Om senaste "Stopptid", Tichonov och Modos nya buse

Det är nog rätt lite damidrott i min blogg. Det brukar bli så. Jag tenderar att mestadels fokusera runt herridrott och det är liksom sån jag är.

Måste dock återigen få slå ett slag för Jens Lindhs Stopptid som kommer i anslutning till Sportspegeln på söndagar. Denna gång handlade det om Arvikas duktiga basketdamer som gick till Europacupfinal 1991. En historia jag inte kom ihåg. Men så är det ofta med ämnena som tas upp i just Stopptid.

Viktor Tichonov har gått ur tiden. Supertränaren som med sin "Röda armé" vann allt flera gånger om inom landslagshockeyn. I den ryska ligan vann han med sitt CSKA Moskva 13 raka guld! Samtidigt så påminns man nu också om de gånger som Tichonov besegrades. Jag tänker t.ex. på "Miracle on ice" 1980 i Lake Placid, Tre Kronors skräll VM-guld 1988 och Finlands vinst i sista matchen mot Sovjet i Calgary-OS 1988. När det kommer till Calgary så hade Sovjet redan säkrat OS-guld innan sista matchen. Finland vann den matchen och tog OS-silver. Finlands första hockeyframgång.

I följande klipp ses glimtar ur den matchen. Lehtonens 2-1 på Mylnikov är en riktig stämningshöjare för oss Lejon-supportrar! Men det som är riktigt intressant är när Tichonov dyker upp i Finlands omklädningsrum efter matchen medan Jukka Tammi intervjuas. Tichonov är så uppriktigt glad för Finlands skull. Under denna korta sekvens(09:45 in i klippet) får man en helt annan syn av Tichonov. Man tänker inte på hans alltid så sura framtoning och hårda nypor.



För lite mer botaniserande inom detta ämne så är det även värt att titta på SVT-dokumentären "CCCP Hockey". Framförallt handlar den om Sovjets superfemma med Kasatonov, Fetisov, Makarov, Larionov och Krutov.

På tal om hårda nypor. Vi nås också av nyheten att Modo har signat Donald Brashear!? En skrällvärvning av magnitud. Får se vad denna veteran och hårding kan uträtta. Detta lär vara Foppas värvning. En spontan tanke var att hoppa på Botniabanan till Ö-vik för att se honom lira. Plötsligt så undrar jag varför. Jag har ju aldrig gillat hårdingar. Jag drar till minnes när HIFK signade Trevor Gillies. En för mig typisk Summanen värvning och jag brukar ofta såga det mesta som Summanen står för. Trevor Gillies kan inte spela ishockey. Han ska bara skrämma livet ur motståndarna. Här sänker han en annan buse, Jarkko Ruutu, i en match i finska ligan förra året.



Något sådant här vill vi inte se av Brashear.

Hyllningar från Finland till Peter Forsberg

Det har varit mycket Peter Forsberg i veckan. "Foppa" som blev invald i hockeyns hall of fame nyligen.

Må så vara att jag inte alltid har så trevliga minnen av honom eftersom han var en "finndödare". Han var t.ex. med och vände 5-1 till 5-6 i VM-turneringen 2003 i Helsingfors. Hans 5-5 mål ger mig ännu mardrömmar.

Men sällan har hockeyvärlden skådat en sådan komplett hockeyspelare. Synd att hans karriär skulle spolieras av skador. Men Foppa kan ändå stoltsera med att vara en riktig vinnare. 2 OS-guld, 2-Stanley Cup och 2-VM guld säger det mesta.

Filip Saxén, journalist på Hufvudstadsbladet, hyllar även han Foppa i sin blogg. Så vi finländare har helt enkelt accepterat att han var en utomordentlig lirare. Kan även tillägga att hockeyjournalisten Kaj Kunnas också är en som har berömt Foppa från finländskt håll.

5-5 målet var det ja.

1:36 in i följande klipp:



Jag har egentligen aldrig fattat vad finnarna håller på med här. Man faller som käglor in i egen bur och Foppa behöver bara lägga in pucken på mål. Den där där pucken ska aldrig få gå in. Ej heller ska han få göra den där åkningen såpass ohotad. Men finländarna var här psykiskt knäckta och riktigt stirriga. En finländsk tidnings förstasida dagen efter sa nog allt om vad finländarna kände efter den förlusten. Sidan var helt svart.

Om bara Teemu Selänne hade satt sitt friläge vid ställning 5-2. Då tror jag aldrig Tre Kronor hade kommit igen....

IFK Holmsund i Stopptid

Återigen underkänt när det kommer till uppdateringar här. Jag får skärpa mig!

Vad jag ofta vill skriva om i bloggen är självklart sådant som ligger mig varmt om hjärtat. Jag måste få tipsa om Jens Lindhs "Stopptid" i SVT som är en stor gärning för ämnet idrottshistoria!

Här är ett klipp från förra veckan som handlar om kvalet till allsvenskan 1962. Visst, det handlar mest om AIK och Landskrona. Men jag som bor i Västerbotten sedan 10 år visste inte att IFK Holmsund var med och kvalade till allsvenskan redan 1962. Jag vet att man gjorde en säsong i allsvenskan 1967, men man degraderas direkt.



Som sagt, saker som ligger mig varmt om hjärtat är ju saker som har med Västerbotten att göra. Tänka sig att Holmsund har lirat i finrummet en gång i tiden!

En destruktiv säsong för supportrarna - Därav rop efter förändring

Jag tror nästan att alla som jobbar inom en sportorganisation i dagens läge eftersträvar kontinuitet. Jag tror även de som följer ett lag önskar kontinuitet. Att det ändå bland en och annan Björklöven-supporter finns en önskan att nästan hela lagledningen byts ut i klubben tror jag har att göra med att säsongen har varit väldigt "destruktiv" på många sätt och vis. Visst, en viss del supportrar blir aldrig nöjda men denna säsong har varit extra tuff för de gröngula.

Säsongen började ju ganska dåligt och spelet knakade i fogarna. Man tillhörde bottenskiktet och när man första halvan av oktober förlorade 5 raka matcher va det naturligtvis deppigt. Men borta mot Malmö vände det och Löven vann 6 raka matcher. Därefter fortsatte man prestera bra i flera matcher. Visserligen blandades förluster med vinster, men Björklöven var på säker mark.

Sen började skadorna göra sig alltför mycket påminda och efter vinsten mot Mora den 28/12 blev det hela 15 raka förluster!!?? Helt sjukt egentligen.

Hur är man som supporter efter 15 raka förluster? Jo, man är totalt sänkt. Självklart gick inte alla de där förlusterna att skylla på skador. Men skadorna va ändå den största orsaken till att man hamnade i denna katastrofala förlustsvit. Den 18/1 spelade vi bortamatch mot Troja. Det var en lördag och jag köpte matchen på nätet. Vi blev utklassade den dagen. Men det var förståeligt. Jag borde ha kollat in laguppställningarna innan. Lövens trupp borta i Ljungby var ingen trupp som vinner en bortamatch i hockeyallsvenskan anno 2014.

Av alla förluster vet jag inte vilken som var värst. Men gång på gång gjorde Löven oss supportrar besvikna. Det var matcher vi skulle vinna, men alla dessa ihopklappningar gång på gång. Vem kommer inte ihåg när vi skulle vända allt mot Oskarshamn den 28/1? Björklöven hade matcherna innan spelat okej men ändå förlorat. Hemma mot IKO skulle äntligen vinsten komma. Men istället blev det ett praktfiasko och förlust med 1-5 och man förstod inte va som hände därute på isen egentligen.

15 raka förluster sätter sina spår. Ineffektiviteten var tidvis påtaglig, men framför allt var försvarsspelet under all kritik och målvakterna tog inga puckar. Ofta var vi totalt utspelade. Sedan blev vi i ett tidigt skede klara för kvalserien. Alla var inställda på det. När sedan spelet även i kvalserien till en början knakade i fogarna ja då blev mången supporter rejält luttrad.

Kort och gott, en destruktiv säsong. Att det skriks efter förändring är inte så förvånande. Däremot när det kommer till banderoll-incidenten efter sista matchen så tror jag den är något pinsam från båda håll. Åkerblom kanske inte agerade helt okej och sa fel saker, samtidigt som ett gäng överförfriskade supportrar förmodligen var svåra att diskutera med.

Vi vänder blad.

När det kommer till just förändringar så verkar det i ryktessvängen som att det är sportchefen Jimmy Blixt som är närmast att lämna. Det ska dock sägas att Jimmy ändå har varit sportchef ett par år och en förändring på den positionen tror jag inte skulle vara helt fel. Samtidigt är man nu inne i en period där nästa års lag ska byggas. Att byta sportchef nu kan göra att man tappar mycket tid när det kommer till lagbygget.

Jens Öhmans vara eller icke vara är också en intressant fråga. Hade det inte varit för Jens Öhmans 2-årskontrakt så tror jag att han hade fått gå när förlusterna blev för många. Nu lyckades han hålla kvar klubben och han verkar ha spelarnas förtroende. Även när det kommer till tränarbiten så ryktas det att det blir förändringar. Men de facto att Jens har kontrakt ett år till tror jag gör att han även kommande år kommer att leda laget. Jag kanske är helt ute och cyklar men förmodligen så står det väl i kontraktet att han ska vara huvudtränare för A-laget och blir det någon typ av "degradering" så behöver han inte acceptera det.

Sen när det kommer till spelartruppen så är det väl en hel del frågetecken runt redan kontrakterade spelare. Jag tänker inte fördjupa mig alltför mycket i detta. Men jag ser ändå problem i att Mats Lavander har en skyhög lön och att hans karriär är rejält på nedgång, om han nu inte hittar tillbaka till en bra nivå igen och framförallt får vara skadefri. Att Nevalainen är under kontrakt och fick sitta på läktaren under kvalserien är inte bra. Förhoppningsvis kan man hitta en lösning där han får gå vidare i karriären. Däremot att vi har killar som Linus Boström och Ekeståhl-Jonsson under kontrakt tycker jag är bra. Vi måste fortsätta tro på dessa grabbar! Sen vill jag ha ett helt nytt målvaktspar. En något mer rutinerad målvakt(typ Bengtsberg) tillsammans med en ung utvecklingsbar målis vore ett bra målvaktspar inför framtiden.

Det är mycket mer jag skulle vilja skriva om men jag tycker att detta får räcka tillsvidare.

Forza Löven!

Imorgon smäller det!

Här kommer lite allmänna sportskriverier om det som berör mig mest inom sporten. De idrottshistoriska inslagen i bloggen är fortfarande de viktigaste inläggen. Men jag har ju nyss kommit igång igen och det är ju trots allt OS. Naturligtvis kommer ju idrottshistoria att skrivas imorgon också när Finland och Sveriges möts, återigen i en viktig match.

Jag har mognat med åren och lärt mig hantera förluster som supporter mer och mer. Efter Turin 2006 var jag knäckt ett tag. Det var ju vårt OS(Ja, jag håller på Finland). Men det är klart, nu börjar nervositeten göra sig påmind. Det värsta av allt är att jag ska se matchen på jobbet också, bland en massa svenskar.

Finland fick äntligen lite stolpe in och det första OS-guldet sen 2002 blev igår ett faktum när Jauhojärvi-Niskanen vann lagsprinten. Jag orkar inte gå in på hela "fall-situationen" utan konstaterar bara att Finland inkasserade ett guld.

Jag konstaterar även att mitt Björklöven tog sin andra raka seger(tidigare 15 raka förluster(!). Den negativa kvalserien kommer dock än närmre hela tiden och jag tror inte "Löven" kommer att undvika att hamna där. Den dagen när vi ev. går in i kvalserien kommer man ju att vara ett vrak igen. En kvalserie är ALDRIG lätt!

Men återigen till matchen imorgon. Det kan gå hursomhelst. Men Sverige är för mig klar favorit. Hursomhelst så har vi i Finland vårt eget "evigt gröna träd", Teemu Selänne. Jag tar alltså till en JO Waldner-referens. Kineserna som kallar Waldner för "the evergreen tree".

Vem kommer inte ihåg JO Waldners sista show i Aten OS? Det var ett OS som gick ganska bra för Sverige. Men trots allt var det Waldners insatser som värderades högst av många, åtminstone hans "showande" var överlägset. Han tog nämligen ingen medalj utan förlorade bronsmatchen, men ändå vevades repriserna av hans omöjliga bollvinster under turneringen i TV-rutan hela tiden.

Det är lite samma sak med Teemu Selänne trots att han är lagidrottare. För även om hockeylejonen blir 4:a så är det ändå Teemu Selännes sista landskamper som man kommer att komma ihåg från detta OS. Teemu Selänne är hockeylejonen personifierad.

För alltid!

....och om Tuukka Rask spelar på topp imorgon kan Finland mycket väl vinna.

Jag dunkar väl in två klipp som avslutning. Två evigt gröna träd!





P.S

Varför ser inte Ryssland själva det som resten av världen ser? Att Ovechkin och Malkin inte ska spela i samma kedja. Att laget är felbyggt. Att laget skulle må bra av lite taktiska direktiv när det t.ex. är ett power break. Varför kan man inte ändra på sig? Tyvärr, OS har varit och farit för Rysslands herrlandslag i ishockey. Man får skylla sig själva. Att svälja stoltheten och börja göra saker på ett helt annat sätt, verkar inte vara ett alternativ. För ett par år sedan var det Bykov, nu var det Bilyaletdinov snart blir det någon annan precis likadan.

Björklöven och Finland i OS

Idrott är ibland inte alls kul. Särskilt om man är supporter.

Visst, året började bra för min del när Finland skrällde och vann JVM-guld. Men den glädjen varade inte länge, eftersom mitt älskade Björklöven började förlora. Ja, dom har faktiskt förlorat hela 14-matcher på raken och inte vunnit en enda match under 2014. Till en början så handlade alla förluster om en massa oturliga skador. Sen när spelare började komma tillbaka och prestationerna ändå blev bra, så fortsatte man förlora. Det har liksom gått troll i det hela. Det är helt sjukt faktiskt.

Det är en jättetärande situation runt Björklöven nu. Frågan är vad man ska göra? Jag har då inga klara svar. Men en sak är säker.  Björklöven måste gå ut och kommunicera med supportrar, sponsorer, m.fl. NUUU. Även om man säger att man bara jobbar på, så måste man liksom gå ut och säga det. Berätta hur man jobbar på helt enkelt. Detta gäller styrelsen, VD:n, sportchefen, tränaren och spelarna.

Laget är i princip klart för den "negativa kvalserien". Jag har hela tiden varit övertygad om att den tränare som ev. ska lotsa oss genom den kvalserien är Jens Öhman. Mycket med tanke på att han tog upp oss förra året. Men nu är jag inte lika säker. Det handlar trots allt om 14-förluster(helt sjukt). Löven måste få en positivare trend i laget innan kvalserien börjar. Annars blir det div.1 och totalt mörker. Oftast är jag mot att sparka tränaren. Samtidigt måste vi betala Öhmans lön om vi sparkar honom tills han ev. blir klar för en annan klubb. Men det är klart, om han är fel man på fel plats så måste det ju kosta.

RÖV! Hur blev det så här?

Ej heller går det bra för Finland i OS. Under 10km klassiskt för damer satt och såg framför mig hur Saarinen skulle bli 4:a. Det blev hon också.

Förra fredagen kallades i Finland för "the black friday" med tanke på skadorna på Mikko Koivu och Valtteri Filppula som tvingade dem att tacka nej till OS. Nu har jag kommit över det och ser ändå framemot Finlands matcher. Även om det blir svårt att nå längre än kvartsfinal. Vilken business NHL är ändå. Hårt matchande in i det sista. Tänk om Filppula inte hade behövt spela sista matchen....

Alla dessa om...

Nej, jag avslutar med ett fint finländskt idrottsögonblick från ett vinter-OS.

Detta är Toni Nieminen från OS i Albertville 1992:

Motorsport, Bengt Grive och George Harrison

Jag har väl aldrig varit någon stor anhängare av motorsport. Men som finländare har det naturligtvis varit svårt att inte följa med till viss del i varje fall. Själv kan jag inget om motorer. Men jag gillar kulturen runt motorer och bilar. I förlängningen är det så mycket mer än bara just bilar.

Nu är det så att SVTs nya öppet arkiv har lagt upp en riktigt läcker programserie från 1986 som handlar om svensk motorsport. Hjulens Hjältar! Du hittar den här.

I programmet medverkar även den legendariska sportkommentatorn och forne svenska mästaren i bordtennis Bengt Grive. I serien Minnenas Television ligger det nu också ute ett program om Bengt Grive från Lasse Holmqvists klassiska intervjuprogram "Här är ditt liv".

Till slut. Ett litet klipp med en favorit till mig. Det är formel1-anhängaren George Harrison som kort pratar om Ronnie Peterson. Ingen finns som bekant kvar i livet idag.



Trots att det gick dåligt för min favorit Kimi Räikkönen igår, måste man ändå glädjas med far och son Rosberg.

Anders Forsberg fick gå från Skellefteå

Anders Forsbergs stora misstag var att han informerade spelartruppen innan han informerade de styrande i föreningen, att han hade för avsikt att träna en annan klubb nästa säsong. Forsberg förklarar det själv med att han inte ville fortsätta ljuga för spelarna och att han därför tog beslutet att informera dom. Förmodligen var detta ganska spontant. Något som straffade sig. Det här med att man tycker att Anders Forsbergs engagemang skulle ha sviktat den senaste tiden tror jag inte på en sekund. Förmodligen var det någon eller några som starkt ogillade Forsbergs agerande och således drev fram frågan om att redan nu ta i bruk kommande säsongers tränartrojka. Det har även ryktats att han skulle ha försökt locka spelare till hans kommande klubb. Det tror jag inte på heller.

Anders Forsbergs tränarmeriter från de senaste åren talar för sig själva. Skellefteå är det första A-lag som Forsberg tränar och med dem har han nått två finaler på raken och hittils i år är man en suverän serieledare. Jag känner bara Forsberg genom TV-rutan. Men om det är någon tränare som verkligen har gjort intryck på mig de senaste åren så är det just Anders Forsberg. Han är verkligen elitserietränarnas gentleman nummer ett. Förutom hans lilla snedsteg när han informerar truppen först, så har han alltid agerat professionellt. Varför kan man inte ha överseende med det? Tvivlar man faktiskt på att Forsberg inte skulle ge allt för att vinna ett SM-guld denna säsong? Framför allt undrar jag om man inom Skellefteå AIK har rannsakat sig själva och reflekterat över om man har varit tillräckligt öppen och ärlig mot Forsberg angående kommande säsong. Skellefteå kan ha skapat den här situationen själva. Om Skellefteå hade varit inne i en djup nedåtgående spiral så hade jag förstått deras beslut. När jag hör ordförande Nordlund prata så känns det som att han ytterst motvilligt måste acceptera situationen att tränare kan vara klar för andra klubbar mitt under brinnande säsong. Det säger en hel del, klubbar tänker mest på sig själva, vilket de självklart måste. Men det ska ju sägas att oftast har ju klubbarna redan sitt på de torra inför följande säsong vilket innebär att man ofta har tränare kontrakterade från just andra klubbar. Den ena situationen ger den andra.

Det är klart, om Skellefteå vinner SM-guld i vår, då kommer ingen att tvivla på att det här var ett fel beslut. Men oavsett så har man slängt ut en kär medarbetare i kylan. En tränare som hade gett sista blodsdroppen för att laget skulle få ett SM-guld. Anders Forsberg kan vara klar för Modo och Modo hade kunnat bli en kommande motståndare i ett elitserieslutspel. Men jag ser ingen känslighet i det, eftersom vi vid det här laget har lärt känna Forsberg som en professionell tränare. Däremot var det ytterst känsligt för flera år sedan när Roger Melin tränade Rögle i en kvalserie, samtidigt som hans kommande arbetsgivare Linköping också spelade i samma kvalserie. Då handlade det om att följande säsong få träna i allsvenskan eller elitserien.

Nu sjösätter Skellefteå en ny tränarorganisation där jag har förstått att förutom värvningar så ska även general managern Lasse Johansson ansvara för laguttagningar. Johansson säger: "-Jag är ytterst ansvarig för det i fortsättningen. Tanken med den nya rollen och den nya organisationen är att tydliggöra rollerna inför framtiden i den här föreningen." För mig spontant så känns det som att det blir mera otydligt. Man måste väl ha en ansvarig tränare som står i båset? Eller kanske inte. Jag är väl bara gammalmodig.

Nu återstår det se vart Anders Forsberg hamnar nästa år. De flesta tror på Modo. Det ska sägas att han förmodligen hade haft en lugnare situation om det inte vore för att han är en väldigt het tränare på marknaden. En tränare med färre alternativ hade kanske varit tvungen att vänta tills efter säsongen för att göra klart med ny klubb. Visst, ingen tvingade Anders Forsberg att skriva på för en ny klubb. Men på samma gång som Skellefteå AIK visade intentioner på att man inte ville förlänga så kände väl Forsberg att han ville smida medan järnet var varmt. Många bra anbud hade kunnat gå förbi. Jag vill också tillägga att mediatrycket förmodligen har gjort sitt. När frågorna blev många, ville Anders Forsberg vara öppen och ärlig med sina spelare. Det resulterar i ett klubben sparkar honom med motiveringen att hans engagemang inte har varit 100%.

Förövrigt är jag Björklövare, om någon undrar.

Björn Borgs garageportar!

Det var mot dessa portar som underbarnet Björn Borg stod och nötte tennisslag hemma i Södertälje.



Kul att de får se lite dagsljus. Nu är det läge att hitta något ställe för dem där de kan visas upp.

En fuskare

Vem ska tro på Lance att han var ren när han slutade trea i touren 2009? Som han själv säger i intervjun hos Oprah, han är inte den mest trovärdiga mannen i världen förtillfället.

Kan inte annat än hålla med.

Vi vet alla att cyklingsporten är totalt genomsurad av dopade tävlingscyklister. Lance Armstrong känner inte dåligt samvete för att han har varit dopad. Det måste han ju få känna, om han verkligen känner så. Förhoppningsvis kommer även han till insikt nångång.

Men åter till cykelsporten. Lance älskar cykling. Men tyvärr Lance, din sport är genomrutten. Förmodligen är du så bra att du hade varit en toppcyklist utan dopning. Du kanske även kunde ha vunnit nångång, men precis som du säger, sju raka vinster i Tour de France fixar förmodligen ingen odopad. Du är precis som dom andra Lance. Du precis som alla andra har haft ett val. Att dopa sig eller inte dopa sig. Bittert att just din sport ska vara drabbad av dopning. Nu måste även jag dopa mig, tänkte du. Sedan blev du förmodligen världsbäst på dopning också. Det gäller att vara tävlingsmänniska i allt.

Problemet i mitt tyckte med Lance Armstrong är att han kände sig som en vanlig tävlingscyklist. Vad gjorde en vanlig tävlingscyklist? Jo, en vanlig tävlingscyklist dopade sig.

Borde Armstrong dömas hårdare än andra dopade cyklister? Det kan inte jag bedöma. Vad jag vet är att han kommer att dömas hårdare. Har man så länge och efter sådana framgånger dels tillskansat sig så mycket pengar och framförallt sårat så många människor, så är svaret givet. Drevet kommer att vara ett av de största någonsin.

För sårat människor det har han gjort. Eftersom Armstrong hade bestämt sig för att hela tiden neka till dopningsanklagelserna, så måste ju situationen ha blivit ohygglig eftersom han hela tiden var tvungen att idiotförklara sina belackare efter sina framgångar. Under hela denna tid, lyckades han stå pall för trycket. Många hade nog brutit ihop. Det hoppas jag i alla fall. För det hade isåfall varit ett hälsotecken.

Vad händer nu då? Ja, det vet ingen. Men jag tror att domen mot Lance kommer att slå hårt. Nu pratar jag inte om bestraffningar inom rättsväsendet eller inom idrotten. Jag pratar om folkets dom.

Armstrong får nog gå och hoppas på att Usain Bolt avslöjas som dopad, för att slippa lite fokus.

Dokumentär om Sixten

En riktigt bra och känslosam dokumentär om Sixten Jernberg i SVT av Jens Lind.

Kan ses här!

Vsevolod Bobrov - En mångsysslare inom idrott!

Jag blir alltid fascinerad över mångsysslare. Kanske beroende på att jag själv definitivt inte är en sådan. Jag tänker på dom där som var bra i allt i skolan. De hade talang för musik, idrott och flera andra olika ämnen. Numera jobbar jag inom flygbranschen och inser att när piloter inte kör flygplan så kanske de istället plöjer en åker.

Eller som idrottarna förr i tiden. De kombinerade flera sporter samtidigt. Det som inte går numera eftersom du redan ska välja i ung ålder. Men förr kunde man spela fotboll på sommaren och spela ishockey/bandy på vintern. Sven Tumba tog ju även SM-guld i fotboll och har en landskamp i samma sport på sitt konto. Men vem tänker på honom annat än kanske Sveriges bästa hockeyspelare någonsin?

En annan mångsysslare och ikon var Sovjetunionens Vsevolod Bobrov(1922-1979). Maken till stjärna i två sporter får man leta efter. Efter sin tjänstgöring i Röda armén under andra världskriget ville man att han skulle börja spela fotboll för CSKA Moskva. Fotboll kom också att bli hans första sport. Fram till 1953 vann han 3 sovjetiska mästerskap och lyckades göra smått otroliga 97 mål på 116 matcher. Han deltog även i landslaget under sommar-OS 1952 i Helsingfors. Där gjorde han 5 mål totalt, men det blev ingen medalj för Sovjetunionen.

Bobrov anslöt sig även till CSKA Moskvas ishockeylag. Detta gjorde han också strax efter andra världskriget. Här rönte han större framgång än inom fotbollen. Här kunde han stoltsera med totalt 7 mästerskapsguld och på 130 matcher gjorde han 254 mål! När han var 34 år fick han representera Sovjetunionen vid OS i Cortina d'Ampezzo 1956. Sovjetunionen dominerade turneringen och vann guld. Därutöver vann han också VM-guld åren 1954 och 1956.


Vsevolod Bobrov spelade också bandy och som tränare förde han Sovjet till två VM-guld i hockey 1974 och 1975. Han är ansedd som en av landets största idrottsmän någonsin.

Alexander Dale Oen 1985-2012

Jag skrev ett blogginlägg om Alexander Dale Oen förra året. Då hade han tagit Norges första VM-guld i simning. Detta var dagen efter terrordåden i Oslo.

Nu har tyvärr Dale Oen hittats död.

Men hans VM-guld kommer ALDRIG ALDRIG ALDRIG att glömmas i Norge. Ett av Norges största sportögonblick genom tiderna.



R.I.P Alexander Dale Oen



En annan herre jag skrev om förra året var Roy Hodgson. Då var han på toppen av sin karriär. Tiden i Liverpool blev dock inte långvarig. Kanske hade han gjort sitt på de allra största scenerna, tänkte jag. Men det jobb som han tidigare hade varit aktuell för, nämligen jobbet som Englands förbundskapten, har han nu fått.

Frågan är om Roy hade varit där nu, om inte Finlands fotbollsförbund hade ringt och lockat honom till Finlands landslag. Då var den tidigare Inter-tränaren i Viking Stavanger.

Abebe Bikila

Sommar-OS närmar sig med stormsteg. Nu är det mindre än 100 dagar kvar. Därför tänkte bloggen idag uppmärksamma en av OS-historiens största genom tiderna, ingen annan än Abebe Bikila. Barfotalöparen från Etiopien vars framgångssaga handlar om så mycket mer än bara idrottsframgångar.

Abebe Bikila föddes 1932 i Etiopien utanför staden Mendida. För att försörja sin familj tog en ung Bikila värvning vid den Etiopiske kejsarens livgarde. Vid livgardet fanns en svensk officer vid namn Onni Niskanen och han blev Bikilas tränare. Etiopien blev faktiskt Sveriges första biståndsland 1954. Niskanen hade själv varit tvungen att avsluta sin aktiva idrottskarriär i förtid pga. en skada han ådrog sig som frivillig i finska vinterkriget.

Det var egentligen inte meningen att Bikila skulle delta vid de olympiska spelen i Rom 1960. Men en av de två tilltänkta etiopiska maratonlöparna skadade sig och strax innan planet skulle lyfta fick Bikila besked om att han skulle med. Man kan anta att skosituationen var en helt annan 1960 än vad den är idag, när Adidas som sponsrade atleterna vid detta OS endast hade få skor kvar vid det här laget. Bikila fick inte tag på några skor som passade. Istället beslöt han sig för att ställa upp barfota....

Loppet startade på eftermiddagen vid Konstantinbågen. Bikila hade blivit varnad av Niskanen om att Marockanen Rhadi Ben Abdesselam skulle kunna vara en av de tuffaste hoten till segern. När det endast återstod 500m av loppet var det också dom två som kämpade om segern. Bikila var den starkare och han spurtade ifrån Ben Abdesselam. Han vann på världsrekordtiden 2:15.16. 24 år tidigare hade Benito Mussolini erövrat hans land Abessinien(numera Etiopien) nu var det Bikila som erövrade Rom. Detta var också det första OS-guldet i friidrott som togs av ett självständigt afrikanskt land. Visst hade afrikaner vunnit OS-guld tidigare men då under andra länders flagg.

Italienarna kan det här med att göra journalfilmer. Jag är snudd på mållös! Titta bara på det här klippet:



4 år senare vid OS i Tokyo blev det också guld. Denna gång löpte Bikila i skor och han använde en liknande taktik som i loppet i Rom. I Tokyo blev det också nytt världsrekord. Denna gång blev tiden 2:12.11 och han var suverän segrare eftersom tvåan britten Basil Heatley var hela 4 minuter bakom. 1968 i Mexico City var också Bikila anmäld. Han avbröt dock loppet men fick istället till sin glädje se sin gode vän och landsmannen Mamo Wolde vinna. Etiopien hade verkligen vid det här laget visat att han var en stornation att räkna med när det kom till löpning. Man förstår att dessa framgångar kom att inspirera senare etiopiska storlöpare som t.ex. Haile Gebrselassie.

1969 blev Bikila delvis förlamad efter en bilolycka i Addis Abeba. Vid OS i München 1972 var Bikila hedersgäst. Han fick dock inte se sin gode vän Mamo Wolde försvara OS-guldet från fyra år tidigare. Istället fick han se Frank Shorter vinna.

Efter en tids sjukdom avlded Bikila den 25:e Oktober 1973 vid bara 41:års ålder. Men minnet av Abebe Bikila lever för alltid kvar.

Onni Niskanen, som förutom sina gärningar som tränare framförallt jobbade för människors väl i Afrika, dog 1984. Han blev Afrika troget fram till sin död.

Brynäs svenska mästare

"Guldet ska hem, guldet ska hem, guldet ska hem till Gävle igen", skanderade publiken i Läkerol Arena. 13 år tog det för Brynäs att återigen bli svenska mästare. Detta var Brynäs 13:e SM-tecken, endast Djurgården är vassare med sina 16.

Det har varit en lång väg för Brynäs fram till detta guld. Vägen har kantats av ett par besök i kvalserien, missade slutspel och flera kvartsfinalförluster. Men jag har alltid fått uppfattningen om att Brynäs gör ett gott arbete på juniorsidan och det är ytterst glädjande att se att det lönar sig. Även finalmoståndaren Skellefteå AIK har varit bra på att ta fram unga spelare.

Alla experter betonar att Brynäs är värdiga vinnare och det måste man ju hålla med om. Att slå ut Frölunda och Färjestad påväg till finalen är väldigt starkt. Idrottens ibland väldigt små marginaler fick man smaka på när man i finalmatch 4 var en stolpträff ifrån SM-guld. Allt var som uppglagt för nr.100 Jacob Silfverberg när han skulle slå straffen i förlängningen. Men pucken tog klockrent i stolpen och istället kunde Skellefteå avgöra och få ett mentalt överläge i finalen. Jag trodde faktiskt att man skulle kunna vända på steken och göra en historisk vändning, men man fick se sig slagna i Gävle igår. Tungan på vågen blev individuella prestationer av Silfverberg, Gunderson och framförallt målvakten Svedberg.

Skellefteå har återigen gjort det väldigt bra och hade det inte varit för deras ineffektivitet och att alla stjärnor inte klev fram i finalserien, så hade guldet mycket väl kunnat hamna i Västerbotten. Skellefteå tappade hela sin första kedja inför säsongen och tappade sina tre unga storbackar till NHL. Rent logiskt ska det inte gå att bli ett bättre lag med såna spelarförluster. Men Skellefteå har faktiskt lyckats med det. Nu ser man ut att få behålla fler spelare till nästa säsong. Jag bävar....

Varför bävar jag då? Tja, jag ska inte hymla med att mina sympatier finns hos ett annat lag i Västerbotten och att jag har hållit på Brynäs hela finalserien igenom. Vissa profiler hade man velat ha på sin sida. Såsom t.ex. Bert Robertsson som nu verkligen har gjort ett namn för sig i hockeysverige. Denna reaktion hade jag inte räknat med från hans sida:



Jag lägger inte ut klippet för att vara taskig, jag vill bara visa på vilken känslomänniska Robertsson är. När Skellefteå gjorde mål, var det han som visade störst passion, skrek och knöt näven. När man förlorade var det han som grät fler tårar än någon spelare. Är det någon därute som vet varför Robertsson inte följde med Rönnqvist till Luleå för två år sedan? Lämna gärna en kommentar om ni vet.

Så till slut ett idrottshistoriskt perspektiv. Nu tjänar spelarna i Brynäs hyfsade månadslöner. Annat var det 1971...



Är det inte också dags för Gävle att resa en staty av Tommy Sandlin utanför Läkerol Arena?

Spelskandalen 1990 i P3 Dokumentär

Jag måste bara få puffa för P3 Dokumentär. Ett mycket utbildande radioprogram och ibland är dokumentärerna så spännande att man vet inte vart man ska ta vägen.

En dokumentär som inte var den mest spännande de har gjort, men som har stark idrottsanknytning, är den om spelskandalen 1990.

Så här presenteras den på hemsidan:

"I januari 1990 förlorar topplaget Boltic överraskande bandymatchen mot Kungälv med 8-0; en praktskräll. Några veckor senare påstår sig tidningen Expressen veta varför. Matchen ska ha varit uppgjord på förhand.

Så börjar det som efteråt ska kallas för Spelskandalen 1990. Expressen nystar vidare i härvan och påstår också att ishockeylagen Västra Frölunda och Bodens IK ska ha förlorat matcher med flit. Expressen skriver om en spelmaffia som mutar spelare i de berörda klubbarna och som ska ha utsatt statliga AB Tipstjänst för en kupp som inbringat 35 miljoner kronor.

Ett år efter första artikeln publicerats befinner sig tidningens chefredaktör Bo Strömstedt i rättssalen. Han och Expressen är åtalade för förtal av 55 elitspelare och riskerar att dömas till skadestånd på flera miljoner."

Dokumentären hittar du här.

Malmö Redhawks i perspektiv och tips inför framtiden

Tränaren Timo "Tinde" Lahtinen ofta citerad för sitt uttalande "vi ska spela äckligt disciplinerat" blev mästare med Malmö två gånger om, 91/92 och 93/94. Dessa mästarlag innehöll flertalet meriterade spelare såsom Peter Sundström, Pekka Lindmark, Mats Näslund, Robert Svehla, Raimo Helminen m.fl. Percy Nilsson var naturligtvis den stora mannen bakom lagets framgångar.

Allt sedan detta har Malmö ofta fått epitetet "köpelag". Köpelag vinner sällan folks hjärtan utöver den egna supporterskaran och när ett dyrt sammansatt lag floppar, kan det ofta sätta djupa spår i organisationen. Så har det ofta varit i Malmös fall. I början på 90-talet lyckades Malmö med sina dyra lagbyggen, men efter det uteblev dom riktigt stora framgångarna.

Från 90-talet går vi vidare till säsongen 08/09 när Malmö var i allsvenskan och ville tillbaka till elitserien. Man hade satsat mycket pengar på laget men resultaten var inte tillfredställande och klubben hade ekonomiska bekymmer. Man valde att låta flera spelare gå mitt under brinnande säsong. Istället tog man in unga spelare och laget benämndes "Babyhawks". Babyhawks ansågs ändå som en framgång och man hade ett ungt lagbygge att bygga vidare på. Åren efter blev inga succèr, men jag vill ändå hävda att man skulle ha visat mer tålamod. Ibland tar framgång flera år att bygga upp. När sedan Hugo Stenbeck stod där med sina miljoner gick man återigen i fällan. Malmö trodde återigen att man kunde ta den där dyra genvägen till elitserien. Men istället floppade årets lag.

Vad som händer i Malmö återstår att se. Men vi får rapporter om att Malmö måste banta sin spelarbudget och att man nu plötsligt befinner sig i ekonomisk konflikt med Stenbeck. Skånerivalen Rögle visar återigen hur långt man kan nå med god juniorverksamhet och med mera "lågmälda" lagbyggen. Det måste smärta för Malmö-anhängare att behöva bevittna Rögles framgångar. Jag har själv fått uppleva Björklövens fall samtidigt som Skellefteå AIK har gjort precis allt rätt.

Men ännu finns tid för bot och bättring. Ge nu förtroende till nuvarande lagledning och låt lagbygget få kontinuitet. Om det handlar om att Linus Klasen m.fl måste erbjudas till andra klubbar "may so be it". Till slut kan Malmö Redhawks-spelarna stå där i elitserien inför en fullsatt Malmö Arena.

"Låt klubban tala", som Malmö-legendaren Raimo "Raipe" Helminen brukade säga.

En norsk idrottsklassiker

Dagen efter dom hemska terrordåden i Oslo tog Norge sitt första VM-guld i simning någonsin.

Det var norrmannen Alexander Dale Oen som vann 100m bröstsim i suverän stil. Detta kommer att bli en norsk idrottsklassiker. En rörd kommentator refererar loppet. Lika rörd är Alexander Dale Oen när han står på prispallen och får höra nationalsången: "Ja, vi elsker dette landet".

Återigen ett exempel på när en händelse utanför sporten tar sig in på idrottsarenan och skapar en extra dimension. Alexander Dale Oen fick symbolisera en norsk nation i sorg och han dedikerade guldet till sina landsmän. En imponerande insats av norrmannen!

Mika Myllylä är död

Han tog ett efterlängtat OS-guld i Nagano 1998. Finländsk herrskidåkning hade väntat i 34 år. Han var även skidkung vid VM i Ramsau 1999.

Men så kom härvornas härva vid hemma-VM i Lahtis 2001. Ett trauma som kommer att förfölja finländsk idrott för lång tid framöver.

Nu pågår en förtalsrättegång där Myllylä har varit vittne. Jag kan inte alla turer. Men som jag har förstått det så har fler korts lagts på bordet, dock långtifrån alla. Mika Myllylä har i alla fall erkänt såkallad EPO-dopning, om än inte under vilken period i karriären.

Jag gladdes åt när Vegard Ulvang öppnade sin stora norska famn för att hjälpa Myllylä in i skidvärlden igen. Visst hade jag har läst om hans alkoholproblem och diverse andra bakslag. Men jag förstod nog aldrig att hans liv hade nått denna misär.

Vad jag nu också har förstått är att Mika Myllylä betalade det högsta priset för skandalen vid Lahtis-VM 2001. De flesta hittade en väg vidare. Mika fick stora problem. Han reste sig flera gånger. Men tyvärr var bakslagen fler.

Han hade svårt att leva med det han hade gjort. Detta trots att han kanske var den enda av de inblandade vid Lahtis-skandalen som hade bett om förlåtelse.

Man kan undra hur de andra inblandade i dopningshärvan har orkat gå vidare under årens lopp. Nu pratar jag inte bara om skidåkarna utan även personer i ledarstaben.

Var och en får avgöra om man kan glädjas åt Mika Myllyläs framgångar under 90-talet. Jag kan i varje fall tillägga att finländskt dopningsmissbruk inom skidåkningen går längre tillbaka än 2001.

Här följer ett youtube-klipp(på finska):



Som kuriosa kan nämnas att Mika var uppväxt i Trollhättan och pratade således bra svenska. I Finland är han dock mest förknippad med orten Haapajärvi i norra Österbotten.

Han efterlämnar sig tre barn. Att dö vid 41-års ålder är alldeles för tidigt. Visst var han en fuskare. Men vi ska också komma ihåg att han tog på sig ett stort ansvar för sin inblandning i dopningshärvan i det finländska landslaget. Av många är det ansett att han tog på sig ett alldeles för stort ansvar. Trots allt var det väldigt många fler människor som var inblandade.

I ett tidigare blogginlägg nämnde jag att Mika Myllylä hade sagt något i stil med att det aldrig hade funnits någon "fair play" inom idrotten. Jag tyckte då att det lät som att kasta sten i glashus. Då kände jag att jag kunde vara utan hans åsikter beträffande idrott.

Nu sitter jag plötsligt här och inser att Mika Myllyläs röst hade kunnat vara nyttig inom idrotten.

R.I.P Mika Myllylä 1969-2011.

Vad gör karl'n?

Den legendariska sportkommentatorn Sven "Plex" Pettersson har avlidit efter en tids sjukdom.

Jämtlänningen Plex värvades från Östersunds Posten till Sveriges Radio och sedan tog han steget till TV och Sveriges Television. Plex, som främst var känd för sina kommentatorsinsatser i alpint och friidrott, har stått för flertalet kända referat.

SVT sammanfattar hans karriär väldigt fint i följande klipp. Vi får ta del av flera kända referat, alltifrån Gärderuds OS-guld till Bob Beamons fantomhopp i Mexico City 1968.



När jag lyssnar till referaten slås jag av hans fina artikulation och vältalighet. Detta varvat med härliga spontana uttryck såsom "Vad gör karl'n" osv.

Det sägs att Sverige stod stilla när Ingemar Stenmark åkte skidor. Vem referarade? Jo, det gjorde Plex Pettersson. Pettersson kom även att bli god vän med Stenmark under årens lopp. Som finländare ligger backhoppning mig varmt om hjärtat och Plex referade i många år nyårsbackhoppningen från Garmisch Partenkirchen.

Det kanske mest kända enskilda referatet är nog när Anders Gärderud vinner OS-guld 1976 i Montreal. Här kommer ett lite längre klipp av det loppet med Petterssons referat.



Han kommer alltid att leva vidare genom alla de oförglömliga referaten. Sven "Plex" Pettersson blev 84 år.