vidare.