Roy Hodgson - Äntligen profet i sitt eget hemland

Det är inte lätt att bli profet i sitt eget hemland. Det vet Roy Hodgson. Han har haft misslyckade sejourer i England medan han har lyckats i utlandet. Men nu är han där. Han är tränare för Liverpool FC. Ett av dom mest åtråvärda tränarjobben i hela England.

Den mediokra fotbollsspelaren Hodgson kom istället att försöka sig på en karriär som fotbollstränare. I Sverige hade hans gode vän Bob Houghton redan hunnit göra göra succé med Malmö FF och det var också Houghton som rekommenderade Halmstad BK att anlita den blott 27-årige Hodgson till säsongen 1976.

Vilken succé det blev! Halmstad som säsongen innan hade varit nära nedflyttning vann SM-guld under Hodgsons ledning redan första året. Två år senare lyckades han också föra fram Halmstad till SM-guld. Tillsammans med Houghton kom han att förändra hela fotbollssverige. De tog in zon-försvaret i svensk fotboll. Deras taktik blev modell för hur många andra klubbar och även landslaget spelade under flera decennier. Även många tränare stöptes i denna form, t.ex. Sven-Göran Eriksson.

Efter säsongen 1980 flyttade han tillbaka till England och Bristol City. Denna sejour blev inte lyckad och redan 1983 var han tillbaka i Sverige igen. Denna gång som tränare för Örebro. Men det var i Malmö FF som han började vinna troféer igen. Säsongerna 1985-1990 vann han 2 ligatitlar och två svenska cuptitlar med Malmö.

Höga skatter i Sverige och suget efter nya utmaningar gjorde att Hodgson sökte sig vidare från Malmö som faktiskt hade erbjudit honom ett kontrakt på livstid. Schweiz kom att bli Hodgsons nya "hemland" och återigen hade han stor påverkan på ett lands fotbollsklimat. Han tog Schweiz landslag till VM-94(landets första sedan 1966) där laget nådde åttondelen. Han tog även laget till EM-96. Vad som dock hade hänt under säsongen 1995-96 var att han hade fått hoppa in som tränare i Inter. Hodgson avgick som tränare för Schweiz innan EM-96 och valde att endast koncentrera sig på Inter.

Denna sejour i Inter får ändå sägas vara lyckad för Hodgson som tog Inter till en tredje plats i Serie A säsongen 1996-97 och man nådde även UEFA-cup finalen. Inter hade vid denna tid inga stora stjärnor i laget.

Nu skulle Hodgson äntligen få sin stora chans i England. Han blev tränare för Blackburn som var ett lag på nedgång. Två år innan hade man vunnit Premier League. Första säsongen(97-98) blev godkänd med en sjätteplats i ligan och UEFA-cup plats. Säsongen efter fick han dock sparken.

Den misslyckade säsongen 1998-99 i Blackburn kom att försämra Hodgsons rykte i England avsevärt. Han var aktuell som engelsk förbundskapten 2000 men jobbet gick till "Svennis" istället. Blackburn-sejouren skulle komma att ligga honom till last länge.

1999 hade Hogdson åter varit en kort sejour i Inter och 2000 återvände han till Schweiz och Grasshoppers. Hans resa som fotbollstränare gick sedan vidare till FC Köpenham, Udinese, Förenade Arabemiraten och till Viking Stavanger i Norge.

Vid det här laget skulle Finland skaffa sig en ny förbundskapten efter några mediokra år med Antti Muurinen vid rodret. Ryktet började gå att man vill lösa ut Hodgson från kontraktet med Viking. Jag kommer ihåg att jag vid det här laget faktiskt ansåg Hodgson som en föredetting och jag kunde inte förstå hur karriären hade tagit honom så lågt som till Viking. Men det finländska fotbollsförbundet ville ha Hodgson och det gjorde man rätt i. Under Hodgsons ledning gjorde Finland ett mycket bra EM-kval och man nosade på en plats i slutspelet.

Jag vill hävda att sejouren i Finland var en vändpunkt för Hodgson. Visserligen hade han accepterat en "ambassadörsroll" för Inter och kanske hade han planer på att sluta som tränare. Men när Fulham behövde en ny tränare under säsongen 2007-08 hade man siktet inställt på Hodgson. Hodgson antog utmaningen och kom att göra succé i Fulham. Höjdpunkterna i Fulham var finalen i Europaligan i år samt att han blev vald till årets tränare i Premier League.

Resan har nu gått vidare till mäktiga Liverpool. Ett Liverpool som visserligen har tagit ett par steg tillbaka de senaste åren och det har ryktats om ekonomiska bekymmer. Men man kan nu äntligen säga att Roy Hodgson har blivit profet i sitt eget hemland. Han förekommer också ständigt i diskussionerna som Englands nya förbundskapten. Denna tränarkarriär tog alltså fart i Halland och i Halmstads BK 1976. Sådant är roligt att tänka på när man ser honom ute på de stora arenorna.

Pär Zetterberg

Det kändes som att han kom från ingenstans och som att han bar upp svensk fotboll under ett par år när Sverige inte lyckades gå till något stort mästerskap. För detta belönades han med guldbollen 1997.

Född i Falkenberg och fostrad i stadens klubb gick han som ungdomsproffs till Anderlecht som 16-åring. Därifrån blev han utlånad till Charleroi åren 1991-93 och gjorde mycket väl ifrån sig. Zetterberg återvände till Anderlecht och fick där uppleva en lång och framgångsrik karriär. Han är i praktiken "odödlig" i denna klubb. Han hann även med en lyckad utflykt till Olympiakos åren 2000-03.

Landslagskarriären började även den bra. Mittfältsdirigenten Zetterberg spelade sin första landskamp från start mot Israel i kvalet till VM-94 och han gjorde mål i den matchen som Sverige vann med 5-0. Det blev dock inget VM-slutspel för Zetterberg pga. skada. Han fick alltså inte vara med på Sveriges VM-äventyr i USA.

Åren därpå när Sverige inte rosade marknaden på landslagsnivå var han kanske den bästa spelaren i laget. När Tommy Söderberg tog över som tränare var Zetterberg tilltänkt att få en betydande roll i laget. Det var också något som alla förväntade sig. Zetterberg hade trots allt burit Sveriges landslag de senaste åren. I första EM-kvalmatchen mot England var dock Zetterberg tänkt att gå in som högermittfältare. Men Zetterberg som led av diabetes fick en insulinchock innan matchen och man valde att ställa honom vid sidan av laget. Därefter drabbades han ytterligare av en långtidsskada och kunde inte tas ut i landslaget.

När så Zetterberg åter blev klar för landslagsspel kom han att sidosteppas alltmer och det snackades om att man inte kunde ha två kreativa spelare som Ljungberg och Zetterberg på ett svenskt mittfält samtidigt. Söderberg valde i fortsättningen andra alternativ än Zetterberg på mittfältet. Zetterberg gillade inte situationen och han valde att sluta i landslaget.

Zetterberg var länge de svenska supportrarnas favorit och man saknade honom verkligen i landslaget. Detta gjorde även den svenska journalistkåren som ofta använde Zetterberg som argument när man ville komma åt att kritisera Söderbergs defensiva taktik. Men någon comeback för Zetterberg i landslaget blev det aldrig och till slut glömdes han även bort i landslagsdiskussionerna. Trots allt gick det ju bra för Söderbergs landslag utan Zetterberg.

Urho Kekkonen

Finlands mångårige president Urho Kaleva Kekkonen var i unga år även en framstående idrottsman.

Kekkonen var president i Finland åren 1956-1982. Detta är en exceptionellt lång tid som president. Angående Kekkonen finns det hur mycket som helst att skriva om på flera olika plan. Men jag ska ta och begränsa mig till hans idrottskarriär.

Kekkonen var en framstående friidrottare på finländsk elitnivå. Två mästerskap vann han i två grenar som numera inte existerar. Grenarna var stående höjdhopp och stående trestegshopp. 1924 vann han finländska mästerskap i båda grenarna. Samma år vann han även guld i det "vanliga" höjdhoppet i Kalevaspelen som är Finlands mästerskap i friidrott. Han vann med resultatet 185. Kekkonen var också kvick i benen och han hade ett personligt rekord på 11,0 på sträckan 100m.

Efter sin aktiva idrottskarriär fungerande även i ledningen för det finländska friidrottsförbundet och i Finlands Olympiska kommitte.

1982 avgick Kekkonen som president pga. hälsoskäl. 1986 avled han och Finland hade förlorat sin "landsfader".

Talanger som aldrig blommade ut

Jag läste för ett par dagar sedan att Jonny Rödlund har hoppat av ett tränarjobb. Denne Rödlund som för alltid kommer att vara känd som den där supertalangen som det aldrig blev något stort av. Ett epitet som säkert inte är roligt att inneha och kanske är vi sportintresserade alltför dömande när det kommer till talanger som aldrig blommar ut eller väljer att lägga av?

Ibland kändes det som att man bara visste att den här junioren skulle det komma att bli något stort av. Låt oss säga Zlatan Ibrahomovic eller Peter Forsberg. Men är det så enkelt? Självklart inte. Det krävs hela tiden hårt jobb för att ta sig till toppen. Men somliga har helt enkelt mera talang. Men med hårt jobb kan man alltid ta sig långt, se på t.ex. fd. hockeyspelaren Mattias Norström.

Jag kommer ihåg ett reportage för flera år sedan som handlade om en grabb från Örnsköldsvik som lirade tillsammans med tvillingarna Sedin under junioråren och hade även han en ljus framtid inom hockeyn. Men han valde istället att lira fotboll och många ansåg det idiotiskt. Men jag tänker, låt killen göra vad han vill! Om vi går till Björn Borg så har han alltid tycket att ishockey var roligare än Tennis. Men han ansåg sig inte ha valt fel. Det tycker nog ingen annan heller i och för sig!

Eller så har vi läst om den där musikern som var en stor talang inom fotboll, men valde musiken istället. Somliga vill göra det till en grej och säga "tack och lov så valde han musiken istället för fotboll". Själv bryr jag mig inte, men den där griniga ungdomstränaren kanske går och grämer sig ännu idag. Men jag tycker att han kan gå på en av hans konserter istället.

På fredag är det dags för EM-kval mot Ungern. Frågan är om Kim Källström går in i startelvan. Orsaken till att jag nämner Kim Källström i detta inlägg är att han var den där talangen som valde att stanna kvar och utvecklas i allsvenskan. Jag tror att allt fler fotbollstalanger borde följa Kims exempel. För hur många svenska ungdomsproffs har egentligen lyckats? I mitt tyckte är de inte många. Spontant slår det mig att Pär Zetterberg och Sebastian Larsson har lyckats.

Så ett gott råd till alla lovande fotbollstalanger därute i vårt avlånga land. Stanna i Sverige! Annars kan det gå som för Jonny Rödlund(ungdomsproffs i Anderlect och Man Utd), Tonton Zola Moukoko(Derby) eller i värsta fall som för Martin Bengtsson(Inter).

Här kommer ett klipp från 1993-års NHL-draft:



Pressen var stor på Alexander Daigle och han lyckades aldrig leva upp till den.

Norrlandsfönstret påväg att öppnas igen

Det känns som att Giffarna från Sundsvall har åkt upp och ner som en jojo i allsvenskan de senaste åren. Man brukar säga att norrlandsfönstret åter är öppnat varje gång Gif Sundsvall stiger till allsvenskan. Rudolf "Putte" Kock myntade detta uttryck inför säsongen 1965 då Giffarna nyss hade stigit.

Detta uttryck gäller naturligtvis inte bara Gif Sundsvall ensamt. Men faktum är att det faktiskt är ganska få norrlandslag som har spelat i allsvenskan genom åren. Det ska också sägas att lag från norrland inte fick stiga till allsvenskan innan man ändrade reglerna under 50-talet. Dessa regler omfattade dock inte lagen från Gästrikland. Det är dock många som inte ser Gästrikland som en del av norrland.

De lag från "norrland" som har spelat i allsvenskan är följande: Gif Sundsvall, IFK Sundsvall, Umeå FC, IFK Holmsund och IFK Luleå.

Gif Sundsvall är återigen på god påväg mot allsvenskan. För norrlandsfotbollens skull hoppas jag att man också kan etablera sig där.

Så här kunde det låta när legenden "Putte" Kock tippade:

Vem vinner Piteås gunst?

Ishockeyn ligger mig varmt om hjärtat och nu är äntligen försäsongsmatcherna igång.

Hockeyn är som bekant stark längs norrlandskusten och rivaliteten mellan lagen är stor. Plantskolan Piteå har fostrat många duktiga spelare(Mikael Renberg, Mattias Öhlund, Tomas Holmström m.fl.) och flera har sedermera tagit steget till Luleå.

Piteå Hockey som nu lirar i norrettan har på sikt som mål att komma till allsvenskan. I övrigt är Piteborna delade när det kommer till favoritlag i elitserien. Ena halvan sympatiserar med Skellefteå, medan den andra vurmar för Luleå.

Nyligen gick Pitesonen Mikael Renberg ut i media och sa att Piteå Hockey endast bör samarbeta med Skellefteå. Ett kontroversiellt uttalande av Renberg som trots allt lirade hela 9 säsonger med Luleå. Han hamnade dock i osämja med klubben och skrev på för Skellefteå istället.

Jag vet inte vad som är bäst för Piteå hockey, men det låter ju som att man har hamnat i ett angenämt läge eftersom Luleå också vill forsätta samarbeta med dem.

Man får dock inte glömma bort den enskilde spelaren i det här läget. Piteås talanger ska väl ändå få välja själv till vilken klubb de går vidare till och när dom vill göra det.

För en Björklövare som jag ser jag ju visserligen hällre talangerna i Luleå än i Skellefteå.

Bloggen har stått stilla....

....länge nu. Men jag hoppas jag ska kunna bättra mig nu när sommaren är över och semestern är slut.