tisdag 5 februari 2013

Anders Forsberg fick gå från Skellefteå

Anders Forsbergs stora misstag var att han informerade spelartruppen innan han informerade de styrande i föreningen, att han hade för avsikt att träna en annan klubb nästa säsong. Forsberg förklarar det själv med att han inte ville fortsätta ljuga för spelarna och att han därför tog beslutet att informera dom. Förmodligen var detta ganska spontant. Något som straffade sig. Det här med att man tycker att Anders Forsbergs engagemang skulle ha sviktat den senaste tiden tror jag inte på en sekund. Förmodligen var det någon eller några som starkt ogillade Forsbergs agerande och således drev fram frågan om att redan nu ta i bruk kommande säsongers tränartrojka. Det har även ryktats att han skulle ha försökt locka spelare till hans kommande klubb. Det tror jag inte på heller.

Anders Forsbergs tränarmeriter från de senaste åren talar för sig själva. Skellefteå är det första A-lag som Forsberg tränar och med dem har han nått två finaler på raken och hittils i år är man en suverän serieledare. Jag känner bara Forsberg genom TV-rutan. Men om det är någon tränare som verkligen har gjort intryck på mig de senaste åren så är det just Anders Forsberg. Han är verkligen elitserietränarnas gentleman nummer ett. Förutom hans lilla snedsteg när han informerar truppen först, så har han alltid agerat professionellt. Varför kan man inte ha överseende med det? Tvivlar man faktiskt på att Forsberg inte skulle ge allt för att vinna ett SM-guld denna säsong? Framför allt undrar jag om man inom Skellefteå AIK har rannsakat sig själva och reflekterat över om man har varit tillräckligt öppen och ärlig mot Forsberg angående kommande säsong. Skellefteå kan ha skapat den här situationen själva. Om Skellefteå hade varit inne i en djup nedåtgående spiral så hade jag förstått deras beslut. När jag hör ordförande Nordlund prata så känns det som att han ytterst motvilligt måste acceptera situationen att tränare kan vara klar för andra klubbar mitt under brinnande säsong. Det säger en hel del, klubbar tänker mest på sig själva, vilket de självklart måste. Men det ska ju sägas att oftast har ju klubbarna redan sitt på de torra inför följande säsong vilket innebär att man ofta har tränare kontrakterade från just andra klubbar. Den ena situationen ger den andra.

Det är klart, om Skellefteå vinner SM-guld i vår, då kommer ingen att tvivla på att det här var ett fel beslut. Men oavsett så har man slängt ut en kär medarbetare i kylan. En tränare som hade gett sista blodsdroppen för att laget skulle få ett SM-guld. Anders Forsberg kan vara klar för Modo och Modo hade kunnat bli en kommande motståndare i ett elitserieslutspel. Men jag ser ingen känslighet i det, eftersom vi vid det här laget har lärt känna Forsberg som en professionell tränare. Däremot var det ytterst känsligt för flera år sedan när Roger Melin tränade Rögle i en kvalserie, samtidigt som hans kommande arbetsgivare Linköping också spelade i samma kvalserie. Då handlade det om att följande säsong få träna i allsvenskan eller elitserien.

Nu sjösätter Skellefteå en ny tränarorganisation där jag har förstått att förutom värvningar så ska även general managern Lasse Johansson ansvara för laguttagningar. Johansson säger: "-Jag är ytterst ansvarig för det i fortsättningen. Tanken med den nya rollen och den nya organisationen är att tydliggöra rollerna inför framtiden i den här föreningen." För mig spontant så känns det som att det blir mera otydligt. Man måste väl ha en ansvarig tränare som står i båset? Eller kanske inte. Jag är väl bara gammalmodig.

Nu återstår det se vart Anders Forsberg hamnar nästa år. De flesta tror på Modo. Det ska sägas att han förmodligen hade haft en lugnare situation om det inte vore för att han är en väldigt het tränare på marknaden. En tränare med färre alternativ hade kanske varit tvungen att vänta tills efter säsongen för att göra klart med ny klubb. Visst, ingen tvingade Anders Forsberg att skriva på för en ny klubb. Men på samma gång som Skellefteå AIK visade intentioner på att man inte ville förlänga så kände väl Forsberg att han ville smida medan järnet var varmt. Många bra anbud hade kunnat gå förbi. Jag vill också tillägga att mediatrycket förmodligen har gjort sitt. När frågorna blev många, ville Anders Forsberg vara öppen och ärlig med sina spelare. Det resulterar i ett klubben sparkar honom med motiveringen att hans engagemang inte har varit 100%.

Förövrigt är jag Björklövare, om någon undrar.

fredag 1 februari 2013

Björn Borgs garageportar!

Det var mot dessa portar som underbarnet Björn Borg stod och nötte tennisslag hemma i Södertälje.



Kul att de får se lite dagsljus. Nu är det läge att hitta något ställe för dem där de kan visas upp.

fredag 18 januari 2013

En fuskare

Vem ska tro på Lance att han var ren när han slutade trea i touren 2009? Som han själv säger i intervjun hos Oprah, han är inte den mest trovärdiga mannen i världen förtillfället.

Kan inte annat än hålla med.

Vi vet alla att cyklingsporten är totalt genomsurad av dopade tävlingscyklister. Lance Armstrong känner inte dåligt samvete för att han har varit dopad. Det måste han ju få känna, om han verkligen känner så. Förhoppningsvis kommer även han till insikt nångång.

Men åter till cykelsporten. Lance älskar cykling. Men tyvärr Lance, din sport är genomrutten. Förmodligen är du så bra att du hade varit en toppcyklist utan dopning. Du kanske även kunde ha vunnit nångång, men precis som du säger, sju raka vinster i Tour de France fixar förmodligen ingen odopad. Du är precis som dom andra Lance. Du precis som alla andra har haft ett val. Att dopa sig eller inte dopa sig. Bittert att just din sport ska vara drabbad av dopning. Nu måste även jag dopa mig, tänkte du. Sedan blev du förmodligen världsbäst på dopning också. Det gäller att vara tävlingsmänniska i allt.

Problemet i mitt tyckte med Lance Armstrong är att han kände sig som en vanlig tävlingscyklist. Vad gjorde en vanlig tävlingscyklist? Jo, en vanlig tävlingscyklist dopade sig.

Borde Armstrong dömas hårdare än andra dopade cyklister? Det kan inte jag bedöma. Vad jag vet är att han kommer att dömas hårdare. Har man så länge och efter sådana framgånger dels tillskansat sig så mycket pengar och framförallt sårat så många människor, så är svaret givet. Drevet kommer att vara ett av de största någonsin.

För sårat människor det har han gjort. Eftersom Armstrong hade bestämt sig för att hela tiden neka till dopningsanklagelserna, så måste ju situationen ha blivit ohygglig eftersom han hela tiden var tvungen att idiotförklara sina belackare efter sina framgångar. Under hela denna tid, lyckades han stå pall för trycket. Många hade nog brutit ihop. Det hoppas jag i alla fall. För det hade isåfall varit ett hälsotecken.

Vad händer nu då? Ja, det vet ingen. Men jag tror att domen mot Lance kommer att slå hårt. Nu pratar jag inte om bestraffningar inom rättsväsendet eller inom idrotten. Jag pratar om folkets dom.

Armstrong får nog gå och hoppas på att Usain Bolt avslöjas som dopad, för att slippa lite fokus.

torsdag 20 december 2012

Dokumentär om Sixten

En riktigt bra och känslosam dokumentär om Sixten Jernberg i SVT av Jens Lind.

Kan ses här!

onsdag 19 december 2012

Vsevolod Bobrov - En mångsysslare inom idrott!

Jag blir alltid fascinerad över mångsysslare. Kanske beroende på att jag själv definitivt inte är en sådan. Jag tänker på dom där som var bra i allt i skolan. De hade talang för musik, idrott och flera andra olika ämnen. Numera jobbar jag inom flygbranschen och inser att när piloter inte kör flygplan så kanske de istället plöjer en åker.

Eller som idrottarna förr i tiden. De kombinerade flera sporter samtidigt. Det som inte går numera eftersom du redan ska välja i ung ålder. Men förr kunde man spela fotboll på sommaren och spela ishockey/bandy på vintern. Sven Tumba tog ju även SM-guld i fotboll och har en landskamp i samma sport på sitt konto. Men vem tänker på honom annat än kanske Sveriges bästa hockeyspelare någonsin?

En annan mångsysslare och ikon var Sovjetunionens Vsevolod Bobrov(1922-1979). Maken till stjärna i två sporter får man leta efter. Efter sin tjänstgöring i Röda armén under andra världskriget ville man att han skulle börja spela fotboll för CSKA Moskva. Fotboll kom också att bli hans första sport. Fram till 1953 vann han 3 sovjetiska mästerskap och lyckades göra smått otroliga 97 mål på 116 matcher. Han deltog även i landslaget under sommar-OS 1952 i Helsingfors. Där gjorde han 5 mål totalt, men det blev ingen medalj för Sovjetunionen.

Bobrov anslöt sig även till CSKA Moskvas ishockeylag. Detta gjorde han också strax efter andra världskriget. Här rönte han större framgång än inom fotbollen. Här kunde han stoltsera med totalt 7 mästerskapsguld och på 130 matcher gjorde han 254 mål! När han var 34 år fick han representera Sovjetunionen vid OS i Cortina d'Ampezzo 1956. Sovjetunionen dominerade turneringen och vann guld. Därutöver vann han också VM-guld åren 1954 och 1956.


Vsevolod Bobrov spelade också bandy och som tränare förde han Sovjet till två VM-guld i hockey 1974 och 1975. Han är ansedd som en av landets största idrottsmän någonsin.

onsdag 2 maj 2012

Alexander Dale Oen 1985-2012

Jag skrev ett blogginlägg om Alexander Dale Oen förra året. Då hade han tagit Norges första VM-guld i simning. Detta var dagen efter terrordåden i Oslo.

Nu har tyvärr Dale Oen hittats död.

Men hans VM-guld kommer ALDRIG ALDRIG ALDRIG att glömmas i Norge. Ett av Norges största sportögonblick genom tiderna.



R.I.P Alexander Dale Oen



En annan herre jag skrev om förra året var Roy Hodgson. Då var han på toppen av sin karriär. Tiden i Liverpool blev dock inte långvarig. Kanske hade han gjort sitt på de allra största scenerna, tänkte jag. Men det jobb som han tidigare hade varit aktuell för, nämligen jobbet som Englands förbundskapten, har han nu fått.

Frågan är om Roy hade varit där nu, om inte Finlands fotbollsförbund hade ringt och lockat honom till Finlands landslag. Då var den tidigare Inter-tränaren i Viking Stavanger.

tisdag 24 april 2012

Abebe Bikila


Sommar-OS närmar sig med stormsteg. Nu är det mindre än 100 dagar kvar. Därför tänkte bloggen idag uppmärksamma en av OS-historiens största genom tiderna, ingen annan än Abebe Bikila. Barfotalöparen från Etiopien vars framgångssaga handlar om så mycket mer än bara idrottsframgångar.

Abebe Bikila föddes 1932 i Etiopien utanför staden Mendida. För att försörja sin familj tog en ung Bikila värvning vid den Etiopiske kejsarens livgarde. Vid livgardet fanns en svensk officer vid namn Onni Niskanen och han blev Bikilas tränare. Etiopien blev faktiskt Sveriges första biståndsland 1954. Niskanen hade själv varit tvungen att avsluta sin aktiva idrottskarriär i förtid pga. en skada han ådrog sig som frivillig i finska vinterkriget.

Det var egentligen inte meningen att Bikila skulle delta vid de olympiska spelen i Rom 1960. Men en av de två tilltänkta etiopiska maratonlöparna skadade sig och strax innan planet skulle lyfta fick Bikila besked om att han skulle med. Man kan anta att skosituationen var en helt annan 1960 än vad den är idag, när Adidas som sponsrade atleterna vid detta OS endast hade få skor kvar vid det här laget. Bikila fick inte tag på några skor som passade. Istället beslöt han sig för att ställa upp barfota....

Loppet startade på eftermiddagen vid Konstantinbågen. Bikila hade blivit varnad av Niskanen om att Marockanen Rhadi Ben Abdesselam skulle kunna vara en av de tuffaste hoten till segern. När det endast återstod 500m av loppet var det också dom två som kämpade om segern. Bikila var den starkare och han spurtade ifrån Ben Abdesselam. Han vann på världsrekordtiden 2:15.16. 24 år tidigare hade Benito Mussolini erövrat hans land Abessinien(numera Etiopien) nu var det Bikila som erövrade Rom. Detta var också det första OS-guldet i friidrott som togs av ett självständigt afrikanskt land. Visst hade afrikaner vunnit OS-guld tidigare men då under andra länders flagg.

Italienarna kan det här med att göra journalfilmer. Jag är snudd på mållös! Titta bara på det här klippet:



4 år senare vid OS i Tokyo blev det också guld. Denna gång löpte Bikila i skor och han använde en liknande taktik som i loppet i Rom. I Tokyo blev det också nytt världsrekord. Denna gång blev tiden 2:12.11 och han var suverän segrare eftersom tvåan britten Basil Heatley var hela 4 minuter bakom. 1968 i Mexico City var också Bikila anmäld. Han avbröt dock loppet men fick istället till sin glädje se sin gode vän och landsmannen Mamo Wolde vinna. Etiopien hade verkligen vid det här laget visat att han var en stornation att räkna med när det kom till löpning. Man förstår att dessa framgångar kom att inspirera senare etiopiska storlöpare som t.ex. Haile Gebrselassie.

1969 blev Bikila delvis förlamad efter en bilolycka i Addis Abeba. Vid OS i München 1972 var Bikila hedersgäst. Han fick dock inte se sin gode vän Mamo Wolde försvara OS-guldet från fyra år tidigare. Istället fick han se Frank Shorter vinna.

Efter en tids sjukdom avlded Bikila den 25:e Oktober 1973 vid bara 41:års ålder. Men minnet av Abebe Bikila lever för alltid kvar.

Onni Niskanen, som förutom sina gärningar som tränare framförallt jobbade för människors väl i Afrika, dog 1984. Han blev Afrika troget fram till sin död.