Sverige-Finland ett sömnpiller

Jag tänkte skriva några rader om Sverige-Finland från tidigare imorse.

Sverige va klart det bättre laget. Man var vassare på precis allting. Sverige är definitivt en utmanare till OS-guldet.

Finland tog sig trots förlusten direkt vidare till kvartsfinal som bästa tvåa. Finland är också på den bättre halvan. Med andra ord, man slipper möta Ryssland/Kanada i en ev. semifinal. Däremot tror jag inte Finland la sig idag. Jag tror helt enkelt man var så här dåliga. Respass mot Tjeckien i kvartsfinalen skulle inte förvåna mig.

Om någon ev. kritiserar Finland för att ha spelat medvetet dåligt imorse för att undvika att vinna gruppen så kan jag säga att Sverige gjorde något liknande för 4 år sedan när man la sig mot Slovakien och fick möta Schweiz i kvartsfinalen. Skillnaden är dock att Sverige hade ett lag för att ta sig hela vägen fram till OS-guld efter Schweiz-vinsten. Det betvivlar jag att Finland har i år. Pensionärernas sista show kan bli en stor besvikelse och vilka ska ta över sen!?

Jag hade förväntat mig att Finlands power play inte skulle ha samma effektivitet som tidigare. Jag har sett samma mönster tidigare. Finland kan inleda VM-turneringarna mot ett sopgäng och göra flera PP-mål. Sen när det väl gäller mot bättre nationer då är Finlands PP tillbaka på en medioker nivå. Skärpning!

Pitkänens grej på Hörnqvist va ful. Det är inte frågan om det. Nu väntar åtminstone en matchs avstängning. Detta betyder också att Janne Niskala kommer att få mer speltid i spel 5 mot 5. Oroväckande.

En tråkig match ska sägas. När Sverige får matchen dit man vill så är det sällan underhållande, men ack så effektivt. Sen tycker jag att matcher mellan Sverige och Finland nuförtiden tenderar att sakna den där riktiga glöden. Det återstår att se om lagen möts igen i OS. Isåfall tror jag inte vi får samma matchbild som vi fick imorse.

Är det någon finländare som har lyckats toppa formen till OS?

Finlands olympiska kommitté har nu insett att man inte kommer att uppfylla målen om att vinna 12 medaljer i OS i Vancouver. Förmodligen var målsättningen för hög. Men att OS skulle börja så här dåligt för Finlands del hade nog ingen räknat med.

Ur finländsk synvinkel var herrarnas skiatlon ett fiasko. Själv tittade jag till en början något flyktigt på loppet och jag fick höra kommentatorena berätta om hur finländarna en efter en avbröt loppet. Ridå.

Hur kan de finländska skidåkarna klappa ihop så totalt nu när det väl gäller? Har faktiskt ingen lyckats nå åtminstone hygglig form till Vancouver? Suck.

----------------------

De finländska backhopparna hade jag egentligen inga direkta förhoppningar på. Det är dock väldigt synd att Ahonen inte fick sin medalj i lilla backen. Nu blev tävlingen i stora backen en besvikelse för honom efter skadan i provhoppningen. Återstår att se om Ahonen kan delta i lagtävlingen.

Matti Hautamäkis genomklappning var dock värre än herrarnas i skiatlon. Den annars så stabila mästerskapshopparen Hautamäki har haft en dålig säsong. Han överraskade dock oss alla med att ligga trea efter den första omgången. Men hoppet i andra omgången var symptomatiskt för hela hans säsong.

----------------------

Nej, man har mestadels fått glädja sig åt Finlands ishockeylejon. Power Play-spelet har ännu inte testats mot bra motstånd så morgondagens match mot Sverige blir ack så viktig. Medan många lag ännu testar sig fram för att hitta sitt bästa power play har Finland i stort sätt alla sina roller klara. Det är så Finland jobbar och måste jobba, eftersom man inte har samma bredd som t.ex. Sverige. Man vet precis vad man vill få ut av sina spelare.

Väldigt roligt att Teemu Selänne får sitt namn i rekordböckerna. Nu är han den mesta poänggöraren i OS genom tiderna med 37 poäng(20+17).Assisten mot Tyskland gjorde att han blev ensam på toppen och passerade namn såsom Valeri Kharlamov, Vlastimil Bubnik och Harry Watson.

----------------------

Det är bara att gratulera Sverige till all succé. Sveriges idrottare kan det här med att vara bäst när det gäller.

----------------------

För Finland handlar det väl om att bryta ihop och komma igen. Hur många medaljchanser som ännu finns har jag inte vågat titta på. Men jag hoppas ändå man lyckas knipa någon guldmedalj.

Men Finlands kräftgång i OS tycks fortsätta. Turin-OS för 4 år sedan var heller ingen höjdare eftersom guldmedaljerna uteblev. Man kan undra vad det månne beror på. Måste det göras stora förändringar inom det finländska idrottsklimatet? Kan det rentav sitta i de finländska idrottarnas psyke?

Själv har jag ingen aning. Men sport slutar jag aldrig titta på. Trots alla besvikelser, så sitter man där igen och tittar år efter år.

OS har börjat!

Bloggen har ej uppdaterats på ett tag. Detta beroende på att blogginnehavaren har varit på semester i New York. Men nu är jag tillbaka igen och OS har börjat.

Till min besvikelse har finländarna fått en dålig start. De medeljkandidater som hittils har varit i farten har inte lyckats ta sig till prispallen. Närmast har Janne Ahonen varit med en fjärdeplats i lilla backen.

Det är just starten i ett OS som är ack så viktig för ett land. I ett OS bildar man ofta en större grupp blandat med idrottare från flera olika sporter. Sedan lever man tillsammans i OS-byn. Får man bra utdelning i början så brukar det oftast smitta av sig på de andra idrottarna. Uteblir medaljerna brukar det istället bli onödigt mycket press på de idrottare som tävlar i slutskedet.

Sverige har däremot fått en bra start. Visst, det har uteblivit medaljer där också, men två OS-guld så här tidigt in på OS är mycket bra. Återigen har man fostrat fram en idrottstjej som är ödmjuk och låter prestationerna tala. Charlotte Kalla verkar precis som Magdalena Forsberg eller Carolina Klüft vara hur avspänd och glad som helst. De har alla haft en skön inställning till sina idrotter.

Sen så har vi Storuman-sonen och "storsnackaren" Björn Ferry som fick till en fullträff i jaktstarten. Kul för en glesbygdskommun som Storuman att få en OS-guldmedaljör.

OS har bara börjat!

Den bästa tennisspelaren någonsin

Inatt tog han sin 16:e Grand Slam-titel när han vann finalen i Australian Open över Andy Murray med 6-3, 6-4, 7-6. Jag pratar naturligtvis om suveränen Roger Federer som i stort sätt alla rankar som den bästa tennisspelaren någonsin.

Pete Sampras, Björn Borg, Roy Emerson och Jimmy Connors i alla ära. Men Federer är störst. Hans facit är 16 vinster 6 förluster i Grand Slam-finaler. 6 av sina 16 titlar har han tagit i Wimbledon. Han är också den spelare som har varit rankad nr.1 flest veckor i följd.

Jag kommer ihåg hur han dök upp som en lovande tennisspelare i slutet på 90-talet. Då med svensken Peter Lundgren som tränare. Han har fått vara relativt skadefri och har sedan första Grand Slam-vinsten i Wimbledon 2003 alltid hållit en hög och jämn nivå. Federer spelar med enhandsfattat både på forehanden och på backhanden.

Folk kan tycka att det är tråkigt att Federer har varit så dominant. Jag kan hålla med om det. Men jag tycker ändå att spelare som t.ex. Djokovic, Murray och Davydenko har närmat sig honom de senaste åren. Men naturligtvis har de inte hans jämnhet.

Sen har vi ju naturligtvis den stora rivalen Rafael Nadal. Hade det inte varit för gruskungen Nadals skadeproblem det senaste året så tror jag inte att Federer hade varit uppe i 16 Grand Slam-titlar just nu. En frisk Nadal i Franska Öppna är nästan omöjlig att slå. Federer försökte flera gånger, men lyckades först vinna i Paris förra året när han vann över Nadals baneman Söderling i finalen. 2008 lyckades däremot Nadal sno åt sig en titel i Wimbledon som räknas till Federers domäner.

Vore det inte för Nadals skadeproblem 2009 så är jag inte helt säker på om Federer någonsin hade lyckats ta en seger i Franska Öppna. Så dominant har Nadal varit där. För tennisens skull får vi hoppas på att Nadal kan komma tillbaka i gammal god form.

En något överviktig Mats Magnusson och surfing

Är det inte snöstorm den ena dagen så är det extrem kyla den andra. Vi hade en mild början på vintern, men det har förbytts till en rejäl vinter med tillhörande ingredienser.

Blogginlägg om vinter-OS får vänta. Jag drömmer mig bort till sommaren och gröna planer. Veckans skratt har definitivt den gamle målspottaren Mats Magnusson givit mig. I välgörenhetsmatchen mellan Zidane & Friends och Benfica All Stars gjorde Magnusson ett sällsynt inhopp i sin gamla klubb Benficas färger. Säsongen 89/90 vann Magnusson skytteligan i Portugal när han gjorde 33 mål på 31 matcher. Han var väldigt nära att vinna guldskon det året. Helsingborgaren Magnusson har en bit kvar till den formen.

Kika på det här!



Han har alltså en bit kvar till matchform. Han spelade dock bara 4 minuter.

Efter att ha lyssnat på Laika & The Cosmonauts när de spelar temat ur surffilmen "The endless summer" bestämde jag mig att surfing var en sport och att den platsade i denna blogg. Jag har dock aldrig testat surfa och jag tror inte den är någon bra idé att jag prövar heller. Som jag säger när någon frågar varför jag, trots att jag bor i norrland, inte åker snowboard. Endast en av medlemmarna i Beach Boys surfade!

I filmen "Endless summer" från 1966 söker grabbarna efter den bästa vågen.



Sport och musik brukar inte alltid gå hand i hand. Men när det kommer till surfing får vi nog kapitulera. Där är musiken och själva utövandet en enhet. Åtminstone på filmduken.

Tänkte bara få in lite vintersport i detta inlägg också. Mats Magnusson är nämligen en stor Rögle-supporter.

Dieter Hegen

Vi närmar oss med stormsteg OS i Vancouver. Detta betyder att jag känner mig tvungen att alltmera skriva OS-relaterade inlägg. Detta betyder också att jag plötsligt som finländare känner att jag har vissa svårigheter att skriva om svenska OS-framgångar genom tiderna. Detta trots att jag i vanliga fall inte har några problem att skriva om svenska idrottsprofiler. Men nu är det väl någonting som håller på att hända. Jag vill inte kasta in alltför många inlägg om finländska profiler heller. Min läsarkrets är trots allt till största delen från Sverige och så ska väl också förbli.

Så nu när jag brottas med dessa tankar väljer jag att slänga in ett neutralt inlägg om Dieter Hegen. Denna tyska ishockeygigant som vi tyvärr inte fick se i NHL, trots att han var draftad av Montreal Canadiens. Han blev istället trogen den Tyska ligan karriären igenom. Han var också det tyska landslagets klart lysande stjärna och spelade hela 5 OS, varav det sista 1998. Om det var någon tysk spelare som kunde skrälla mot de större nationerna så var det alltid anfallspelaren Hegen. Varför han aldrig testade på någon annan liga än den tyska vet jag inte. Han bör ha fått en hel del anbud i alla fall.

De senaste åren har han figurerat som tränare i den tyska ligan. I vår kommer han att bli invald i internationella ishockeyförbundets Hall of Fame. Förövrigt har endast 3 ishockeyspelare förutom Hegen deltagit i 5 olympiska spel. Dessa är tysken Udo Kiessling, norrmannen Petter Thoresen och Finlands Raimo Helminen. Helminen har faktiskt deltagit i hela 6 OS-turneringar. Så fick jag pusha för en finländare till slut i alla fall!

Världens snabbaste man

Jag hade en helt annan känsla inför herrarnas 100m på VM/OS när jag var liten. Oftast satt man lite smånervös en augustikväll hemma framför TV:n. Det var ovissheten om vem som skulle bli världens snabbaste man.

Nuförtiden har jag inte alls samma kittlande känsla inför ett 100-meterslopp. Visst, det är magiskt att se Usain Bolt göra omänskliga tider. Vi kommer att titta tillbaka på Bolts resultat senare och kanske kåra honom som den största idrottsmannen någonsin. Men rent allmänt är jag förmodligen mer luttrad idag som vuxen. Luttrad efter alla dopningshistorier de senaste 15 åren. Självklart fanns det dopning förr också. Dopningsklimatet idag kontra det man hade då tänker jag inte gå in på nu. Vi har också helt andra möjligheter att upptäcka dopning idag.

Men när jag som 10-åring satt och tittade på 100-metersfinalen i Stuttgart 1993 hade jag inte kunskap om dopning i särskilt hög utsträckning. Om jag är godtrogen idag så var jag naturligtvis mer godtrogen som barn. Inte trodde jag att någon var dopad i Stuttgart 1993. Det fanns inga dylika tankar som kunde förta min spänning inför det loppet.

Stuttgarts 100-metersfinal är nog min favorit bland alla 100-metersfinaler genom åren. På startlinjen stod favoriterna Linford Christie och Andre Cason. Dessa två hade imponerat mest i semifinalerna. Carl Lewis var med också. Han som inte fick vara med i denna gren året innan i Barcelona-OS efter att blivit utslagen i USA's hårda uttagningar. Kanske hoppades jag mest på Lewis. Han var nog min stora favorit vid det tillfället. Men någonstans förstod jag nog att han inte skulle ha med segern att göra. Den jag inte hoppades skulle vinna var förmodligen Linford Christie. Av någon anledning gillade jag inte honom.

Enligt traditionen gick startkommandona på landets egna språk.

Auf die Plätze! Fertig!

Sedan gick startskottet.



Den olympiske mästaren och britten Christie vann! Vilken tid sedan. Han sprang på 9,87 bara en hundradel från Lewis världesrekord! Hade han tagit det rekordet. Ja, då hade jag nog varit ganska knäckt den kvällen. Amerikanen Andre Cason tog i varje fall silver på tiden 9,92. Dennis Mitchell också han från USA sprang till sig en bronsmedalj. Sedan var placeringarna följande: 4:a Carl Lewis(USA), 5:a Bruny Surin(CAN), 6:a Frankie Fredericks(NAM), 7:a Daniel Effiong(NGR) och 8:a Raymond Stewart(JAM).

Två år senare i Göteborg tyckte jag inte alls att 100-metersfinalen va lika intressant och spännande. Det fanns inte lika många intressanta löpare och det hade inte hunnit bli mörkt ute(!?). Det måste ju vara känsla....