Gre-No-Li i Stopptid

Med anledning av starten i allsvenskan valde Jens Lind att visa ett gammalt inslag från 1975 där man intervjuar alla ur Gre-No-Li. Men denna gång är det som tränare man intervjuar dem. Vid denna tidpunkt var bisonoxen Gunnar Nordahl tränare för Östers IF, professorn Gunnar Gren tränare för ett gärdsgårdsgänget Götahed-Färjenäs och baronen Nils Liedholm var tränare för mäktiga AS Roma.

Reportrar i inslaget är Kjell Andersson och Göran Zachrisson. Inslaget handlade om hur Gre-No-Li såg på svensk fotboll vid tidpunkten.

Inslaget kan ses här.

Två måsten

"A must see" som dom säger på andra sidan atlanten.

Tom Alandh är en mästerlig dokumentärfilmare. 1986 gjorde han dokumentären Nacka - myten och människan. En historia om en av Sveriges mest folkkära bolltrollare någonsin. Vilken karriär han hade. Men tyvärr fick historien om Nacka Skoglund ett tragiskt slut. Så om du inte har sett den förr, se den nu! Den finns kvar på SVTplay fram tills 12:e Mars.

En annan dokumentär, som inte har något att göra med sport, är den om Pia Degermark som nyss gick på SVT. Pia Degermark som en gång i tiden gjorde succé i rollen som Elvira Madigan i Bo Widerbergs film med samma namn. Den dokumentären hittar du också på SVTplay och finns tillgänglig till 28:e Mars. Pia Degermarks liv har också varit fyllt av tragik. Men tillskillnad från Nacka Skoglund så ser hennes liv ut att få ett bättre slut.

Best of Ejeborg

Jag skrattar en hel del åt vinterstudions uppvärmingar inför dom riktiga sändningarna under OS i Vancouver. Det är en hel del roligt material som ligger ute på SVTplay.

Jag gillar skarpt Johan Ejeborgs imitationer. Vi får bl.a. höra Ingemar Stenmark, Björn Borg och Stefan Edberg.

Men vad som också är kul är att höra några mindre kända namn. Vi som ofta lyssnar på radiosporten gillar förmodligen hans imitation av Västernorrlandsreportern Christer Jonasson. Han härmar även SVT-reportern Pelle Nyström. Nyström som gillar att måla med orden.

Här är länken till SVTplay-klippet.

Med perspektiv på OS

Det har nu gått ett par dagar sedan OS-elden i Vancouver släcktes. Det var ett mycket framgångsrikt OS för svensk del. Däremot var det en stor besvikelse för Finland.

Hela Sverige jublar åt att återigen vara en stormakt inom skidåkningen. I Finland var det istället skridskomedaljer, alpina medaljer, backhoppingsmedaljer m.fl. som uteblev. Den alltför höga målsättningen om 12 medaljer, blev bara 5 och blott en 23:e plats i medaljtabellen. Pinsamt för ett vintersportland såsom Finland. OS i Vancouver var de andra raka olympiska spelen där Finland gick miste om en guldmedalj. Clas Thunberg och Veikko Hakulinen vänder sig i sin grav!

Tänka sig att det var Finlands två hockeylag som knep två medaljer. Kanske inte så förvånande att damerna tog en medalj. Där har man alltid en god chans på bronsmedaljen. Men ett herrlandslag som egentligen aldrig imponerade lyckades sega sig fram till en bronsmedalj. Trots allt ett roligt slut för Finlands gubbar som fick avsluta med en medalj. Tack Koivu, Selänne m.fl. för alla magiska stunder åren igenom! Men nu är det slut och jag undrar vilka som ska ta över. Nu måste det börja vaskas fram hockeytalanger i Finland. Förövrigt måste jag bara säga att ishockeyn är hjärtat av OS. Snälla NHL! Hitta inte på något nu. Utan släpp era spelare även i framtiden. Alexander Oveschkin har sagt att ingen kan stoppa honom från spel i nästa OS på hemmaplan.

Det blev alltså två medaljer i lagidrott för Finlands del. Ibland tappar jag tron på den finländska individuella idrottaren. Det känns som att psyket spelar en stor roll. Denna gång verkade dessutom flera av idrottarna vara ur form. En allmänt dålig start för en nation i OS är heller aldrig bra. Det kan resultera i en kollektiv kollaps.

Borta i Ryssland rullar huvuden. Ryssland gör sitt sämsta OS någonsin och om 4 år ska man anordna spelen på hemmaplan. I Finland lär knappast några huvuden rulla. Det brukar sällan fungera så. Däremot hoppas jag att alla idrottspampar rannsakar sig själva och funderar på om man verkligen ska fortsätta på sin post.

Personligen är det skönt att vara tillbaka i den gråa vardagen igen. Ett OS kräver sin man. Särskilt när det anordnas i nordamerika. Det har blivit många långa nätter. Spelen fick tyvärr en tragisk start när rodelåkaren förolyckades på en träning. Men totalt sätt tror jag att gemene expert ser OS i Vancouver som ett bra arrangemang.

För de idrottare som siktar mot OS i Sotji 2014 väntar nu träning, träning och åter träning. Helena Jonsson som floppade i Vancouver har uttryckt viss tveksamhet om hon ska vara med då. Spontant blev jag förvånad. Tjejen är ju bara 25-år. Men så tänker jag efter och plötsligt har jag all förståelse för en sådan tveksamhet. Hur mycket träning betyder inte en satsning mot ett nytt OS. Trots allt finns det så mycket annat i livet än sport.

Ibland känner jag det också. Hur meningslöst är inte sport egentligen? Ändå sitter man framför TV:n och tittar. Det kommer jag att göra om 4 år också. Förhoppningvis får vi bevittna ett finländskt OS-guld då!

Sverige-Finland ett sömnpiller

Jag tänkte skriva några rader om Sverige-Finland från tidigare imorse.

Sverige va klart det bättre laget. Man var vassare på precis allting. Sverige är definitivt en utmanare till OS-guldet.

Finland tog sig trots förlusten direkt vidare till kvartsfinal som bästa tvåa. Finland är också på den bättre halvan. Med andra ord, man slipper möta Ryssland/Kanada i en ev. semifinal. Däremot tror jag inte Finland la sig idag. Jag tror helt enkelt man var så här dåliga. Respass mot Tjeckien i kvartsfinalen skulle inte förvåna mig.

Om någon ev. kritiserar Finland för att ha spelat medvetet dåligt imorse för att undvika att vinna gruppen så kan jag säga att Sverige gjorde något liknande för 4 år sedan när man la sig mot Slovakien och fick möta Schweiz i kvartsfinalen. Skillnaden är dock att Sverige hade ett lag för att ta sig hela vägen fram till OS-guld efter Schweiz-vinsten. Det betvivlar jag att Finland har i år. Pensionärernas sista show kan bli en stor besvikelse och vilka ska ta över sen!?

Jag hade förväntat mig att Finlands power play inte skulle ha samma effektivitet som tidigare. Jag har sett samma mönster tidigare. Finland kan inleda VM-turneringarna mot ett sopgäng och göra flera PP-mål. Sen när det väl gäller mot bättre nationer då är Finlands PP tillbaka på en medioker nivå. Skärpning!

Pitkänens grej på Hörnqvist va ful. Det är inte frågan om det. Nu väntar åtminstone en matchs avstängning. Detta betyder också att Janne Niskala kommer att få mer speltid i spel 5 mot 5. Oroväckande.

En tråkig match ska sägas. När Sverige får matchen dit man vill så är det sällan underhållande, men ack så effektivt. Sen tycker jag att matcher mellan Sverige och Finland nuförtiden tenderar att sakna den där riktiga glöden. Det återstår att se om lagen möts igen i OS. Isåfall tror jag inte vi får samma matchbild som vi fick imorse.

Är det någon finländare som har lyckats toppa formen till OS?

Finlands olympiska kommitté har nu insett att man inte kommer att uppfylla målen om att vinna 12 medaljer i OS i Vancouver. Förmodligen var målsättningen för hög. Men att OS skulle börja så här dåligt för Finlands del hade nog ingen räknat med.

Ur finländsk synvinkel var herrarnas skiatlon ett fiasko. Själv tittade jag till en början något flyktigt på loppet och jag fick höra kommentatorena berätta om hur finländarna en efter en avbröt loppet. Ridå.

Hur kan de finländska skidåkarna klappa ihop så totalt nu när det väl gäller? Har faktiskt ingen lyckats nå åtminstone hygglig form till Vancouver? Suck.

----------------------

De finländska backhopparna hade jag egentligen inga direkta förhoppningar på. Det är dock väldigt synd att Ahonen inte fick sin medalj i lilla backen. Nu blev tävlingen i stora backen en besvikelse för honom efter skadan i provhoppningen. Återstår att se om Ahonen kan delta i lagtävlingen.

Matti Hautamäkis genomklappning var dock värre än herrarnas i skiatlon. Den annars så stabila mästerskapshopparen Hautamäki har haft en dålig säsong. Han överraskade dock oss alla med att ligga trea efter den första omgången. Men hoppet i andra omgången var symptomatiskt för hela hans säsong.

----------------------

Nej, man har mestadels fått glädja sig åt Finlands ishockeylejon. Power Play-spelet har ännu inte testats mot bra motstånd så morgondagens match mot Sverige blir ack så viktig. Medan många lag ännu testar sig fram för att hitta sitt bästa power play har Finland i stort sätt alla sina roller klara. Det är så Finland jobbar och måste jobba, eftersom man inte har samma bredd som t.ex. Sverige. Man vet precis vad man vill få ut av sina spelare.

Väldigt roligt att Teemu Selänne får sitt namn i rekordböckerna. Nu är han den mesta poänggöraren i OS genom tiderna med 37 poäng(20+17).Assisten mot Tyskland gjorde att han blev ensam på toppen och passerade namn såsom Valeri Kharlamov, Vlastimil Bubnik och Harry Watson.

----------------------

Det är bara att gratulera Sverige till all succé. Sveriges idrottare kan det här med att vara bäst när det gäller.

----------------------

För Finland handlar det väl om att bryta ihop och komma igen. Hur många medaljchanser som ännu finns har jag inte vågat titta på. Men jag hoppas ändå man lyckas knipa någon guldmedalj.

Men Finlands kräftgång i OS tycks fortsätta. Turin-OS för 4 år sedan var heller ingen höjdare eftersom guldmedaljerna uteblev. Man kan undra vad det månne beror på. Måste det göras stora förändringar inom det finländska idrottsklimatet? Kan det rentav sitta i de finländska idrottarnas psyke?

Själv har jag ingen aning. Men sport slutar jag aldrig titta på. Trots alla besvikelser, så sitter man där igen och tittar år efter år.

OS har börjat!

Bloggen har ej uppdaterats på ett tag. Detta beroende på att blogginnehavaren har varit på semester i New York. Men nu är jag tillbaka igen och OS har börjat.

Till min besvikelse har finländarna fått en dålig start. De medeljkandidater som hittils har varit i farten har inte lyckats ta sig till prispallen. Närmast har Janne Ahonen varit med en fjärdeplats i lilla backen.

Det är just starten i ett OS som är ack så viktig för ett land. I ett OS bildar man ofta en större grupp blandat med idrottare från flera olika sporter. Sedan lever man tillsammans i OS-byn. Får man bra utdelning i början så brukar det oftast smitta av sig på de andra idrottarna. Uteblir medaljerna brukar det istället bli onödigt mycket press på de idrottare som tävlar i slutskedet.

Sverige har däremot fått en bra start. Visst, det har uteblivit medaljer där också, men två OS-guld så här tidigt in på OS är mycket bra. Återigen har man fostrat fram en idrottstjej som är ödmjuk och låter prestationerna tala. Charlotte Kalla verkar precis som Magdalena Forsberg eller Carolina Klüft vara hur avspänd och glad som helst. De har alla haft en skön inställning till sina idrotter.

Sen så har vi Storuman-sonen och "storsnackaren" Björn Ferry som fick till en fullträff i jaktstarten. Kul för en glesbygdskommun som Storuman att få en OS-guldmedaljör.

OS har bara börjat!