Brynäs svenska mästare

"Guldet ska hem, guldet ska hem, guldet ska hem till Gävle igen", skanderade publiken i Läkerol Arena. 13 år tog det för Brynäs att återigen bli svenska mästare. Detta var Brynäs 13:e SM-tecken, endast Djurgården är vassare med sina 16.

Det har varit en lång väg för Brynäs fram till detta guld. Vägen har kantats av ett par besök i kvalserien, missade slutspel och flera kvartsfinalförluster. Men jag har alltid fått uppfattningen om att Brynäs gör ett gott arbete på juniorsidan och det är ytterst glädjande att se att det lönar sig. Även finalmoståndaren Skellefteå AIK har varit bra på att ta fram unga spelare.

Alla experter betonar att Brynäs är värdiga vinnare och det måste man ju hålla med om. Att slå ut Frölunda och Färjestad påväg till finalen är väldigt starkt. Idrottens ibland väldigt små marginaler fick man smaka på när man i finalmatch 4 var en stolpträff ifrån SM-guld. Allt var som uppglagt för nr.100 Jacob Silfverberg när han skulle slå straffen i förlängningen. Men pucken tog klockrent i stolpen och istället kunde Skellefteå avgöra och få ett mentalt överläge i finalen. Jag trodde faktiskt att man skulle kunna vända på steken och göra en historisk vändning, men man fick se sig slagna i Gävle igår. Tungan på vågen blev individuella prestationer av Silfverberg, Gunderson och framförallt målvakten Svedberg.

Skellefteå har återigen gjort det väldigt bra och hade det inte varit för deras ineffektivitet och att alla stjärnor inte klev fram i finalserien, så hade guldet mycket väl kunnat hamna i Västerbotten. Skellefteå tappade hela sin första kedja inför säsongen och tappade sina tre unga storbackar till NHL. Rent logiskt ska det inte gå att bli ett bättre lag med såna spelarförluster. Men Skellefteå har faktiskt lyckats med det. Nu ser man ut att få behålla fler spelare till nästa säsong. Jag bävar....

Varför bävar jag då? Tja, jag ska inte hymla med att mina sympatier finns hos ett annat lag i Västerbotten och att jag har hållit på Brynäs hela finalserien igenom. Vissa profiler hade man velat ha på sin sida. Såsom t.ex. Bert Robertsson som nu verkligen har gjort ett namn för sig i hockeysverige. Denna reaktion hade jag inte räknat med från hans sida:



Jag lägger inte ut klippet för att vara taskig, jag vill bara visa på vilken känslomänniska Robertsson är. När Skellefteå gjorde mål, var det han som visade störst passion, skrek och knöt näven. När man förlorade var det han som grät fler tårar än någon spelare. Är det någon därute som vet varför Robertsson inte följde med Rönnqvist till Luleå för två år sedan? Lämna gärna en kommentar om ni vet.

Så till slut ett idrottshistoriskt perspektiv. Nu tjänar spelarna i Brynäs hyfsade månadslöner. Annat var det 1971...



Är det inte också dags för Gävle att resa en staty av Tommy Sandlin utanför Läkerol Arena?

Spelskandalen 1990 i P3 Dokumentär

Jag måste bara få puffa för P3 Dokumentär. Ett mycket utbildande radioprogram och ibland är dokumentärerna så spännande att man vet inte vart man ska ta vägen.

En dokumentär som inte var den mest spännande de har gjort, men som har stark idrottsanknytning, är den om spelskandalen 1990.

Så här presenteras den på hemsidan:

"I januari 1990 förlorar topplaget Boltic överraskande bandymatchen mot Kungälv med 8-0; en praktskräll. Några veckor senare påstår sig tidningen Expressen veta varför. Matchen ska ha varit uppgjord på förhand.

Så börjar det som efteråt ska kallas för Spelskandalen 1990. Expressen nystar vidare i härvan och påstår också att ishockeylagen Västra Frölunda och Bodens IK ska ha förlorat matcher med flit. Expressen skriver om en spelmaffia som mutar spelare i de berörda klubbarna och som ska ha utsatt statliga AB Tipstjänst för en kupp som inbringat 35 miljoner kronor.

Ett år efter första artikeln publicerats befinner sig tidningens chefredaktör Bo Strömstedt i rättssalen. Han och Expressen är åtalade för förtal av 55 elitspelare och riskerar att dömas till skadestånd på flera miljoner."

Dokumentären hittar du här.

Malmö Redhawks i perspektiv och tips inför framtiden

Tränaren Timo "Tinde" Lahtinen ofta citerad för sitt uttalande "vi ska spela äckligt disciplinerat" blev mästare med Malmö två gånger om, 91/92 och 93/94. Dessa mästarlag innehöll flertalet meriterade spelare såsom Peter Sundström, Pekka Lindmark, Mats Näslund, Robert Svehla, Raimo Helminen m.fl. Percy Nilsson var naturligtvis den stora mannen bakom lagets framgångar.

Allt sedan detta har Malmö ofta fått epitetet "köpelag". Köpelag vinner sällan folks hjärtan utöver den egna supporterskaran och när ett dyrt sammansatt lag floppar, kan det ofta sätta djupa spår i organisationen. Så har det ofta varit i Malmös fall. I början på 90-talet lyckades Malmö med sina dyra lagbyggen, men efter det uteblev dom riktigt stora framgångarna.

Från 90-talet går vi vidare till säsongen 08/09 när Malmö var i allsvenskan och ville tillbaka till elitserien. Man hade satsat mycket pengar på laget men resultaten var inte tillfredställande och klubben hade ekonomiska bekymmer. Man valde att låta flera spelare gå mitt under brinnande säsong. Istället tog man in unga spelare och laget benämndes "Babyhawks". Babyhawks ansågs ändå som en framgång och man hade ett ungt lagbygge att bygga vidare på. Åren efter blev inga succèr, men jag vill ändå hävda att man skulle ha visat mer tålamod. Ibland tar framgång flera år att bygga upp. När sedan Hugo Stenbeck stod där med sina miljoner gick man återigen i fällan. Malmö trodde återigen att man kunde ta den där dyra genvägen till elitserien. Men istället floppade årets lag.

Vad som händer i Malmö återstår att se. Men vi får rapporter om att Malmö måste banta sin spelarbudget och att man nu plötsligt befinner sig i ekonomisk konflikt med Stenbeck. Skånerivalen Rögle visar återigen hur långt man kan nå med god juniorverksamhet och med mera "lågmälda" lagbyggen. Det måste smärta för Malmö-anhängare att behöva bevittna Rögles framgångar. Jag har själv fått uppleva Björklövens fall samtidigt som Skellefteå AIK har gjort precis allt rätt.

Men ännu finns tid för bot och bättring. Ge nu förtroende till nuvarande lagledning och låt lagbygget få kontinuitet. Om det handlar om att Linus Klasen m.fl måste erbjudas till andra klubbar "may so be it". Till slut kan Malmö Redhawks-spelarna stå där i elitserien inför en fullsatt Malmö Arena.

"Låt klubban tala", som Malmö-legendaren Raimo "Raipe" Helminen brukade säga.

En norsk idrottsklassiker

Dagen efter dom hemska terrordåden i Oslo tog Norge sitt första VM-guld i simning någonsin.

Det var norrmannen Alexander Dale Oen som vann 100m bröstsim i suverän stil. Detta kommer att bli en norsk idrottsklassiker. En rörd kommentator refererar loppet. Lika rörd är Alexander Dale Oen när han står på prispallen och får höra nationalsången: "Ja, vi elsker dette landet".

Återigen ett exempel på när en händelse utanför sporten tar sig in på idrottsarenan och skapar en extra dimension. Alexander Dale Oen fick symbolisera en norsk nation i sorg och han dedikerade guldet till sina landsmän. En imponerande insats av norrmannen!

Mika Myllylä är död

Han tog ett efterlängtat OS-guld i Nagano 1998. Finländsk herrskidåkning hade väntat i 34 år. Han var även skidkung vid VM i Ramsau 1999.

Men så kom härvornas härva vid hemma-VM i Lahtis 2001. Ett trauma som kommer att förfölja finländsk idrott för lång tid framöver.

Nu pågår en förtalsrättegång där Myllylä har varit vittne. Jag kan inte alla turer. Men som jag har förstått det så har fler korts lagts på bordet, dock långtifrån alla. Mika Myllylä har i alla fall erkänt såkallad EPO-dopning, om än inte under vilken period i karriären.

Jag gladdes åt när Vegard Ulvang öppnade sin stora norska famn för att hjälpa Myllylä in i skidvärlden igen. Visst hade jag har läst om hans alkoholproblem och diverse andra bakslag. Men jag förstod nog aldrig att hans liv hade nått denna misär.

Vad jag nu också har förstått är att Mika Myllylä betalade det högsta priset för skandalen vid Lahtis-VM 2001. De flesta hittade en väg vidare. Mika fick stora problem. Han reste sig flera gånger. Men tyvärr var bakslagen fler.

Han hade svårt att leva med det han hade gjort. Detta trots att han kanske var den enda av de inblandade vid Lahtis-skandalen som hade bett om förlåtelse.

Man kan undra hur de andra inblandade i dopningshärvan har orkat gå vidare under årens lopp. Nu pratar jag inte bara om skidåkarna utan även personer i ledarstaben.

Var och en får avgöra om man kan glädjas åt Mika Myllyläs framgångar under 90-talet. Jag kan i varje fall tillägga att finländskt dopningsmissbruk inom skidåkningen går längre tillbaka än 2001.

Här följer ett youtube-klipp(på finska):



Som kuriosa kan nämnas att Mika var uppväxt i Trollhättan och pratade således bra svenska. I Finland är han dock mest förknippad med orten Haapajärvi i norra Österbotten.

Han efterlämnar sig tre barn. Att dö vid 41-års ålder är alldeles för tidigt. Visst var han en fuskare. Men vi ska också komma ihåg att han tog på sig ett stort ansvar för sin inblandning i dopningshärvan i det finländska landslaget. Av många är det ansett att han tog på sig ett alldeles för stort ansvar. Trots allt var det väldigt många fler människor som var inblandade.

I ett tidigare blogginlägg nämnde jag att Mika Myllylä hade sagt något i stil med att det aldrig hade funnits någon "fair play" inom idrotten. Jag tyckte då att det lät som att kasta sten i glashus. Då kände jag att jag kunde vara utan hans åsikter beträffande idrott.

Nu sitter jag plötsligt här och inser att Mika Myllyläs röst hade kunnat vara nyttig inom idrotten.

R.I.P Mika Myllylä 1969-2011.

Vad gör karl'n?

Den legendariska sportkommentatorn Sven "Plex" Pettersson har avlidit efter en tids sjukdom.

Jämtlänningen Plex värvades från Östersunds Posten till Sveriges Radio och sedan tog han steget till TV och Sveriges Television. Plex, som främst var känd för sina kommentatorsinsatser i alpint och friidrott, har stått för flertalet kända referat.

SVT sammanfattar hans karriär väldigt fint i följande klipp. Vi får ta del av flera kända referat, alltifrån Gärderuds OS-guld till Bob Beamons fantomhopp i Mexico City 1968.



När jag lyssnar till referaten slås jag av hans fina artikulation och vältalighet. Detta varvat med härliga spontana uttryck såsom "Vad gör karl'n" osv.

Det sägs att Sverige stod stilla när Ingemar Stenmark åkte skidor. Vem referarade? Jo, det gjorde Plex Pettersson. Pettersson kom även att bli god vän med Stenmark under årens lopp. Som finländare ligger backhoppning mig varmt om hjärtat och Plex referade i många år nyårsbackhoppningen från Garmisch Partenkirchen.

Det kanske mest kända enskilda referatet är nog när Anders Gärderud vinner OS-guld 1976 i Montreal. Här kommer ett lite längre klipp av det loppet med Petterssons referat.



Han kommer alltid att leva vidare genom alla de oförglömliga referaten. Sven "Plex" Pettersson blev 84 år.

Uwe Hohn

På en gala i Östberlin på Friedrich-Ludwig-Jahn-Sportpark satte Uwe Hohn 1984 ett mäktigt världsrekord i spjut. Kastet mätte hela 104,80m. Han slog därmed amerikanen Tom Petranoffs tidigare världsrekord som löd 99,72. Hohn blev alltså den förste att nå över 100m.

Man hade nu börjat inse att arenorna inte klarade av dessa långa kast. Man ville även få bort de såkallade "flata landningarna", eftersom det var svårt att ibland veta exakt var spjutet slog ned. 1986 tog man således fram en ny spjutmodell, med vilken Jan Železný har världesrekordet på 98,48m.

Men den 20:e Juli 1984 var Hohns stora kväll. Ingen kom någonsin att slå hans rekord med det gamla spjutet. Förutom världsrekordet nådde han inte alltför stora framgångar. Han vann EM-guld 1982, men han fick inte delta i OS 1984 i Los Angeles eftersom DDR bojkottade dom spelen. Detta var alltså samma år som han satte världsrekordet. Två år senare blev han tvungen att avsluta karriären pga. skador.

Rekordkastet: