En gnista av hopp

Ibland måste jag få bryta in med ett blogginlägg som för den stora massan kanske inte är av så stort intresse. Men jag kan inte låta bli.

Jag håller på Björklöven och det är minsann inte lätt. Efter tvångsdegraderingen till div.1 så är det svårt att motivera sig för att gå och titta på en match mot t.ex. Kalix Ungdom. De senaste säsongerna har man ju med spänning kunnat ta sig till hockeyladan för att se Leksand, Malmö, AIK m.fl.

Idag kontrakterade man kämpen Johan Wikström som pga. familjeskäl lämnade Almtuna under säsongen för att flytta hem till Umeå. Detta är sådant som skänker hopp för framtiden. Särskilt också eftersom han har signerat ett kontrakt till säsongen 2012/13. Förra säsongen när ett storsatsande "löven" totalfloppade med namnkunniga spelare, så kom Wikström in från Lycksele och blev till slut lagets bästa målgörare.

Vad som dock är tråkigt är att Björklöven förtillfället inte lyckas behålla sina bästa juniorer i stan. Detta trots att det finns ett hockeygymnasium i Umeå. TV-puckens bästa målvakt William Silwerfeldt Öhman lämnar troligtvis Björklöven för Modos juniorer och hockeygymnasiet i Örnsköldsvik. Förra året lämnade Lukas Wallmark(årets MVP i TV-pucken) laget för att gå till Skellefteå.

Men det gäller att kämpa på. Man måste se till att ta ett steg i taget på alla nivåer inom organisationen. Allt måste bli bättre. Det är i varje fall kul att konstatera att Umeå får fram talanger. I en framtid kanske vi lyckas behålla dem i stan också.

För evigt för alltid Björklöven!

Finländsk guldmakare lägger av

Finland hade gjort ett miserabelt hockey-VM i Tyskland 1993. Året innan hade Finland gått till final och förväntningarna var höga. Finland gjorde sig nu av med Pentti Matikainen och in kom en högoddsare. Han var svensk och han hette Curt Lindström.

Intresset för ishockeyn i Finland ökade allt mer i takt med att Finland kunde mäta sig med de andra nationerna. Dessutom hade Lindström hittat sin superkedja. Den såkallade "Knatte, Fnatte och Tjatte"-kedjan bestod av Saku Koivu, Ville Peltonen och Esbo-sonen Jere Lehtinen. De var alla unga och hade hockeyvärlden för sina fötter. Efter VM-guldet skulle de alla få pröva sina vingar i NHL.

Jere Lehtinen skrev på för Dallas där han kom att stanna hela sin NHL-karriär. Han blev inte känd som någon stor poängmakare, däremot blev han känd som den ypperlige lagspelaren. Hela tre gånger blev han vald till NHL:s bästa defensiva forward(åren 98,99 och 03). Med Dallas fick han även vinna Stanley Cup 1999.

Även i landslaget har Jere varit en bekant figur. Jag nämnde VM-guldet 1995. I storturnerngar på senare år fick han ofta spela i samma kedja som Koivu och Selänne. I landslaget har han skramlat ihop 1 VM-guld, 3 VM-silver, 1 OS-silver och 3 OS-brons. Detta gör kanske Jere Lehtinen till vår mest framgångsrika spelare i landslaget någonsin. Han är också den enda finländare som har vunnit både Stanley Cup och VM-guld.

Jag kommer ihåg VM-turneringen 2007 som faktiskt blev Jeres enda VM-turnering som han deltog i sedan han hade blivit NHL-proffs. I alla år hade han tackat nej, ofta pga. skador. Att Lehtinen nu äntligen tackade ja såg man som ett gott omen, eftersom Lehtinen hade fört Finland till VM-guld senast han hade deltagit i ett VM. Detta var alltså för över 10 år sedan. Men han lyckades så när göra om den bedriften. Kanada blev dock för svåra i VM-finalen 2007.

Till slut blev skadorna för många och han tog beslutet att säga tack och adjö till spelarkarriären. Lehtinen vann aldrig någon Lady Byng Trophy. Men Jere du får en Lady Byng Trophy av mig för ditt gentlemannamässiga agerande på isen. Sen var du en helt okej hockeyspelare också.

Europacupen 1986 - Möjligheternas turnering?

1993 ändrade man formatet för Europacupen och man gav turneringen namnet "Champions League". Statusen för denna turnering höjdes i och med detta.

Men visst var den gamla europacupen också viktig för mästarlagen. Man spelade inga gruppspel, utan turneringen spelades i omgångar där lagen mötte varandra hemma och borta. Det var också bara ländernas mästarlag som fick delta, med undantag ifall den regerande mästaren inte kvaliciferade sig genom att vinna sitt lands mästerskap. Isåfall fick två lag från ett land delta.

Idag har vi också ett läge där det vanligtvis bara är ett par lag i toppligorna som har chans att vinna. Vi är vana att vinnarna i CL t.ex. heter Barcelona, Inter eller Manchester United. Men under europacupens tid var det en annan spridning, detta beroende på att det var mycket jämnare mellan lagen på europanivå samt runt om i de inhemska ligorna.

Vi har t.ex. åren 1977-82 då det endast var brittiska segrarlag. Lagen Liverpool(77,78,81), Nottingham Forrest(79,80) och Aston Villa(81) tog hem segrarna under de åren. Legendariska tränaren Brian Clough tränade fram sitt Nottingham till två raka europacupsegrar och jag tror inte det är alltför många unga som följer CL idag som vet om att Nottingham Forrest har vunnit turneringen.

Men Europacupen 1986 är ändå min favoritturnering när det kommer till sprindning av lag. Svenskarna kommer ihåg att IFK Göteborg gick väldigt långt och man var väldigt nära att vinna över Barcelona i semifinalen. Men till slut vann Barcelona på straffar.

Men det ska också sägas att de finländska mästarna Kuusysi gjorde en strålande insats när man tog sig ända till kvartsfinal. Detta efter att ha besegrat FK Sarajevo och Zenit Leningrad i de två första omgångarna. I kvartsfinalen blev dock Steaua Bucharest för svåra. Men man gav dem hårt motstånd.

Steaua Bucharest gick sedan och vann hela turneringen. I finalen besegrade man Barcelona på straffar. Barcelona lyckades inte överlista spöket i Steaue Bucharests mål Helmuth Duckadam en enda gång.

Vinnaren i europacupen 1986 blev alltså Steaua Bucharest. Flest mål i turneringen gjorde förövrigt Torbjörn Nilsson(7 mål). Kuusysi gick 1996 ihop med Lahden Reipas och bildade FC Lahti.

Här följer två youtubeklipp med två olika straffavgöranden. Först är det semifinalen mellan Barcelona och Göteborg, sedan följer finalen mellan Steaua Bucharest och Barcelona.

Första världscupsegern och i tre kronors tjänst

Utan att egentligen ha något stort intresse för alpint, så nämnde jag förra söndagen till en idrottsintresserad arbetspolare att Maria Pietilä-Holmer aldrig har vunnit en världscuptävling.

Vad visar det sig då att hon gör samma dag? Jo, hon går och vinner världscuptävlingen i slalom i Aspen.

Denna umetjej som i unga år åkte mycket i Bräntbergsbacken, som ligger bara ett stenkast ifrån där jag bor. En backe som inte ser ut att vara mycket för världen.

Hennes pappa Tom Pietilä är även han en känd idrottsprofil. Han växte upp i Karleby, Finland men ishockeykarriären och studierna tog honom till Umeå. Han fick dock avsluta sin hockeykarriär i förtid pga. ryggbesvär. I hans yrkesutövande som sjukgymnast har han dock fått vara med om mycket. Han har bl.a. varit sjukgymnast för tre kronor och för toytas rallyteam.

Som sjukgymnast i tre kronor intervjuades Tom ibland av finländsk-TV. Tom har trots allt spelat landskamper för Finland på olika nivåer. När det kommer till vilket lag som han höll på säger han så här i en artikel i VK från 2008: "Det var en ren yrkesfråga. Jag höll på Sverige, men när Finland spelade mot andra länder fick Lejonen gärna vinna".

Så nu säger jag att "Björklöven inte stiger till elitserien 2015", i hopp om att dom faktiskt ska göra det. Men först måste dom ta sig upp ur divsion 1 träsket.

Saker som gör mig arg

Vi läser om att José Mourinho förmodligen har beodrat spelare att maska till sig gula kort, så att dom ska bli avstängda i en betydelselös match och sedan bli "nollställda".

Vart tog all sportsmanship vägen? Jag kommer ihåg att Mika Myllylä sa i en intervju en tid efter dopningsskandalen i Lathis att "det har aldrig funnits någon fair play inom idrotten".

Avdelning "kasta sten i glashus".

Här följer ett klipp med den österrikiske handbollstränaren Gunnar Prokop som går in på banan och stoppar en motståndarspelare. Hans lag är påväg mot en förlust och plötsligt gör han detta.



Ibland får man höra: "Han gör det för sin kärlek till sporten".

Öööh. Näe. Detta är inte okej och jag har noll förståelse för en sådan grej.

Det ska stavas R-E-S-P-E-C-T för motståndaren.

Eller kommer ni ihåg den här fula grejen? Capitals Dale Hunter tappar humöret totalt efter Islanders Pierre Turgeon har gjort mål.



Tacka vet jag Stefan Edberg.

TV-Pucken!

Det är lika kul varje år att få bevittna grabbarna i TV-pucken. Årets vinnare blev Stockholm.

Här bifogar jag två klipp som gör nedslag i TV-puckens historia från 70-talet och framåt. Vi får se många profiler svischa förbi. Kuriosa som nämns är t.ex. att den förre Speedway-föraren Tony Rickardsson bildade backpar med självaste Nicklas Lidström i Dalarnas TV-pucklag från 1985. Man frapperas också av hur mycket folk det var på TV-puckmatcherna förr i tiden.





För tredje året i rad gjorde "mitt" Västerbotten en bra turnering. I år slutade man på tredje plats. En personlig favorit blev Västerbottens målvakt William Silfwerfeldt-Öhman som också blev vald till turneringens bästa målvakt. William är också juniorlandslagsman i fotboll, även där står han i mål. Personligen hoppas jag att William väljer ishockey. Vad som dock är synd(ur en Björklövares perspektiv) är att Umeås hockeytalanger alltmer väljer att gå hockeygymnasiet på annan ort, i flera fall Skellefteå. Lukas Wallmark, numera i Skellefteå, blev ju turneringens MVP. Han kommer från början från Björklövens juniorer.

Sen så hoppas jag att de juniorer som inte kom med i TV-pucken fortsätter att gnugga på och inte lägger av. Det är inte kört för att man inte kom med i TV-pucken. Man kan gå långt ändå.

Ronnie Petersons död

Igår var det exakt 32 år sedan Ronnie krashade på Monza. Idag är det exakt 32 år sedan han dog.

Dom italienska läkarna valde att operera Ronnie under natten. Vad som då hände var att fettembolier uppstod vid det kirurgiska ingreppet. Dessa fördes med blodet till lungan och orsakade ARDS(adult respiratory distress syndrome) eller chocklunga, vilket innebär att lungorna fylls av vätska och inflammatoriska celler.

Sveriges största motorstjärna någonsin är naturligtvis väldigt saknad. Han var även populär bland supportrarna på Monza-banan. Han vann tre gånger där.

Ronnie var känd som en snabb och djärv förare. Det är han och Stirling Moss som brukar få epitetet "de bästa formel 1-förarna som aldrig blivit världsmästare".



Ronnie föll offer för många stallorder och 1978 var han andreförare bakom Mario Andretti i Lotus-stallet. Den följande säsongen skulle han ha varit försteförare i McLaren-stallet. Men där fick vi aldrig se honom tyvärr.